Det var aldrig tal om kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom. Den första introduktionen alldeles i början av 90-talet lämande inga större intryck och den påtvingade samvaron nästan tio år senare skapade ömsesidig motbjudan - jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig och låt oss se till att vi håller oss ifrån varandra!
Det var därför med motvilja som jag återkom 2003. Det kändes som om jag inte hade några andra val och såg det hela som en strategi att ta mig mot bättre och större mål i framtiden. Ärligt talet så kom jag tillbaka endast med intentionen att snart försvinna igen. Du skulle vara min språngbräda mot allt det där andra som jag drömde om. Jag skulle endast utnyttjade dig och dumpa dig så snart jag hittat något bättre och roligare. Ochh jag tror att du var väl medveten om mina dukla ententioner. Två år max, löd mantrat.
Och du försökte verkligen inte vinna mig över. De där första, gråa månaderna av 2003 då jag arbetslös och bostandlös surfarde runt på vänners soffor eller tillfälligt tomma sängar, och satt på internetcafeer och letade jobb - det var aldrig något rosenskimmrande över det hela. Det var hårt jobb och mycket uppgivenhelt. Men någonstans där så började jag verkligen önska att jag hittade ett jobb. Så att jag kunde stanna. Så att jag kunde få ta del av allt det du hade att erbjuda. Och till försommaren hade jag både roligt jobb och bostad, och Den Stora Kärleken satte in. Det var omtumlande, storartad, can't-live-without-you kind of love. Vi var fruktansvärt förälskade och det mesta var rosenskimmrande. Jag föll så handlöst och det var så underbart att få göra det. "Love like you never been hurt before" var sannerligen mitt motto och jag kände verkligen att du aldrig kunde göra mig orätt.
Allt eftersom tiden gick så mognade kärleken. Jag kunde återigen se dina fel och skavanker, men de varken irriterade eller upprörde mig på det sättet det tidigare gjort. Jag accepterade dem som en del av din personlighet. Vi hade några duster men tog oss alltid igenom dem. Och det var inte pga något som du hade gjort som jag bröt upp en första gång, där på hösten 2005. Det var mest lockelsen av någonting nytt, någonting annat, någonting glittrigt och spännande som fick mig att gå. Möjligheten att uppfylla en gammal dröm. Och valet att lämna dig då har jag aldrig ångrat. Det gav mig tillfälle att uppleva underbara äventyr och pröva på nya saker. Och jag kände det aldrig som jag svek dig. Vår kärlek och förståelse för varandra var så stark att jag kunde tillåtas sådana här utsvävningar. Och jag visste att du alltid skulle finnas där för mig.
Och så kom jag ju tillbaka drygt ett år senare. Av helt fri vilja, trots andra lockade möjligheter, så kom jag tillbaka. Och du välkommnade mig med öppna armar och slöt mig till din barm och jag kände mig så trygg och så glad. Och sen fortsatte vi att leva tillsammans igen. Efter ett moget val att göra det, i ett moget förhållade där igen av oss behövde bevisa något längre men där det fortfarande fanns studer av eufori.
Så när jag går nu är det inte utan att mitt hjärta svider. Du har funnits där för mig under så många år. I din skugga och med din hjälp har jag kunnat växa, upptäcka mig själv. Du har både givit mig utrymme att utvecklas samtidigt som du har fångat upp mig när jag fallit. Du har uppmuntrat mig och tröstat. Puffat mig framåt och visat mig nya vägar. Och när jag nu packar ihop och går, så är det som en starkare, vuxnare människa och jag vet att det är mycket tack vare dig. Och du ska veta att du inte har gjort något fel, det är jag som återigen måste söka nya äventyr. It's not you, it's me.
Pappa.
36 minutes ago