God Jul från Sydney!

The dazzling lights of Hong Kong

Kom till Hong Kong i fredags eftermiddag. Hann ut ur London innan de stängde flygplatserna pga av snökoaset. Har haft en fantastisk helg med massor av goda vänner, god mat, mycket festande och ännu mera sömn. I natt sov jag tretton timmar, så jag antar att jag var mer slutkörd än jag trodde.
Imorgon flyger jag vidare till Sydney.

Lucia

Tog med P på luciafirande i Svenska kyrkan igår kväll. För mig var det himmelskt - jag har inte sett ett luciatåg på flera år! - medans P erkände att han tyckte att det var lite läskigt med folk utklädda som spöken i vita särkar som tågade igenom en nedsläckt kyrka. Så har jag naturligtvis aldrig tänkt på det tidigare men det är ju helt sant.

Det blev lussebullar och glögg efteråt och därefter gick vi tvärs över gatan till Japanska tapasbaren Dinings (en liten, liten bar på gatuplan och sen fler sittplatser på nedervåningen) och åt helt förträffligt prawn tempura och softshell crab. All mat var alldeles superb, även deras sushirolls. Rekommenderas verkligen!
När vi fick notan kom kyparen över med två visitkort - ett för Dinings och ett med japansk text på. När jag frågade kyparen vad det andra kortet var förklarade han att det var till deras syster restaurang i Tokyo.
"Ah-ha! utbrast jag och snappade upp kortet. Jag ska dit nästa månad!" P himlade med ögonen och undrade hur ofta, och med hur många personer, jag kände behov att dela den informationen med. Med alla som vill lyssna, kan nog vara svaret på den frågan.

Svenska kyrkan i London
6-11 Harcourt Street, W1H 4AG

Dinings
22 Harcourt Street, W1H 4HH
0207 7230666

Styr kosan österut

Så jag har en tom lägenhet med platta paket från det stora möbelvaruhuset. Ett icke ihopskruvat skrivbord och en ej ännu ihopsatt garderob. Dessutom sticker det ut fyra stålpeggar ur vardagsrumsväggen och belysningen är lite skum eftersom jag tydligen behöver nya transmission lines för att få alla lampor att fungera. Men inte gör det någonting. Allt sådant får vänta. För snart, snart, snart drar jag iväg på långsemester. I helgen äter jag dim sum i Hong Kong med vänner. Sen blir det jul på Bondi Beach, cricket i Melbourne under mellandagarna, nyår i botaniska trädgården i Sydney, vinproving i Hunter Valley, mat i stora lass i Singapore, och sen, sen, sen blir det sex dagar i Tokyo! Det här är den ledighet jag har väntat på i flera år. Sist jag hade en hel vecka ledigt var i juli 2008.

Snön ligger vit på taken

Snön ligger kvar här i London. För en fjärde dag. Vilket ju måste ses som utomordentligt exotiskt. Transport och logistik funkar inte när det blir kallt och snö, och jag förbereder mig just nu för en tredje dag av väntan på min beställda dammsugare. Den skulle levereras i onsdags men kom inte fram. Samma sak igår. Varje dag har kundtjänst försäkrat mig om att min vara har lämnat deras varulager. Nu har min lilla dammsugare alltså skumpat runt i en skåpbil, i minus grader, två dagar i rad runt London. Utan att någonsin komma fram till mig här i Highbury. Jag börjar bli lite orolig. Sen är ju en möjlig leveranstid av 8.00-20.00 något begränsande för mitt vardagsliv. Det är ju bara att sitta och vänta på att dörrklockan ska ringa. Kan inte ta en dusch eller sticka ut och köpa mjölk.

Hur går det med lägenheten då? Ja, jag är ännu inte inflyttad. På lördag ska bredbandet installeras (om installatören kan navigera Londons vinter-farliga gator!) vilket var första prioritering. Sen måste jag få in en elektriker som ska undersöka varför 25 av lägenhetens 50 spotlight (femtio!) inte funkar. Och så måste någon hjälpa mig att hacka bort en tv-stålställning från vardagsrumsväggen. Och fylla igen hålet som blir kvar. Hur mycket jag får gjort innan avresan till Hong Kong den 16e vet jag inte. Och jag känner mig inte särskilt stressad heller.

Jul i London 1937

Det snöar här, nu på morgonen, och jag letade runt på Sveriges Radios hemsida efter lite julinspiration.

Hittade detta underbara lilla klipp om julskyltningen före kriget. Det låter inte som om saker och ting har förändrats särskilt mycket - julskyltningen på Oxford Street är fortfarande gräll och traffiken hemsk!

Lägenhetsköp!

Worlds Colliding

Nu har det hänt igen! Mina världar kolliderar när jag på facebook plötsligt inser att en bekant till mig är kompis med en annan av mina kompisar. Olika nationaliteter, olika jobb, olika vänkretsar, you name it. Det enda de har gemensamt är att de bor i London. Och känner mig. Trodde jag. Men nu visar det sig att de känner varandra också.

Än läskigare är det när sådana här kontakter löper över nationsgränserna. Typ när min kusin i Stockholm och min fd argentinske gymnasiekompis som nu bor i Madrid känner samma tjej (förutom mig då). Eller när jag var på en fest här i London för några somrar sen hos en kompis. Började prata med hans jobbkompis som var brasilianare och plötsligt insåg vi att vi hade en gemensam vän. Jag känner henne från New York medans han bodde granne med henne i Rio när de var små. Världen är så liten, så liten, och vi är så mobila så.

Vad jag drömde om som barn

I en övning att komma fram till Vad Jag Vill Göra Med Mitt Liv satte jag mig ned och tänkte på vad jag tyckte allra bäst om som barn. Vad som gjorde mig alldeles bubblig i magen av lycka, vad jag sökte mig till.

Jag var alltid väldigt fascinerad av Utlandet och mäkta stolt över att jag inte var helt, helt svensk. Dessutom reste min pappa väldigt mycket när jag var liten så jag fick höra om alla platser han varit på och jag tjatade gång på gång att han skulle visa mig kort från sina resor, även om det bara var på hans kollegor som jag aldrig träffat och nån fabrik mitt ute på vischan i något kargt land.

Men det var nog först när jag var i mellan åren, där mellan barn och tonåring, som jag verkligen började visualisera mig själv i Utlandet. Jag hade en pärm där jag samlade researtiklar, fint utklippta ur de två dagstidningar vi prenumererade på (Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda) och jag spelade in alla avsnitt i Michael Palins "Jorden Runt på 80 dagar" och har säkert sett varje avsnitt minst 10 gånger.

Allt för ung att få åka och tågluffa var jag ändå på centralstationen så fort årets information on tågluffarkortet hade kommit ut. Jag läste på om varje land, studerade kartorna länge och noga och drog upp potentiella reserutter som jag skulle göra när jag väl fick lov att hoppa på det där tåget.

Jag åkte in till stan och gick på Stadsbiblioteket och lånade reseskildringar. (Jag får fortfarande fjärilar i magen av lukten av bibliotek och gamla böcker.) Och i mitt huvud skrev jag på en roman om en engelsk flicka som rymmer till Indien och hennes eskapader där.

Jag minns även att varannan lördag (eller en gång i månaden?) hade Nerikes Allehanda en kolumn skriven av en kvinna som bodde i London. Det handlade om vardagligheter i London och jag klippte ut dem och läste dem om och om igen. Och någonstans fanns där en tanke om att "det där, det skulle jag vilja göra". Inte att just London lockade så mycket utan hennes, som jag tyckte, nonchalanta sätt att skriva om sin, för mig, alldeles utomordentligt fascinerande vardag. Lite som en blogg innan internet.

Så att jag skulle utomlands var alltid självklart men jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag skulle följa i min pappas fotspår och faktiskt flytta (när jag var 10 år flyttade han till Brasilien). Nej, det var mer den resande journalisten eller författaren som tilltalade mig. Det var i den rollen jag kunde se mig själv, fast jag tänkte inte heller så långt att det kanske kunde vara bra att lära sig så många språk som möjligt. Mitt hopp om att kunna resa och skriva sträckte sig endast till ett idogt sagoberättande på svenska lektionerna, skriva artiklar för en tidning som jag hade tillsammans med två vänner, samt ruskigt goda geografikunskaper. Västtysklands floder, någon? Berg i Afrika? Jovisstserru, man vet aldrig när sådana kunskaper kan komma till nytta! Överhuvudtaget var min kartbok vältummad.

Med en barnslig besatthet som denna är det ju inte konstigt att jag flyttade utomlands så fort jag kunde (som 16-åring). Att jag, då jag inte blev resejournalist, var tvungen att stilla min ständigt hunger av Det Nya, har flyttat gång på gång på gång runt om i världen. Och att nu sitta och skriva en blogg, som ju är navelskåderi i kvadrat, känns ju som en helt logisk manifestering av mina 12-års drömmar.

Ny väska

Det var inte bara tekoppar som inhandlades i lördags, jag hittade även en handväska jag gillade i en andrahandsaffär. Rymlig och med ficka med blixtlås på insidan. Och så var lädret fint nött på ena kanten. Remmen var alldeles för lång, så jag gick till skomakaren som gjorde några nya hål åt mig. Nu måste jag bara komma på en bra lösning på att hålla det långa axelremmen på plats. En hårsnodd får funka tills dess.

En annan perfekt temugg

i en alldeles perfekt sommarstuga. Bild från sommaren 2009.

(Men jag borde verkligen ta tag och måla de där fönsterlisterna. Verkligen. Sommaren 2011 blir det gjort! Jepp, det blir det.)

Temuggar

Jag har en väldigt bestämda uppfattning om hur temuggar ska se ut (det är jag inte ensam om) och är alltid på jakt efter den Perfekta Temuggen. Basen ska vara mindre än toppen. Den ska ha tyngd, inte kännas för lätt eller billiga eller tunn men kanten ska inte vara för tjock. Och så ska den ha öra.
I lördags var jag ute och letade lite saker till min nya lägenhet, som jag förhoppningsvis får nycklarna till på torsdag. Och så stötte jag på den! En kopp i rätt storlek men rätt form och fin färg. På rea! Jag köpte sex stycken för 69 pence styck. Två röda, två blå, två gröna. Snart har jag en hylla att ställa dem på!

Stel

Jag var ute och promenerade i klackar många timmar i lördags. Nu är mina hamstrings (vet inte vad den muskelgruppen heter på svenska) tighta som tusan och jag måste böja knäna för att plocka upp något från golvet.

Den 20e nov öppnar julmarknaden i Gamla Stan

då ska jag vara där!

Gym

Jag har varit så gymsugen de senaste veckorna. Det blir så ofta när det är höst och kallt. Jag vill vara inomhus i varma, ljusa lokaler. Jag vill gå på body combat och yoga. Vill att någon säger åt mig vad jag ska göra under en lektion. Någon annan som pushar mig.
Men tanken på stöket kring skaffa ännu ett gymkort har hållit mig borta från träningslokalen. Först måste man välja gym och gymkedja. Och så är det anslutningsavgift och en hög månandskostnad and 12 månaders kontrakt. Och så kan min inte frysa kortet utan massa strul (och jag som reser så mycket måste kunna frysa kortet ibland). Och när man väl valt gymkedja och betalat alla pengarna och bundit upp sig på ett år, jag då måste man gå ännu en menlös gymintroduktion, innan man släpps fri på gymmet, trots att jag har gått på gym sen universitetstiden. (Jag VET hur maskinen fungerar. Jag lovar!)

Så jag satt där igår eftermiddag och surfade runt och försökte måtta på kartan vilket gym som ligger närmast min framtida bostad och vilka som har det bästa klasserna och bästa öppentiderna och bästa value for money. Och suck och stön. Men sen kom jag på att surfa in på kommunens hemsida, för att se om det fanns något bra kommunalt drivet gym i närheten. Det gjorde det. Flera stycken tillochmed. Jag ringde upp det närmaste och bokade in en guidad tur direkt efter jobbet. Det finns pool och gym och 90 klasser i veckan samt en löpklubb flera gånger i veckan. Och de öppnar tidigt på helgen och jag får sex gratis PT sessioner samt en session med en simtränare. Och alltihopa kostar långt mycket mindre per månad än något av de andra gymmen jag kollade. Och det finns inget kontrakt! Går att säga upp när som helst.

Så jag slängde fram kredit kortet, tog en titt på schemat, stack hem och bytte om och var tillbaka en timme senare för yoga. Nu är jag så peppad att jag ångrar att jag bokade en en drink träff med en fd kollega ikväll och därför missar ett pilates pass, men planerar att köra ett pass imorgon innan middagsdejten.

Det här med småbarn

Efter att ha spenderat gårdagen med två små, små barn inser jag hur otroligt mycket frihet jag har: Jag kan duscha när jag vill. Jag kan stega ut ur lägenheten precis när jag vill med bara nycklar i handen. Hur mycket kommunikationssvårigheter jag än må ha med mina kollegor så är det ingenting i jämförelse med att försöka kommunicera med en ettochenhalv-åring. Ingen kräks eller snorar på mig dagligen. Ingen är beroende av mig för sin överlevnad. Ingen kräver att jag underhåller eller matar dem. Jag har verkligen oceaner av tid för mig själv varje dag!

Höstgryta

Höstvädret får mig att vilja laga grytor. Två dagar på rad till och med! Gjorde en ljuvligt god grön thailänsk kyckling curry igår och idag ska jag laga en fläskgryta (inspirerad av Linas blogg) som jag ska ta med mig hem till min kompis Isa imorgon. Isa har två barn, en på tre månader (med kolik) och en på 18 månader (som hade luftrörsinfektion förra veckan), samt en man som reser mycket i jobbet. Så jag ska försöka att göra livet lite lättare för henne i alla fall under en eftermiddag och kväll. Vi har inte setts sen babyn föddes i augusti!

Idag är jag så nöjd med att jobba hemifrån och inte behöva stiga ut i regnet och blåsten!

Lägenhetsköp, del 540

Fick alla dokumenten från min advokat i fredags och har ägnat en del av helgen åt att läsa igenom dem. Inte helt lätt men stundom intressant. Så som få veta att jag inte får ha reptiler eller fåglar i lägenheten utan de andra lägenhetsinnehavarnas tillstånd. Eller att golvplankorna tillhör mig men inte grundstocken. Ska ställa några frågor till min advokat imorgon och om allt sen verkar ok skriver jag på kontraktet. Yay!

Det här med att ha en advokat har förresten varit en väldigt intressant upplevelse. Jag har naturligtvis träffat på advokater genom jobbet och samarbetat med dem på projekt osv, men jag har aldrig tidigare haft en egen advokat. Någon som jag betalar för att tillvarata mina intressen. Himla fint det; Min advokat har kunnat varit pushy och tjatig medans jag har kunnat gömma mig bakom henne och hänvisat till henne varje gång frågorna har blivit jobbiga. Kunnat stått där med händerna i luften och sagt att "jo, men visst skulle jag göra det. Men du vet, min advokat..."

Tänk om man kunde ha en liten advokat med sig i fickan, som man kunde plocka upp när man stötte på vardagsbesvärligheter? Som, när saker och ting blir lite väl intensiva, hoppar upp och sätter upp handflatan och utbrister "höpp, höpp, höpp!". Eller inflikar "har du bevis att backa upp det påståendet med?" när folk gör vidlyftiga uttalande eller småljuger en upp i ansiktet. Jag vet i alla fall att jag vill ha en Claire, som min advokat heter, brevid mig nästa gång jag ska ta stora beslut eller förhandla om viktiga saker. Det känns liksom säkrare med ordentlig uppbackning.

Bloomsbury

Genom att jag nu har lämnat Bloomsbury tänkte jag gå dela med mig av mina egna favoriter:

Bar & Restaurang
The Norfolk Arms
Det ser ut som en alldeles ordinär pub på utsidan, men på insidan är det en liten bit Spanien, komplett med spansktalande personal, vinnedstänkta bord och torkade skinkor i fönstren. Tapasena är förträffliga och stämningen hög. Det går att hänga i baren men det bästa är att boka bord innan. Jag gillar nedervåningen mest.
28 Leigh St, WC1H 9EP
0207 3883937

Chilli Cool (tvärs över gatan från Norfolk Arms)
Superbt ställe för Sichuanisk mat. Det är kryddstarkt och autentiskt och ordentliga portioner. Men det är oftast väldigt fullt med folk för middag och inget ställe man sitter länge på.
15 Leigh St, WC1H 9EW
0207 383313

Thai Dream
Det här är en av de bästa Thai restaurangerna i London. Ligger gömd på lilla New North Street, en tvärgata från Theobalds Road. Man kan även komma till restaurangen från Boswell Street.
17 New North Street, WC1N 3PJ
0207 2425150

Det litterära Bloomsbury
Även om det inte längre finns lika många bokförlag och bokhandlar i Bloomsbury så finns det fortfarande kvar en viss aura av tryckpressar och litterära salonger över området. På gatorna mellan British Museum och High Holborn finns en hel del specialist bokhandlar. Men min favoritbokhandel ligger på Lamb's Conduit Street, närmare Holborn. Här säljer förlaget Persephone Books sina böcker. Förlaget specialiserar sig på att ge ut böcker av kvinnliga författare från 1900-talets första hälft som inte längre är i tryck. Varje bok har ett eget mönster på pärmarnas insidor som har någonslags koppling till författaren, tiden då boken gavs ut eller epoken då boken utspelar sig. Det är lätt att förköpa sig!
59 Lamb's Conduit Street, WC1N 3NB
0207 242 9292
'

Hundratals brittiska män flyttar till Sverige varje år för kärlekens skull!

Det har var en intressant artikel: De flesta som invandrar till Sverige från Storbritannien pga en relation med en svensk medborgare, är män. Jag har länge varit imponerad över hur många svenska tjejer lyckas få sina brittiska pojkvänner att flytta med dem till Sverige. Sverige är ju inte det lättaste landet att integreras i; språket är svårt och klimatet bistert. Och även Sveriges största storstäder saknar Londons puls och utbud. Ändå flyttar männen. Pga kärlek till sina svenska partners. Jag känner själv till minst tre sådana förhållanden, där paret har träffats i London och hon efter några år säger "Nu vill jag flytta hem" och han följer med. Vem vet, det kanske finns föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö för dessa "medföljande"? Kanske sitter de på The Tudor Arms på tisdagskvällarna och pratar engelska och dricker sina pints och stöttar varandra i detta nya, underliga land? Jag finner det hursomhelst fascinerande!

Tidig morgon i parken

Någonting jag har saknat under mina år i London är att träna på morgonen. Varenda jobb jag har haft sedan 2003 har startat i ottan. När sju är det senaste du börjar är det svårt att klämma in ett träningspass före jobbet. Men imorse vaknade jag vid fem av mig själv. Vid halv sex var jag klarvaken och drog ut på en spontan joggingrunda. Och just det där spontantränandet är det roligaste. När det spritter i benen och man tänker, "jo, jag sticker ut och rör på mig!"

Det var magiskt ute i parken i mörkret. Gult ljus från gatlyktorna och löv som singlade ned. Molnen skingrades under några minuter och en suddig månskära visade sig.
Och folket! Är man ute så tidigt i parken finns det en känsla av tillhörighet. Man hejjar på varandra. Säger god morgon när man joggar förbi. En snabb nick av samförstånd. Är man ute och kutar runt i mörkret klockan sex på morgonen har man något gemensamt. Den sortens bekräftelse av att man faktiskt är medveten om sina medmänniskor är sällsynt i storstäder.

Jabberwocky!

Hade en helt perfekt lördag, med brunch på Raoul's i Maida Vale. Deb och jag kunde sitta ute (under markisen som skydd mot en regnskur) och hade det alldeles förträffligt trevligt där vi satt och spanade på folk och åt Londons kanske bästa eggs benedict med rökt lax.

Efter vår lilla SATC session (brunch med tjejkompisar på helgen känns numera alltid som något tagit ut tv serien, särskilt som vi bredde på lite extra för att ge vår bordsgranne his money's worth genom att han så tydligt satt och tjuvlyssnade!) tog jag mig hem till Bloomsbury. Packade och städade innan jag gjorde mig i ordning för utgång i Shoreditch.

Vi gick till underbara Callooh Callay, inte långt från Old Streets tunnelbana, som är en sagolik Alice i Underlandet-inspirerad bar. I det första baren är det lite intensivare, lite trängre, lite flirtigare och lite högre volym. Gå igenom Narnia garderoben och se om ni kan få ett bord i den andra baren, där det är mindre folk. Allra trevligaste är det dock i medlemsbaren, en våning upp, bakom det svarta skynket. The Jub Jub Bar, som medlemsbiten av baren heter, har varje vecka en gästande bartender och där är musiken så nedskruvad att man faktiskt kan hålla normal samtalston medans man dricker cocktails. Och bara en sådan sak som att de har uppstoppade flamingoer och en tronlik soffa, fick mig att i sanna Queen of Hearts-anda utbrista "Off with their heads!" Dock vet jag inte hur mycket av en VIP bar det verkligen är, vi kom nämligen in utan medlemskap, tack vare ett leende och prydligt utseende. Prova att boka bord i förtid!

Callooh och callay är förresten ett nonsensord från dikten Jabberwocky (som är full av nonsensord!) i Alice i Underlandet.

Raoul's (tvärs över gatan från restaurangen ligger Raul's deli)
13 Clifton Road
London, W9 1SZ

Callooh Callay
65 Rivington Street
London, EC2A 3AY
'

Dagens tanke

Man framstår aldrig som stor genom att förminska andra.
'

Lägenhetsköp, del 539

Idag meddelade säljaren att han går på semester i två veckor.
Så tja, vi kanska kan skriva kontrakt typ tredje veckan i november?
Just nu har jag lust att banka mitt huvud mot bordet. Alternativt gå ut och supa mig full.
Istället ska jag packa ihop lägenheten.

Lägenhetsköp, del 538

Nu är det nästan åtta veckor sedan mitt bud på lägenheten jag vill köpa antogs. Planen var att det skulle ta 5 veckor att färdigställa köpet. Det gjorde det inte, kan vi ju konstatera.

Lägenhetsköp i England är en utdragen process som försinkas ännu mer av att alla dokument ska skickas med post. Så när säljaren ska skicka info till mig så får han pallra sig iväg till brevlådan och skicka dem till sin advokat. Som tittar på dem och tar kopia och sen skickar dem till min advokat. Med post. Som sen tittar på dem och tar kopia och skickar dem till mig. Med post. Trots att vi har postutdelning på lördagar så blir en försening från säljarens sida på 5 dagar lätt en försening på 10 dagar på grund av alla dessa brevutskick.

Sen måste min advokat få svar från kommunen och lantmäteriverket angående bostadens ägareförhållande, byggnadslov som utfärdats, om det har getts byggnadslov för ett stort bygge i närheten som skulle kunna komprimera lägenhetens värde i framtiden, etc. Här lyckades kommunen lämna svar på fel lägenhet, så vi fick börja om igen. Och nu har min advokat gått på semester i en vecka, så jag vet faktiskt inte när köpet kan gå igenom. Förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan därpå.

Innan dess ska jag pack ihop min Bloomsbury lägenhet och frakta alla mina saker till temporär förvaring eftersom mitt utflyttningsdatum är 2 november.

Antequera, Spanien

Mitt emellan

Ibland känns det som om det blir för tvära kast när jag reser. Framförallt när det blir europeiska lågprisflyg och man liksom tycker att man inte borde kunna ta sig så långt med de där flygande bussarna. Men skillnaden var stor mellan att ligga vid poolen i bikini på den andalusiska kusten mitt på dagen och ligga under dubbla täcken och huttra i lägenheten i London på kvällen. Skillnaden var också stor mellan att göra väldigt lite under fyra dagar i Málaga och kastas in i jobb-virvelvinden imorse. Så nu sitter jag har och känner mig lite mitt emellan. Inte längre mini-semester men inte riktigt inne i jobb-flytet än. Lite brunbränd på näsan, och iförd fleecetröja.

Jag är även väldigt mycket mitt emellan vad det gäller boendet: Lägenhetsköpet har dragit ut på tiden och nu hoppas jag på att få nycklarna i mitten av november men jag måste flytta ut ur min nuvarande lägenhet om två veckor. Och det är ju inte helt optimalt.

Fredagspepp!

Var ute och fotade med min ny-gamla lins igår. Svårt men roligt.

Imorgon åker jag till Spanien på några dagar!

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

Den oklibara kliningen

Idag är jag trött på att vara kvinna. Jag har haft en svampinfektion i en vecka som inte har gett med sig, så idag gick jag till läkaren och fick recept. Jag är så trött på allt detta kroppsliga! Flytningar och blod... Att behöva gå till läkaren och prata mens och preventivmedel, varje gång!
När Shel Silverstein skrev om the Unscratchable Itch så tror jag att han egenligen pratade om en underlivsinfektion.

En liten inblick i Helvetet

Var och såg the English National Operas uppsättning av Faust i lördags, vilket var en briljant liten helvetesvandring. Des McAnuffs produktion sätter handlingen till första världskriget med enastående visuella effekter och karg dekor. Iain Paterson porträtterar Méphistophélès som en dandy, med flärd och snobbism, och med hela världen alldeles bokstavligt vid sina fingertoppar. Men läskigare än Satan själv, och hans hov i underjorden, var ändå kören som i vita labbrockar förde tankarna till kemisk krigföring och vetenskapens ständiga framsteg som handlar lite om vad som är rätt och fel, utan vad som är möjligt.

(Går man in på ENOs hemsida finns även en trailer till uppsättningen.)

Tjänsteledig?

Ringde upp min chef i eftermiddags och meddelade att jag tyvärr måste säga upp mig.
"Varför då?" undrade han bestört.
"För att jag behöver semester."
"Men du kan ju inte säga upp dig bara för att du vill gå på semester!"
"Har du något annat förslag?" frågade jag.

Nu ska han fundera på det i några dagar.

Åh New York, vad har du gjort med mig?

New York var absolutely fucking fabulous!

Aj, det sliter lite i mitt hjärta detta, denna ständiga dragkamp mellan London och New York (som jag ju skrivit om tidigare). Och nu flirtar jag med nyc. Det kändes så fint att vara där i september, så rätt. Och då börjar jag undra om jag inte skulle ta och flytta dit igen? I alla fall på ett par månader eller så? Bara lite för att känna av, för att stilla det där suget.

Jag må vara gift med London, men jag kanske kan ha en liten affär med New York?

Svart är alltid det nya svarta

Ah, the blessings of autumn! Nu kan jag börja bära svart. Det finns inget så vilsamt men samtidigt så förbättrande som att klä sig i svart. Känner jag mig lite vissen, blek, fet eller frusen funkar det alltid att klä sig i svart. Det är så förlåtande.
I fredags, när det regnade och var grått, satte jag på mig min svarta skjortklänning som sitter åt precis där den ska, och släpper ut precis där den ska. Till det mina höga, mörklila stövlar och jag var snygg som attan. Nu ska alla färgglada, käcka plagg läggas längst bak i garderoben tills jag ska till södra halvkotet över jul. Det gråa och det svarta speglar min personlighet så mycket bättre.

Nu åker jag till New York

på några dagar. Ska träffa vänner och promendera runt i mina gamla kvarter på Upper West Side.Foto över midtown från i februari i år när jag var i nyc sist

Basilika och frisörerna

Jag frisörskräck. Tandläkaren skuttar jag gärna iväg till och läkarbesök brukar inte heller ge mig några större känningar. Sprutor, blod, höjder, flygplan, whatever. Inga problem. Men att gå till frisören ger mig stora darren. Därför försöker jag göra det så sällan som möjligt. Sist jag tog mig i kragen och var och klippte mig var i mars... Så idag ska det bli av igen. Håller tummarna att det inte slutar i gråt och tandagnissel!
Fast fördelen med att låta håret växa är ju att man kan sätta upp det så fint!

Kakor till téet

ur en söt burk. Inköpt på Victora & Albert Museum förra veckan

Isle of Wight

Isle of Wight är vita segel och blå randiga tröjor. Det finns två anledningar att man besöker Isle of Wight - för att segla eller att cykla. Eller för att gå omkring i pittoreska Cowes och se ut som man seglar eller cyklar. Därmed alla vit-och-blå randiga, marin-inspirerade tröjor runt om i stan.

Vi åkte till ön för en långhelg för några veckor sedan när det fortfarande var sommar i luften. Det skulle bli en lugn, slapp helg på ett boutique hotel (hur kommer det sig att det numera kallas butikshotell när det egentligen är ett B&B?) men det visade sig att den årliga Powerboat festivalen hölls samma helg och dånet från båtarna väcke oss definitivt tidigare om mornarna än vi hade önskat.

En dag hyde vi cycklar och cyklade längs gamla järnvägssprår tvärs över ön. Platt och lätt och inte alls så äventyrligt som många av de mountainbike spår som finns runt om på ön. Isle of Wight anses faktiskt vara en av världens bästa cykeldestinationer och har sin egen cykelfestival i september varje år.

Missa inte Osborne House om ni åker till ön! Det ett fantastiskt slott med en vacker trädgård som var Drottning Victorias sommarresidence.

Från London tar du tåget till Southampton (snabbast från Waterloo, på 1 timme och tjugo minuter, men tåg går även från Victoria station). Utanför tågstationen i Southampton går en gratisbuss till färjorna. Passagerarfärjan går till West Cowes och tar 25 min, bilfärjan går till East Cowes och tar en timme. Mellan West och East Cowes går en sk "flytande bro" mellan fem på morgonen och halv ett på natten.

Vi bodde på Villa Rothsay och hyrde cyklar hos Top Gear i West Cowes, fast i ärlighetens namn så var de rätt skruttiga och växlar på min cykel brakade ihop i slutet av dagen och jag fick gå den sista biten!

Vemod

Idag tar vi en skopa svenskt vemod och säger adjö till sommaren:
En vintersaga - Jerry Williams
Shoreline - Anna Ternheim
Märk hur vår skugga - Imperiet
Så skimmrande var aldrig havet- Marie Fredriksson

Mittinatta

Inatt, när jag för andra gången den här veckan var uppe vid någon osalig timme för att jag inte kunde sova, konstaterade jag att grannen tvärsöver gatan då verkligen var uppe märkliga tider. Sen slog det mig att grannen naturligtvis kunde säga samma sak om mig...

Disciplin

Det finns så mycket illusioner kring att jobba hemifrån. Nästan varje gång som jag berättar för någon att jag jobbar hemifrån får jag höra: "Åh, du måster verkligen vara disciplinerad! Det skulle aldrig jag klara av." Vad tror dessa människor att jag gör? Att när min väckarklocka ringer vid tio i sex så står jag varje morgon i valet mellan att stiga upp och ligga kvar? Att mina kollegor inte skulle märka om jag inte loggade in på morgonen? Att våra klienter inte skulle märka om mina analyser inte damp ned så punktligt som de förväntar sig? Att göra mitt jobb eller inte skulle vara en lika stor existentiell fråga som om jag ska ta och diska nu eller om tre timmar?

Att jobba hemifrån betyder att jag gör samma jobb (fast ärligt talat oftast mer) från mitt fysiska hem, som jag tidigare gjorde från ett kontorslandskap. Det betyder inte att kvaliteten av mitt arbete kan sjunka för att jag sitter och sneglar på meningslös eftermiddagsTV varje dag, eller att det finns någon slags ökad flexibilitet kring deadlines bara för att man jobbar hemifrån.

Sen är ju nästa fråga, vad är det som driver dessa människor att jobba? Har de så dålig "disciplin" att de enbart utför sitt jobb pga att deras chef står brevid deras skrivbord med piskan?

Jag har jobbat hemifrån i över 5 år nu och det passar mig väldigt bra. Jag gillar att slippa pendla. Att när det regnar och är mörkt ute kan jag sitta kvar i pyjamas med en stor kopp kaffe och lyssna på Classical FM medans jag jobbar. Jag slipper trekantsmackor till lunch eller micrade rätter och lagar ordentlig mat istället. Och när dagen är slut behöver jag inte ta mig någonstans för att komma hem.

Den största nackdelen med att jobba hemifrån är dock andras attityd. Det finns någonslags föreställning om att om man jobbar hemifrån så är det inte "på riktigt" eller helt seriöst. Många får lite bored housewife och tupperware party vibbar av det hela. Jag har märkt att vänner kan ha väldigt svårt att förstå att jag inte bara kan ta en improviserad fika på stan eller ta ledigt nån eftermiddag då och då, bara för att jag jobbar hemifrån. Mitt jobb är dessutom väldigt tidspressat, vilket kan vara svårt för utomstående att förstå, som tycker att de kan väl komma förbi och fika lite hemma hos mig medans jag jobbar.

Sen är det klienterna. Jag berättar aldrig frivilligt att jag jobbar hemifrån därför att jag har en känsla av att vårt företag då skulle ses som mindre professionellt. Så när nån kund ringer och småpratar lite om vädret i London så påpekar jag aldrig att jag faktiskt förnärvarade sitter i sommarstugan i Roslagen/i Sao Paulo i Brasilien/i Mexico City och jobbar. Genom att jag har ett lokalt London nummer så går direkt till min Skype så behöver heller ingen veta var jag befinner mig rent fysiskt. Det viktigaste är ju ändå att jag svarar i telefon.

Söndagskvällsambivalens

Te eller rödvin, te eller rödvin?

Fröken Märkvärdig och karriären

En av mina absoluta älsklingsböcker, Fröken Märkvärdig och karriären, har blivit film! Jag vet inte hur många gånger jag har läst Joanna Rubin Drangers seriebok och funnit tröst däri. Igenkänningsfaktorn är gigantisk.

Gårdagens observation utanför Liberty:

It doesn't matter if you wear Louboutins if you can't walk in them

Bud antagit!

Nu ska den bli min!

Den har en liten uteplats också!

Idag har jag därför hittat en advokat som jag gillar, och anlitat. Skickat mitt körkort till henne, samt proof of address för att styrka min identitet. (Genom att man i England inte har ett fungerade personnummersystem, så måste man ständigt visa upp gasräkningar och bankutdrag för att kunna bevisa att man är den man hävdar att man är.) Och försäkrat med om att mäklaren ska skicka de nödvändiga dokumenten till henne.
Vidare har jag hittat en besiktningsfirma som ska till lägenheten och inspektera den nästa vecka, för att leta dolda fel och annat otyg.

Planen är att jag ska få nycklarna om 4 veckor!

Bostadsköp, renovering och utbyggnad

Alltså, det är mycket nu. Roliga saker men mycket på en gång.
Jag håller på att köpa lägenhet. Budar och så. Det blir lätt lite stressigt... Det är en sådan stor grej! Mycket pengar och brittisk fastighetsjuridik som jag har behövt sätta mig in i. Ibland ger det mig lite andnöd: Ska jag köpa nu? Tänk om jag hittar något bättre, senare? Hur stor blir egentligen boendekostnaderna? Ska jag verkligen göra det här?
Men jo, det ska jag. Nog.

Samtidigt driver pappa projekt Badrumsrenovering i sommarstugan. Det är helt fantastiskt att han tagit sig an detta. Det blir ju väldigt komplicerat för mig som utlandsboende att sköta hela karusellen med att träffa hantverkare och kolla upp olika badrumsinredningar på distans, så jag är väldigt tacksam att han har bestämt sig för att tackla detta med sådan entusiasm. Och snickare är super peppad att starta igång och ringde mig i helgen när jag var på minisemester på Isle of Wight, och ville diskutera olika utbyggnadslösningar och bad mig sätta igång pappersexcercisen så fort som möjligt så att han kunde gräva grunden till utbyggnaden innan tjälen går i marken.
Pappa har gjort flera ritningsförslag, som han scannat in och e-mailat (alltså, hur sött är inte det?) och det är egentligen bara för mig att välja alternativ 1, 2 eller 3. Ringa kommunen och skriva under några papper. Men jag blir ändå lite svag.

Det är som förra sommaren när jag på två (jobb)veckor och tre Ikea besök skulle rita upp och bestämma mig för ett helt nytt kök i sommarstugan (efter hästmyreincidenten). Och efter jag hade gjort alla val (köksmodulutformning, väggfärg, golv, golvlister, skåpluckor, handtag, bänkskiva, fläkt, etc, etc, etc) var helt okapabel att ta ett beslut kring kakel. Just detta att välja kakel framstod plötsligt som oöverstigligt. Färg? Form? Mönster? Eller skulle jag välja frostade glasskivor istället? Jag bläddrade frenetiskt i inredningsmagsin tills dess att mamma - som ju känner mig väldigt väl - sa att jag faktiskt inte behövde bestämma mig. Att man kan kakla senare. Att köket kan göras färdigt utan kakel. Och det var det största lättnaden. Och i somras använde jag lätt köket utan kakel och jag har fortfarande inte bestämt mig.

Styra upp

Planer för den här veckan:
- köpa lägenhet
- gå och klippa mig
- köpa schal som passar klänningen jag ska ha på mig i helgen
- göra ritning över ombyggnaden av badrummet i sommarstugan
Hepp!

Calvert 22

Det är mycket häng i östra London just nu. I söndags tog jag mig till Shoreditch och gick på konstutställning på galleri Calvert 22.
De hade en utställning av Olga Chernysheva med fokus på hur Rysslands befolkning har adapterat till de omvälvande samhällsförändringarna som skett sedan Perestroikan. Både foton, videoinstallationer och målningar ingick i detta lilla porträtt av dagens Ryssland.

Jag har ett nyvunnet intresse för landet sedan jag i somras var till St Petersburg på semester och sen plöjde Anna Karenina i augusti, så jag fann utställningen fascinerande.

22 Calvert Avenue,
London, E2 7JP
Öppnings tider:
Ons-Lör 10-18
Sön 11-17
Första torsdagen i månaden håller galleriet öppet till 21.

London Fields Lido

Photo: Madeleine Waller

I östra London, alldeles i toppen av parken London Fields, finns en uppvärmd, 50-meters utomhuspool (Londons enda!). London Fields Lido öppnades 2006 efter att ha varit stängt i 20 år och det är den perfekta platsen att simma nån timme på en helgförmiddag. Omklädningsrum och duschar inomhus, medans det utomhus finns individuella omklädningshytter och en unisex dusch. Just nu har de även en underbar fotoutställning av Madeleine Waller kallad "Wet & Dry" med foton av simmare under vintermånanderna.

Kostar £4.10 i inträde och 20 pence till skåplåset.

Efteråt kan man promenera ned genom London Fields och ta en god kopp kaffe hos Climpson & Sons på Broadway Market (67 Broadway Market) som har sitt eget rosteri. Flat whites har ju börjat bli allt mer lättåtkommliga London nu (det är förvånansvärt att det tagit så lång tid för denna australiensiska/nyazeelänska kaffe&mjölk mix att ha blivit mer populärt här, i tänka på den stora populationen av immigranter och besökare från Englands föredetta kolonier down under) och här är ett ställe de gör dem fantastiskt bra!

London Mon Amour II

Det är lätt att glömma bort, när man hastar mellan mataffären och lägenheten, att jag faktiskt bor här igen. Zig-zagande mellan turisterna kring Russel Square.
Igår kväll promenerade jag och JS runt i kvarteren kring British Museum - han försökte hitta en bokaffär han ville visa mig, efter att vi hade varit och ätit soup dumplings på Leong's Legends i Chinatown.
Det regnade lätt men var så varmt att det inte gjorde nån av oss något, och när vi kom runt ett hörn pekade jag ut var min vårdcentral låg. Och han vände på huvudet och utbrast "that's fantastic!" För visst är det det. Jag är tillbaka! Jag bor mitt i smeten! Min lokala vårdscentral ligger mitt emot British Museum och jag kan ta mig till Covent Garden i högklackat på 10 minuter.

Insnöad

Idag skulle jag har flugit till USA för lite r&r med familjen i Washington. Men mitt flyg har ställts in pga den analkande snöstormen på östkusten. Hoppas jag får flyga ut imorgon istället.

Kryddstarkt

Det är verkligen svårt att tro det men det fanns en tid då jag skydde allt vad stark mat heter. Jag har suttit - med stor allvarsamhet - och petat undan alla små gröna chilibitar ur min pappas äggröra, och ängsligt frågat kyparna på den malayiska resturangen hur het deras Laksa är. Och det fanns en tid då det enda jag beställde på indiska/bangladeshiska resturanger var den mjäkiga chicken korma.

Hur annorlunda det är nu slog mig häromdagen då jag stod och skar upp honungsmelon, tog en tugga och genast började rota i kryddsamligen efter chilipulver. I Mexico har man nämligen gärna chilipulver på färsk frunkt.

Andra saker jag nu gärna konsumerar med chili:
Godis! Torkad frukt täckt med chilipulver är en mexikansk specialité. Min favorit är torkade ananasbitar med chili. Samma koncept som djungelvrål: ät till gommen och läpparna bränner. Och ät sen lite till.
Öl! Att mexarna gärna dricker sin öl med lime är ju välkänt, men att de än hellre mixar i chili är väl mindre känt i Europa. Möt 'Michelada': "an alcoholic beverage made with beer, lime juice and assorted sauces, spices, peppers, tomato juices or clamato. It is served in a chilled salt rimmed glass". Jag föredrar dock den med chili på kanten.

Dumhet ska med logik bemötas

Det är val i år och det är så här SD ska bemötas. (Artikeln har några år på nacken men den är suverän.) Med raka frågor tror jag att det ologiska i deras resonemang kommer att tydliggöras.
Och så detta att de lockar en grupp i samhället som skulle förlora mest på deras politik.

(Och jo, jag satt och gapskrattade åt Björklunds resonemang hur Sverige skulle klara sig utan arbetskraftsinvandring. Mannen kan ingenting om statistik eller befolkningstillväxt! Han har ingen aning om hur Sveriges demografi ser ut för närvarande! Det resonemangen han för är något jag skulle förvänta mig från någon som gick i mellanstadiet. Eller vänta, inte ens det, jag tror vi definitivt kunde mer matte än så i sexan...)

Hej mitt vinterland!

Jag fryser som en hund. Mer specifikt, som en mexikansk nakenhund (xoloitzcuintle).

Det är det kallaste det har varit på vad, 125 år?, och jag börjar bli grymt trött på att sova med tre lager kläder, inklusive fleece tröja och raggsockar, under två duntäcken. Jag har redan läxat upp några oskyldiga personer som bara råkade vara den typ hundrade personen som utbrister "men du är ju svensk!" när jag gnäller över kylan. Nej, i Sverige behöver vi inte ha på oss mössa inomhus på vintern. Read my lips: d-u-b-b-e-l g-l-a-s. Hej, tätade dörrspringor!

Och så vad är det med mexarna och deras förkärlek till utomhusfester? Mexico City är inte Cancún. På vintern är det inte många plusgrader under natten. Ändå envisas de med att bjuda in folk till trädgårdsfest. Och så står man där, med sin drink med is i, och huttrar och huttrar.

Men, man skall inte förbanna mörkret, utan tända ett ljus. Så imorgon åker vi på spa. I ångbastun hoppas jag tina upp mina frusna lemmar. (Häromdagen gjorde sig faktiskt en gammal frostskada sig påmind och mitt ena långfinger blev alldeles vitt och jag tappade känseln i den. So much for "men det här måste ju vara som sommar för dig!". Jo, tjena.)

Mer inspiration

Precis som större delen av den norra jordhalvan har vi haft det kallt i Mexico. När det bara är några plusgrader utomhus blir det kallt inomhus. I vår oisolerade lägenhet, utan värme och med iskalla golv huttrade vi runt förra veckan. Vi har två fristående element men kan inte ha på dem samtidigt för då går en propp... Har saknat min varma lägenhet i Bermondsey där dubbelglas, heltäckningsmattor (hello, det var ju England!) och gratis värme höll mig på bra humör förra hösten och vintern.
Igår kom dock solen fram och jag tinade upp.

Mer inspiration: sådant här gillar jag!