I think New York still loves me

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

Åh New York, vad har du gjort med mig?

New York var absolutely fucking fabulous!

Aj, det sliter lite i mitt hjärta detta, denna ständiga dragkamp mellan London och New York (som jag ju skrivit om tidigare). Och nu flirtar jag med nyc. Det kändes så fint att vara där i september, så rätt. Och då börjar jag undra om jag inte skulle ta och flytta dit igen? I alla fall på ett par månader eller så? Bara lite för att känna av, för att stilla det där suget.

Jag må vara gift med London, men jag kanske kan ha en liten affär med New York?

Nu åker jag till New York

på några dagar. Ska träffa vänner och promendera runt i mina gamla kvarter på Upper West Side.Foto över midtown från i februari i år när jag var i nyc sist

It's always the small things

Efter att ha mellanlandat i ett snoigt New York och tack och lov varken blivit fast dar i kylan eller ordentligt forsenad, som sa manga andra passagerare, sa kom jag till Mexico City i lordags morse. Innan jag krashade vid tre pa eftermiddagen och sov 14 timmar i strack sa hann jag med en kaffe och boklasning och sitta lite i solen, flip-flops och linne, samt att ata tacos och dricka en kall ol till lunch. Och det var allt jag ville ha och allt jag behovde.

Hemma

Tillbaka i London efter att ha varit pa resande fot i en manad. London valkomnade mig hem med snofall och blast men det kandes anda fint att vara tillbaka. Spenderade sondagen i pyjamas pa soffan (jag har adopterat den fula amerikanska vanan att anvanda flanell pyamasbyxor combinerat med T-shirt som nagonslags mysdress, klippt rakt ur GAP:s julreklam...) med film, jobb, slosurf och telefonsamtal till vanner och familj. Men naturligtvis ar det lattare att hantera novembers grahet nar jag vet att jag aker tillbaka till Mexico om mindre an en manad. Och jag har blivit lovad en alldeles akta mexikansk roadtrip over nyar, efter att planen for en strandsemester foll platt.

Den senaste manaden i korthet: Hade helt enormt roligt i Mexico City (som alltid). Vanner, karlek, god mat, tequila, fester, high school flashbacks (if someone plays R.E.M. now it will be 1993 all over again!) och en behaglig temperatur pa 25 grader de flesta dagarna. Valdigt fint Dia de los Muertos firande (de dodas dag/allhelgona) fick jag aven vara med om. Washington var en valsingnelse i traquility efter Mexico: sova, ata, promenera runt i fororten, dricka kaffe, pratar i timmar i strack med faster & farbror, shoppa lite, kora lite bil pa breda amerikanska motorvagar. Och det blev aven en helg i New York med basta S (numera med fastman!). Var till The Frick Collection (som ingen av oss hade varit till pa manga, manga ar) och sag tre Vermeer tavlor. Mycket kaffe, langa promenader, 14 timmars somn (I kid you not! Kom dit en fredag eftermiddag och sov till lordag morgon, helt utpumpad efter Mexico), fina samtal och mycket karlek och kramar.

hemma igen

Hade en fantastisk helg med S i New York. Vi promenerade och promenerade. Drack kaffe och at lunch. Var till the Met och till Neue Galerie (och sag en valdigt fin Klimt utallning). Och det var middagar och drinkar och shopping och pedikyr och massor, massor, massor av prat och skratt. Men den har gangen kandes inte New York som "hemma". Det var fint och kul och jag hittar fortfarande men den gick inte rakt in i hjartat. Och det var kallt. Mycket kallare an jag hade forvantat mig, och Marit Bergmans "I miss you" var standigt pa mina lappar ("New York's so much colder than I thought...")

Var pa ett seminarium igar och var tvungen att satta pa mig kostym och skor med klack och stryka en skjorta. Det hander inte sa ofta och tur ar val det for jag gillar det verkligen inte. Jag hade i alla fall inte kjol pa mig fa da skulle jag behovt ha nylonstrumpbyxor. Nylonstrumpbyxor ar doden. Eller i allafall j-v obekvamt.
Sa dar var jag, uppkladd och business-like, pa vag till seminariet och stannar till vid Nero's for att kopa en kopp kaffe. For att 5 minuter senare spilla kaffet over mig sjalv. Lyckligtvis kom det bara pa trenchen, som kan tvattas, och inte pa min vita, nystrukna skjorta. Jag har svart nog att forsoka se avslappnad ut i kostym. Med stor kaffeflack pa brostet skulle det vara annu svarare.

mot New York

Det kanns som en lang vecka har i fororten. Har varit underbart att umgas med min faster och farbror. Min slakt ar ganska liten och valdigt utspridd (aven om bade pappa och mamma kommer att ha flyttat tillbaka till Sverige (separat forstas) till jul) men dessa tva star jag valdigt, valdigt nara och det ar sa avslappande att bara hanga. Att komma hit ar som att svepas in i mjuk bomull. Minns nar jag holl pa att arbeta ihjal mig i New York 2001 da var det sa underbart att komma ned till Washington over helgen (det hande val typ tva ggr genom att jag i stort satt jobbade varenda j-a helg!) och fa sova och kanna mig alskad.

I eftermiddag bar det av till nyc igen. Ska bli super. Forra aret nar jag var dar bodde jag ju uppe pa Upper West Side, nara kvarteren dar min gamla lagenhet lag. Nu ska jag ner till Soho och bo hos fina, fina S som jag inte har sett sen i somras. Mer bomull, mer skratt, fler timslanga samtal! Yay!

NY-LON

New York eller London verkar vara den eviga extentialla fragan bland mina vanner. New York eller London? Var i New York over helgen och det var som att komma hem. Vandrade langs mina gamla gator pa Upper West Side och fastan jag inte har bott dar pa nastan fem ar sa kandes varje steg familjart. Basta S har nu bastamt sig for att stanna i nyc, i alla fall i nagra ar. Glad for henne att hon har tagit ett beslut och att hon verkar nojd med det med ledsen for jag vill ju heller ha henne i Europa. Pa fredag kvallen var jag ute med nagra andra vanner (var vaken i nastan 26 timmar - didn't think I had it in me anymore!) som alla har bott i London tidigare och nylon diskuterades naturligtvis (dock var val inte nivan pa diskussionen sa varst sofistikerad efter fem drinkar...) Sjalv har jag ju lutat mot London i flera ar nu och London ar nog fortfarande favoriten, framst darfor att jag har fler vanner dar. Men efter helgens besok sa maste jag saga att nyc ater har borjat spoka och jag fann migsjalv lasandes lagenhetsannonser (jo, det ar billigare an i London, avan om ordet "billigt" kanske ar fel i det har sammanhanget).
Jag kommer forovrigt att flytta tillbaka till London i borjan av nasta ar. Ser sa fram emot det!

"Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself"

For nagra dagar sedan laste jag ut Virgina Woolfs "Mrs Dalloway" (for andra gangen pa tre ar). Det ar nagot alldles magiskt med att lasa "Mrs Dalloway", i London, i juni. Woolf har en fantastikst formaga att att beskriva tankestrommar och kanslor, som far en att utbrista "Ja, just sa! Precis sa ar det." Nu har jag borjat lasa Capotes "Summer Crossing" (som redan finns som Penguine Modern Classics fastan manuskriptet endast hittades for sex ar sedan) och tas snabbt fran Londons juni sommar till en sommar i New York, manga ar senare. Jag har bara last de forsta tjugo sidorna men jag ar redan hantagen.
"the dazzle of traffic heightened the June morning quiet of Central Park, and the sun, full of first summer, that dries the green crust of spring, plunged through the trees fronting the Plaza, where they were breakfasting"