Snön ligger vit på taken

Snön ligger kvar här i London. För en fjärde dag. Vilket ju måste ses som utomordentligt exotiskt. Transport och logistik funkar inte när det blir kallt och snö, och jag förbereder mig just nu för en tredje dag av väntan på min beställda dammsugare. Den skulle levereras i onsdags men kom inte fram. Samma sak igår. Varje dag har kundtjänst försäkrat mig om att min vara har lämnat deras varulager. Nu har min lilla dammsugare alltså skumpat runt i en skåpbil, i minus grader, två dagar i rad runt London. Utan att någonsin komma fram till mig här i Highbury. Jag börjar bli lite orolig. Sen är ju en möjlig leveranstid av 8.00-20.00 något begränsande för mitt vardagsliv. Det är ju bara att sitta och vänta på att dörrklockan ska ringa. Kan inte ta en dusch eller sticka ut och köpa mjölk.

Hur går det med lägenheten då? Ja, jag är ännu inte inflyttad. På lördag ska bredbandet installeras (om installatören kan navigera Londons vinter-farliga gator!) vilket var första prioritering. Sen måste jag få in en elektriker som ska undersöka varför 25 av lägenhetens 50 spotlight (femtio!) inte funkar. Och så måste någon hjälpa mig att hacka bort en tv-stålställning från vardagsrumsväggen. Och fylla igen hålet som blir kvar. Hur mycket jag får gjort innan avresan till Hong Kong den 16e vet jag inte. Och jag känner mig inte särskilt stressad heller.

Jul i London 1937

Det snöar här, nu på morgonen, och jag letade runt på Sveriges Radios hemsida efter lite julinspiration.

Hittade detta underbara lilla klipp om julskyltningen före kriget. Det låter inte som om saker och ting har förändrats särskilt mycket - julskyltningen på Oxford Street är fortfarande gräll och traffiken hemsk!

Bloomsbury

Genom att jag nu har lämnat Bloomsbury tänkte jag gå dela med mig av mina egna favoriter:

Bar & Restaurang
The Norfolk Arms
Det ser ut som en alldeles ordinär pub på utsidan, men på insidan är det en liten bit Spanien, komplett med spansktalande personal, vinnedstänkta bord och torkade skinkor i fönstren. Tapasena är förträffliga och stämningen hög. Det går att hänga i baren men det bästa är att boka bord innan. Jag gillar nedervåningen mest.
28 Leigh St, WC1H 9EP
0207 3883937

Chilli Cool (tvärs över gatan från Norfolk Arms)
Superbt ställe för Sichuanisk mat. Det är kryddstarkt och autentiskt och ordentliga portioner. Men det är oftast väldigt fullt med folk för middag och inget ställe man sitter länge på.
15 Leigh St, WC1H 9EW
0207 383313

Thai Dream
Det här är en av de bästa Thai restaurangerna i London. Ligger gömd på lilla New North Street, en tvärgata från Theobalds Road. Man kan även komma till restaurangen från Boswell Street.
17 New North Street, WC1N 3PJ
0207 2425150

Det litterära Bloomsbury
Även om det inte längre finns lika många bokförlag och bokhandlar i Bloomsbury så finns det fortfarande kvar en viss aura av tryckpressar och litterära salonger över området. På gatorna mellan British Museum och High Holborn finns en hel del specialist bokhandlar. Men min favoritbokhandel ligger på Lamb's Conduit Street, närmare Holborn. Här säljer förlaget Persephone Books sina böcker. Förlaget specialiserar sig på att ge ut böcker av kvinnliga författare från 1900-talets första hälft som inte längre är i tryck. Varje bok har ett eget mönster på pärmarnas insidor som har någonslags koppling till författaren, tiden då boken gavs ut eller epoken då boken utspelar sig. Det är lätt att förköpa sig!
59 Lamb's Conduit Street, WC1N 3NB
0207 242 9292
'

Tidig morgon i parken

Någonting jag har saknat under mina år i London är att träna på morgonen. Varenda jobb jag har haft sedan 2003 har startat i ottan. När sju är det senaste du börjar är det svårt att klämma in ett träningspass före jobbet. Men imorse vaknade jag vid fem av mig själv. Vid halv sex var jag klarvaken och drog ut på en spontan joggingrunda. Och just det där spontantränandet är det roligaste. När det spritter i benen och man tänker, "jo, jag sticker ut och rör på mig!"

Det var magiskt ute i parken i mörkret. Gult ljus från gatlyktorna och löv som singlade ned. Molnen skingrades under några minuter och en suddig månskära visade sig.
Och folket! Är man ute så tidigt i parken finns det en känsla av tillhörighet. Man hejjar på varandra. Säger god morgon när man joggar förbi. En snabb nick av samförstånd. Är man ute och kutar runt i mörkret klockan sex på morgonen har man något gemensamt. Den sortens bekräftelse av att man faktiskt är medveten om sina medmänniskor är sällsynt i storstäder.

Jabberwocky!

Hade en helt perfekt lördag, med brunch på Raoul's i Maida Vale. Deb och jag kunde sitta ute (under markisen som skydd mot en regnskur) och hade det alldeles förträffligt trevligt där vi satt och spanade på folk och åt Londons kanske bästa eggs benedict med rökt lax.

Efter vår lilla SATC session (brunch med tjejkompisar på helgen känns numera alltid som något tagit ut tv serien, särskilt som vi bredde på lite extra för att ge vår bordsgranne his money's worth genom att han så tydligt satt och tjuvlyssnade!) tog jag mig hem till Bloomsbury. Packade och städade innan jag gjorde mig i ordning för utgång i Shoreditch.

Vi gick till underbara Callooh Callay, inte långt från Old Streets tunnelbana, som är en sagolik Alice i Underlandet-inspirerad bar. I det första baren är det lite intensivare, lite trängre, lite flirtigare och lite högre volym. Gå igenom Narnia garderoben och se om ni kan få ett bord i den andra baren, där det är mindre folk. Allra trevligaste är det dock i medlemsbaren, en våning upp, bakom det svarta skynket. The Jub Jub Bar, som medlemsbiten av baren heter, har varje vecka en gästande bartender och där är musiken så nedskruvad att man faktiskt kan hålla normal samtalston medans man dricker cocktails. Och bara en sådan sak som att de har uppstoppade flamingoer och en tronlik soffa, fick mig att i sanna Queen of Hearts-anda utbrista "Off with their heads!" Dock vet jag inte hur mycket av en VIP bar det verkligen är, vi kom nämligen in utan medlemskap, tack vare ett leende och prydligt utseende. Prova att boka bord i förtid!

Callooh och callay är förresten ett nonsensord från dikten Jabberwocky (som är full av nonsensord!) i Alice i Underlandet.

Raoul's (tvärs över gatan från restaurangen ligger Raul's deli)
13 Clifton Road
London, W9 1SZ

Callooh Callay
65 Rivington Street
London, EC2A 3AY
'

Fredagspepp!

Var ute och fotade med min ny-gamla lins igår. Svårt men roligt.

Imorgon åker jag till Spanien på några dagar!

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

En liten inblick i Helvetet

Var och såg the English National Operas uppsättning av Faust i lördags, vilket var en briljant liten helvetesvandring. Des McAnuffs produktion sätter handlingen till första världskriget med enastående visuella effekter och karg dekor. Iain Paterson porträtterar Méphistophélès som en dandy, med flärd och snobbism, och med hela världen alldeles bokstavligt vid sina fingertoppar. Men läskigare än Satan själv, och hans hov i underjorden, var ändå kören som i vita labbrockar förde tankarna till kemisk krigföring och vetenskapens ständiga framsteg som handlar lite om vad som är rätt och fel, utan vad som är möjligt.

(Går man in på ENOs hemsida finns även en trailer till uppsättningen.)

Åh New York, vad har du gjort med mig?

New York var absolutely fucking fabulous!

Aj, det sliter lite i mitt hjärta detta, denna ständiga dragkamp mellan London och New York (som jag ju skrivit om tidigare). Och nu flirtar jag med nyc. Det kändes så fint att vara där i september, så rätt. Och då börjar jag undra om jag inte skulle ta och flytta dit igen? I alla fall på ett par månader eller så? Bara lite för att känna av, för att stilla det där suget.

Jag må vara gift med London, men jag kanske kan ha en liten affär med New York?

Calvert 22

Det är mycket häng i östra London just nu. I söndags tog jag mig till Shoreditch och gick på konstutställning på galleri Calvert 22.
De hade en utställning av Olga Chernysheva med fokus på hur Rysslands befolkning har adapterat till de omvälvande samhällsförändringarna som skett sedan Perestroikan. Både foton, videoinstallationer och målningar ingick i detta lilla porträtt av dagens Ryssland.

Jag har ett nyvunnet intresse för landet sedan jag i somras var till St Petersburg på semester och sen plöjde Anna Karenina i augusti, så jag fann utställningen fascinerande.

22 Calvert Avenue,
London, E2 7JP
Öppnings tider:
Ons-Lör 10-18
Sön 11-17
Första torsdagen i månaden håller galleriet öppet till 21.

London Fields Lido

Photo: Madeleine Waller

I östra London, alldeles i toppen av parken London Fields, finns en uppvärmd, 50-meters utomhuspool (Londons enda!). London Fields Lido öppnades 2006 efter att ha varit stängt i 20 år och det är den perfekta platsen att simma nån timme på en helgförmiddag. Omklädningsrum och duschar inomhus, medans det utomhus finns individuella omklädningshytter och en unisex dusch. Just nu har de även en underbar fotoutställning av Madeleine Waller kallad "Wet & Dry" med foton av simmare under vintermånanderna.

Kostar £4.10 i inträde och 20 pence till skåplåset.

Efteråt kan man promenera ned genom London Fields och ta en god kopp kaffe hos Climpson & Sons på Broadway Market (67 Broadway Market) som har sitt eget rosteri. Flat whites har ju börjat bli allt mer lättåtkommliga London nu (det är förvånansvärt att det tagit så lång tid för denna australiensiska/nyazeelänska kaffe&mjölk mix att ha blivit mer populärt här, i tänka på den stora populationen av immigranter och besökare från Englands föredetta kolonier down under) och här är ett ställe de gör dem fantastiskt bra!

London Mon Amour II

Det är lätt att glömma bort, när man hastar mellan mataffären och lägenheten, att jag faktiskt bor här igen. Zig-zagande mellan turisterna kring Russel Square.
Igår kväll promenerade jag och JS runt i kvarteren kring British Museum - han försökte hitta en bokaffär han ville visa mig, efter att vi hade varit och ätit soup dumplings på Leong's Legends i Chinatown.
Det regnade lätt men var så varmt att det inte gjorde nån av oss något, och när vi kom runt ett hörn pekade jag ut var min vårdcentral låg. Och han vände på huvudet och utbrast "that's fantastic!" För visst är det det. Jag är tillbaka! Jag bor mitt i smeten! Min lokala vårdscentral ligger mitt emot British Museum och jag kan ta mig till Covent Garden i högklackat på 10 minuter.

London Mon Amour

Det var aldrig tal om kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom. Den första introduktionen alldeles i början av 90-talet lämande inga större intryck och den påtvingade samvaron nästan tio år senare skapade ömsesidig motbjudan - jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig och låt oss se till att vi håller oss ifrån varandra!

Det var därför med motvilja som jag återkom 2003. Det kändes som om jag inte hade några andra val och såg det hela som en strategi att ta mig mot bättre och större mål i framtiden. Ärligt talet så kom jag tillbaka endast med intentionen att snart försvinna igen. Du skulle vara min språngbräda mot allt det där andra som jag drömde om. Jag skulle endast utnyttjade dig och dumpa dig så snart jag hittat något bättre och roligare. Ochh jag tror att du var väl medveten om mina dukla ententioner. Två år max, löd mantrat.

Och du försökte verkligen inte vinna mig över. De där första, gråa månaderna av 2003 då jag arbetslös och bostandlös surfarde runt på vänners soffor eller tillfälligt tomma sängar, och satt på internetcafeer och letade jobb - det var aldrig något rosenskimmrande över det hela. Det var hårt jobb och mycket uppgivenhelt. Men någonstans där så började jag verkligen önska att jag hittade ett jobb. Så att jag kunde stanna. Så att jag kunde få ta del av allt det du hade att erbjuda. Och till försommaren hade jag både roligt jobb och bostad, och Den Stora Kärleken satte in. Det var omtumlande, storartad, can't-live-without-you kind of love. Vi var fruktansvärt förälskade och det mesta var rosenskimmrande. Jag föll så handlöst och det var så underbart att få göra det. "Love like you never been hurt before" var sannerligen mitt motto och jag kände verkligen att du aldrig kunde göra mig orätt.

Allt eftersom tiden gick så mognade kärleken. Jag kunde återigen se dina fel och skavanker, men de varken irriterade eller upprörde mig på det sättet det tidigare gjort. Jag accepterade dem som en del av din personlighet. Vi hade några duster men tog oss alltid igenom dem. Och det var inte pga något som du hade gjort som jag bröt upp en första gång, där på hösten 2005. Det var mest lockelsen av någonting nytt, någonting annat, någonting glittrigt och spännande som fick mig att gå. Möjligheten att uppfylla en gammal dröm. Och valet att lämna dig då har jag aldrig ångrat. Det gav mig tillfälle att uppleva underbara äventyr och pröva på nya saker. Och jag kände det aldrig som jag svek dig. Vår kärlek och förståelse för varandra var så stark att jag kunde tillåtas sådana här utsvävningar. Och jag visste att du alltid skulle finnas där för mig.

Och så kom jag ju tillbaka drygt ett år senare. Av helt fri vilja, trots andra lockade möjligheter, så kom jag tillbaka. Och du välkommnade mig med öppna armar och slöt mig till din barm och jag kände mig så trygg och så glad. Och sen fortsatte vi att leva tillsammans igen. Efter ett moget val att göra det, i ett moget förhållade där igen av oss behövde bevisa något längre men där det fortfarande fanns studer av eufori.

Så när jag går nu är det inte utan att mitt hjärta svider. Du har funnits där för mig under så många år. I din skugga och med din hjälp har jag kunnat växa, upptäcka mig själv. Du har både givit mig utrymme att utvecklas samtidigt som du har fångat upp mig när jag fallit. Du har uppmuntrat mig och tröstat. Puffat mig framåt och visat mig nya vägar. Och när jag nu packar ihop och går, så är det som en starkare, vuxnare människa och jag vet att det är mycket tack vare dig. Och du ska veta att du inte har gjort något fel, det är jag som återigen måste söka nya äventyr. It's not you, it's me.

Alla dessa papper

Idag packar jag. Imorgon flyger jag till Sverige. Pa lordag ska jag strosa i Stockholm. Och pa sondag badar jag i en insjo.

Men idag packar jag. Och rensar papper. Alla papper i min lagenhet ska gas igenom idag. Alla bank statements, gamla rakningar, deklarationer, skattepapper, pensionspapper, jobbpapper, lakarpapper, hyreskontrakt, jobbrakningar, betyg, intyg. Allt ska ga igenom och sorteras. Slanga, slanga senare, ta med till Sverige, ta med till Mexico. Det ar alternativen.

I tisdags skickade jag en 15kg kartong med bocker och papper till Sverige. Idag forsoker jag halla mig inom 23kg gransen for min resvaska. Vis fran tidigare sommarvistelser i Sverige vet jag att jag behover ungefar 7 plagg: ett par byxor, shorts, ett par jeans, en fin kofta och nagra linnen. Varma klader finns i stugan. Och ute pa ladet ar du 'uppkladd' om du har nagot annat an mjukisbyxor pa dig.

Men jag kanner mig lite lag. In transit fast anda inte. Har ingen bokad biljett till Mexico an. Och ibland kanner jag tvivel (kommer det har verkligen att funka? Ar jag helt galen? Borde jag inte ta och leva ut min drom att bo ett ar i Paris istallet?). Allt ar sa abstrakt: Jag har inte sagt upp lagenheten. Jag har inte berattat for mina foraldrar att jag tanker flytta. Manga av mina bekanta vet det inte. Flera i min narhet vet inte vem R ar. Och flytten ar inte forran om fyra manader - det ar en tredjedels ar till dess!

Men en sak vet jag - det ar dags att lamna den har stan. Iallafall for sommaren.

And then one more year, becomes one more year

At min forsta sommarglass igar. Tyvarr intogs den medans jag gick mellan Aldgate East och Aldgate, vilket ju knappast ar en av Londons mer pittoreska stadsdelar. Men gott var det. Och solen sken.

Motte upp med J for en snabb (alkoholfri) drink. Han hade dumpat mig och vara middagsplaner till forman for middag pa en trestjarning Michelin resturang med sin (nya) flickvan. Sa mycket kan forandras pa ett ar...

Iskaffe 7.45

Nu blir det jobba, jobba, jobba, sen festa, festa, festa, och sen sova, sova, sova.

Sommar i London ar alldeles, alldeles fortraffligt!

Omfamna Agren

Aven om mitt liv bestar av langt mycket mindre angest an gladje, sa ar oftast bloggbehovet storre de dagar da Agren kommer och halsar pa. Ibland lyckas jag halla mig borta fran bloggen for jag vill ju inte att det bara ska vara angest har. Fast jag kanske inte borde - det ar ju anda ingen som tror att nagons blogg ar en riktig avspegling av hela ens liv. Det ar nog snarare sa att jag inte vill paminna mig sjalv om dagarna i svart-gra fargskala. Det kanns pa nagot satt battre att blicka tillbaka och bara se roliga minnen. The art of self-deception.

ps Jag ar tillbaka i London och det ar sommar har. Och jag promenerade langs Themsen idag och drack is-latte med sugror.

Jag hjarta London

Igar kvall hade jag en av mina intensiva London upplevelser, da jag kanner att jo, just nu ar jag har. Bara har. Och det har ar min stad och jag kanner den sa val.
Gick langs South Bank och det var en strimma av ljus langs horizonten och manniskosiluetterna rorde sig i motljus over broarna. Mina klick-klack klackar mot asfalten. Och jag passerar turister med ryggsackar pa magen och ikladda bylsiga jackor och jag duckar fram och tillbaka igenom den langsamt rorande folkmassan. Gar over Millenium Bridge med alla Londons landmarken upplysta runtomkring mig. Och jag ar sa lycklig for att jag BOR har. Jag ar inte turist, jag ar inte ute och spatserar under ett besok till staden. Det har ar jag, gaende over Millenium Bridge, med St Pauls tornande framfor mig, pa vag till en pub pa Fleet Street for att traffa vanner. En vanlig torsdagskvall, en promenad fran min lagenhet till en pub, och den bara rakar att ta mig genom centrala London.

Min gata

Min gata i London igar

Mer London

Fin liten artikel i DN om att bo och jobba i London. Och sa oandligt mycket battre an den har gamla artikeln som jag har skrivit om tidigare och som fortfarande tillhor mina hatobjekt *fnys*