Jul i London 1937

Det snöar här, nu på morgonen, och jag letade runt på Sveriges Radios hemsida efter lite julinspiration.

Hittade detta underbara lilla klipp om julskyltningen före kriget. Det låter inte som om saker och ting har förändrats särskilt mycket - julskyltningen på Oxford Street är fortfarande gräll och traffiken hemsk!

Lägenhetsköp!

Worlds Colliding

Nu har det hänt igen! Mina världar kolliderar när jag på facebook plötsligt inser att en bekant till mig är kompis med en annan av mina kompisar. Olika nationaliteter, olika jobb, olika vänkretsar, you name it. Det enda de har gemensamt är att de bor i London. Och känner mig. Trodde jag. Men nu visar det sig att de känner varandra också.

Än läskigare är det när sådana här kontakter löper över nationsgränserna. Typ när min kusin i Stockholm och min fd argentinske gymnasiekompis som nu bor i Madrid känner samma tjej (förutom mig då). Eller när jag var på en fest här i London för några somrar sen hos en kompis. Började prata med hans jobbkompis som var brasilianare och plötsligt insåg vi att vi hade en gemensam vän. Jag känner henne från New York medans han bodde granne med henne i Rio när de var små. Världen är så liten, så liten, och vi är så mobila så.

Vad jag drömde om som barn

I en övning att komma fram till Vad Jag Vill Göra Med Mitt Liv satte jag mig ned och tänkte på vad jag tyckte allra bäst om som barn. Vad som gjorde mig alldeles bubblig i magen av lycka, vad jag sökte mig till.

Jag var alltid väldigt fascinerad av Utlandet och mäkta stolt över att jag inte var helt, helt svensk. Dessutom reste min pappa väldigt mycket när jag var liten så jag fick höra om alla platser han varit på och jag tjatade gång på gång att han skulle visa mig kort från sina resor, även om det bara var på hans kollegor som jag aldrig träffat och nån fabrik mitt ute på vischan i något kargt land.

Men det var nog först när jag var i mellan åren, där mellan barn och tonåring, som jag verkligen började visualisera mig själv i Utlandet. Jag hade en pärm där jag samlade researtiklar, fint utklippta ur de två dagstidningar vi prenumererade på (Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda) och jag spelade in alla avsnitt i Michael Palins "Jorden Runt på 80 dagar" och har säkert sett varje avsnitt minst 10 gånger.

Allt för ung att få åka och tågluffa var jag ändå på centralstationen så fort årets information on tågluffarkortet hade kommit ut. Jag läste på om varje land, studerade kartorna länge och noga och drog upp potentiella reserutter som jag skulle göra när jag väl fick lov att hoppa på det där tåget.

Jag åkte in till stan och gick på Stadsbiblioteket och lånade reseskildringar. (Jag får fortfarande fjärilar i magen av lukten av bibliotek och gamla böcker.) Och i mitt huvud skrev jag på en roman om en engelsk flicka som rymmer till Indien och hennes eskapader där.

Jag minns även att varannan lördag (eller en gång i månaden?) hade Nerikes Allehanda en kolumn skriven av en kvinna som bodde i London. Det handlade om vardagligheter i London och jag klippte ut dem och läste dem om och om igen. Och någonstans fanns där en tanke om att "det där, det skulle jag vilja göra". Inte att just London lockade så mycket utan hennes, som jag tyckte, nonchalanta sätt att skriva om sin, för mig, alldeles utomordentligt fascinerande vardag. Lite som en blogg innan internet.

Så att jag skulle utomlands var alltid självklart men jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag skulle följa i min pappas fotspår och faktiskt flytta (när jag var 10 år flyttade han till Brasilien). Nej, det var mer den resande journalisten eller författaren som tilltalade mig. Det var i den rollen jag kunde se mig själv, fast jag tänkte inte heller så långt att det kanske kunde vara bra att lära sig så många språk som möjligt. Mitt hopp om att kunna resa och skriva sträckte sig endast till ett idogt sagoberättande på svenska lektionerna, skriva artiklar för en tidning som jag hade tillsammans med två vänner, samt ruskigt goda geografikunskaper. Västtysklands floder, någon? Berg i Afrika? Jovisstserru, man vet aldrig när sådana kunskaper kan komma till nytta! Överhuvudtaget var min kartbok vältummad.

Med en barnslig besatthet som denna är det ju inte konstigt att jag flyttade utomlands så fort jag kunde (som 16-åring). Att jag, då jag inte blev resejournalist, var tvungen att stilla min ständigt hunger av Det Nya, har flyttat gång på gång på gång runt om i världen. Och att nu sitta och skriva en blogg, som ju är navelskåderi i kvadrat, känns ju som en helt logisk manifestering av mina 12-års drömmar.

Ny väska

Det var inte bara tekoppar som inhandlades i lördags, jag hittade även en handväska jag gillade i en andrahandsaffär. Rymlig och med ficka med blixtlås på insidan. Och så var lädret fint nött på ena kanten. Remmen var alldeles för lång, så jag gick till skomakaren som gjorde några nya hål åt mig. Nu måste jag bara komma på en bra lösning på att hålla det långa axelremmen på plats. En hårsnodd får funka tills dess.

En annan perfekt temugg

i en alldeles perfekt sommarstuga. Bild från sommaren 2009.

(Men jag borde verkligen ta tag och måla de där fönsterlisterna. Verkligen. Sommaren 2011 blir det gjort! Jepp, det blir det.)

Temuggar

Jag har en väldigt bestämda uppfattning om hur temuggar ska se ut (det är jag inte ensam om) och är alltid på jakt efter den Perfekta Temuggen. Basen ska vara mindre än toppen. Den ska ha tyngd, inte kännas för lätt eller billiga eller tunn men kanten ska inte vara för tjock. Och så ska den ha öra.
I lördags var jag ute och letade lite saker till min nya lägenhet, som jag förhoppningsvis får nycklarna till på torsdag. Och så stötte jag på den! En kopp i rätt storlek men rätt form och fin färg. På rea! Jag köpte sex stycken för 69 pence styck. Två röda, två blå, två gröna. Snart har jag en hylla att ställa dem på!

Stel

Jag var ute och promenerade i klackar många timmar i lördags. Nu är mina hamstrings (vet inte vad den muskelgruppen heter på svenska) tighta som tusan och jag måste böja knäna för att plocka upp något från golvet.

Den 20e nov öppnar julmarknaden i Gamla Stan

då ska jag vara där!

Gym

Jag har varit så gymsugen de senaste veckorna. Det blir så ofta när det är höst och kallt. Jag vill vara inomhus i varma, ljusa lokaler. Jag vill gå på body combat och yoga. Vill att någon säger åt mig vad jag ska göra under en lektion. Någon annan som pushar mig.
Men tanken på stöket kring skaffa ännu ett gymkort har hållit mig borta från träningslokalen. Först måste man välja gym och gymkedja. Och så är det anslutningsavgift och en hög månandskostnad and 12 månaders kontrakt. Och så kan min inte frysa kortet utan massa strul (och jag som reser så mycket måste kunna frysa kortet ibland). Och när man väl valt gymkedja och betalat alla pengarna och bundit upp sig på ett år, jag då måste man gå ännu en menlös gymintroduktion, innan man släpps fri på gymmet, trots att jag har gått på gym sen universitetstiden. (Jag VET hur maskinen fungerar. Jag lovar!)

Så jag satt där igår eftermiddag och surfade runt och försökte måtta på kartan vilket gym som ligger närmast min framtida bostad och vilka som har det bästa klasserna och bästa öppentiderna och bästa value for money. Och suck och stön. Men sen kom jag på att surfa in på kommunens hemsida, för att se om det fanns något bra kommunalt drivet gym i närheten. Det gjorde det. Flera stycken tillochmed. Jag ringde upp det närmaste och bokade in en guidad tur direkt efter jobbet. Det finns pool och gym och 90 klasser i veckan samt en löpklubb flera gånger i veckan. Och de öppnar tidigt på helgen och jag får sex gratis PT sessioner samt en session med en simtränare. Och alltihopa kostar långt mycket mindre per månad än något av de andra gymmen jag kollade. Och det finns inget kontrakt! Går att säga upp när som helst.

Så jag slängde fram kredit kortet, tog en titt på schemat, stack hem och bytte om och var tillbaka en timme senare för yoga. Nu är jag så peppad att jag ångrar att jag bokade en en drink träff med en fd kollega ikväll och därför missar ett pilates pass, men planerar att köra ett pass imorgon innan middagsdejten.

Det här med småbarn

Efter att ha spenderat gårdagen med två små, små barn inser jag hur otroligt mycket frihet jag har: Jag kan duscha när jag vill. Jag kan stega ut ur lägenheten precis när jag vill med bara nycklar i handen. Hur mycket kommunikationssvårigheter jag än må ha med mina kollegor så är det ingenting i jämförelse med att försöka kommunicera med en ettochenhalv-åring. Ingen kräks eller snorar på mig dagligen. Ingen är beroende av mig för sin överlevnad. Ingen kräver att jag underhåller eller matar dem. Jag har verkligen oceaner av tid för mig själv varje dag!

Höstgryta

Höstvädret får mig att vilja laga grytor. Två dagar på rad till och med! Gjorde en ljuvligt god grön thailänsk kyckling curry igår och idag ska jag laga en fläskgryta (inspirerad av Linas blogg) som jag ska ta med mig hem till min kompis Isa imorgon. Isa har två barn, en på tre månader (med kolik) och en på 18 månader (som hade luftrörsinfektion förra veckan), samt en man som reser mycket i jobbet. Så jag ska försöka att göra livet lite lättare för henne i alla fall under en eftermiddag och kväll. Vi har inte setts sen babyn föddes i augusti!

Idag är jag så nöjd med att jobba hemifrån och inte behöva stiga ut i regnet och blåsten!

Lägenhetsköp, del 540

Fick alla dokumenten från min advokat i fredags och har ägnat en del av helgen åt att läsa igenom dem. Inte helt lätt men stundom intressant. Så som få veta att jag inte får ha reptiler eller fåglar i lägenheten utan de andra lägenhetsinnehavarnas tillstånd. Eller att golvplankorna tillhör mig men inte grundstocken. Ska ställa några frågor till min advokat imorgon och om allt sen verkar ok skriver jag på kontraktet. Yay!

Det här med att ha en advokat har förresten varit en väldigt intressant upplevelse. Jag har naturligtvis träffat på advokater genom jobbet och samarbetat med dem på projekt osv, men jag har aldrig tidigare haft en egen advokat. Någon som jag betalar för att tillvarata mina intressen. Himla fint det; Min advokat har kunnat varit pushy och tjatig medans jag har kunnat gömma mig bakom henne och hänvisat till henne varje gång frågorna har blivit jobbiga. Kunnat stått där med händerna i luften och sagt att "jo, men visst skulle jag göra det. Men du vet, min advokat..."

Tänk om man kunde ha en liten advokat med sig i fickan, som man kunde plocka upp när man stötte på vardagsbesvärligheter? Som, när saker och ting blir lite väl intensiva, hoppar upp och sätter upp handflatan och utbrister "höpp, höpp, höpp!". Eller inflikar "har du bevis att backa upp det påståendet med?" när folk gör vidlyftiga uttalande eller småljuger en upp i ansiktet. Jag vet i alla fall att jag vill ha en Claire, som min advokat heter, brevid mig nästa gång jag ska ta stora beslut eller förhandla om viktiga saker. Det känns liksom säkrare med ordentlig uppbackning.

Bloomsbury

Genom att jag nu har lämnat Bloomsbury tänkte jag gå dela med mig av mina egna favoriter:

Bar & Restaurang
The Norfolk Arms
Det ser ut som en alldeles ordinär pub på utsidan, men på insidan är det en liten bit Spanien, komplett med spansktalande personal, vinnedstänkta bord och torkade skinkor i fönstren. Tapasena är förträffliga och stämningen hög. Det går att hänga i baren men det bästa är att boka bord innan. Jag gillar nedervåningen mest.
28 Leigh St, WC1H 9EP
0207 3883937

Chilli Cool (tvärs över gatan från Norfolk Arms)
Superbt ställe för Sichuanisk mat. Det är kryddstarkt och autentiskt och ordentliga portioner. Men det är oftast väldigt fullt med folk för middag och inget ställe man sitter länge på.
15 Leigh St, WC1H 9EW
0207 383313

Thai Dream
Det här är en av de bästa Thai restaurangerna i London. Ligger gömd på lilla New North Street, en tvärgata från Theobalds Road. Man kan även komma till restaurangen från Boswell Street.
17 New North Street, WC1N 3PJ
0207 2425150

Det litterära Bloomsbury
Även om det inte längre finns lika många bokförlag och bokhandlar i Bloomsbury så finns det fortfarande kvar en viss aura av tryckpressar och litterära salonger över området. På gatorna mellan British Museum och High Holborn finns en hel del specialist bokhandlar. Men min favoritbokhandel ligger på Lamb's Conduit Street, närmare Holborn. Här säljer förlaget Persephone Books sina böcker. Förlaget specialiserar sig på att ge ut böcker av kvinnliga författare från 1900-talets första hälft som inte längre är i tryck. Varje bok har ett eget mönster på pärmarnas insidor som har någonslags koppling till författaren, tiden då boken gavs ut eller epoken då boken utspelar sig. Det är lätt att förköpa sig!
59 Lamb's Conduit Street, WC1N 3NB
0207 242 9292
'

Hundratals brittiska män flyttar till Sverige varje år för kärlekens skull!

Det har var en intressant artikel: De flesta som invandrar till Sverige från Storbritannien pga en relation med en svensk medborgare, är män. Jag har länge varit imponerad över hur många svenska tjejer lyckas få sina brittiska pojkvänner att flytta med dem till Sverige. Sverige är ju inte det lättaste landet att integreras i; språket är svårt och klimatet bistert. Och även Sveriges största storstäder saknar Londons puls och utbud. Ändå flyttar männen. Pga kärlek till sina svenska partners. Jag känner själv till minst tre sådana förhållanden, där paret har träffats i London och hon efter några år säger "Nu vill jag flytta hem" och han följer med. Vem vet, det kanske finns föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö för dessa "medföljande"? Kanske sitter de på The Tudor Arms på tisdagskvällarna och pratar engelska och dricker sina pints och stöttar varandra i detta nya, underliga land? Jag finner det hursomhelst fascinerande!

Tidig morgon i parken

Någonting jag har saknat under mina år i London är att träna på morgonen. Varenda jobb jag har haft sedan 2003 har startat i ottan. När sju är det senaste du börjar är det svårt att klämma in ett träningspass före jobbet. Men imorse vaknade jag vid fem av mig själv. Vid halv sex var jag klarvaken och drog ut på en spontan joggingrunda. Och just det där spontantränandet är det roligaste. När det spritter i benen och man tänker, "jo, jag sticker ut och rör på mig!"

Det var magiskt ute i parken i mörkret. Gult ljus från gatlyktorna och löv som singlade ned. Molnen skingrades under några minuter och en suddig månskära visade sig.
Och folket! Är man ute så tidigt i parken finns det en känsla av tillhörighet. Man hejjar på varandra. Säger god morgon när man joggar förbi. En snabb nick av samförstånd. Är man ute och kutar runt i mörkret klockan sex på morgonen har man något gemensamt. Den sortens bekräftelse av att man faktiskt är medveten om sina medmänniskor är sällsynt i storstäder.