Wednesday, October 13, 2010

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

3 comments:

Eponine said...

Valdigt sant, for att inte tala om hur mycket invandrare tillfor London och Storbritannien rent allmant, i form av mat, kultur etc. Det var val inte manga ar sedan som chicken tikka massala overtog fishn'chips som Storbritanniens favoritratt? Nu vet jag ju att den indiska invandringen funnits i Storbritannien sen dess kolonialtider, men anda! Immigrants rock!

Basilika said...

Mmm, nu blev jag hungrig.

Lisa said...

Det är verkligen härligt att det är så i Lodnon. I USA kände jag att det fortfarande var segregerat mellan svarta och vita.