God Jul!

Igar Toronga Zoo och pub crawl i Paddington och Surrey Hills. Idag bbq med Js stora familj. Nu, sova lite innan vi korkar upp de franska vinerna vi tog med oss fran London.

Let's run with the dogs tonight

Ankom utan nagra storre problem till Sydney i fredags. Visst, det ar en lang flight men det var ok. Sov en del, sag flera filmer, lyssnade pa musik. Kan inte saga att jag skapat mig nagon uppfattning om staden an, annat an att de centrala delarna verkar ganska litet. Jamfort med London eller New York verkar inte Sydney sa varst stort. Fast fororterna stracker ut sig och det ar mest dar jag hangt de senaste dagarna och umgatts med Js familj.
Fororter ger mig dock latt klastrofobi och jag kande en valdig lattnad nar J forklarade att han inte kunde tanka sig bo sa langt fran stan som hans foraldrar och systar gor. Stuck in the burbs is a nightmare of mine...

Men stan ar fin och Sydney Harbour Bridge och operahuset ar precis sa vykort-lika jag hade forestallt mig. Och maten ar alldeles underbar! Har bara atit asiatiskt sen jag kom (Js mamma lagar fantstiskt god mat) och bara det ar ju a dream come true! Och sa snart jag slutar jobba (torsdag) sa ska J ta med mig pa utflykter i storstan.
Jag jobbar ju mandag till onsdag den har veckan, europeisk tid, sa 18.00-04.00 lokal tid. Det var tufft igar. I eftermiddags sov jag dock middag i tva timmar sa jag tror det gar lattare idag. Sen en dag (natt!) kvar och sen blir det semester. Men jag ser alldles halogd ut - har inte riktigt aterhamtat mig fran resan och jag har svart att sova pa dan, sa det har blivit alldeles for lite somn den senaste veckan. Hoppas att aterhamta mig under julhelgen.

Kvinnligt forvarvsarbete

For nagra ar sedan brukade jag lasa en blogg av en kvinna som bodde utomlands, tillsammans med sin man. Hon hade ett arbete som hon kunde utfora fran vilket land som helst och jag minns ett inlagg dar hon pratade om hur trist hon tyckte att de andra svenskornas expat liv var, de som bara kom som medfoljande och inte kunde jobba. Hon fortsatte med att saga hur glad hon var att hennes situation var annorlunda, att hon inte skulle kunna tanka sig att inte jobba, etc, etc. Nu har hon tva barn och jobbar inte (sa som jag forstar fran hennes blogg). Och hennes blogg handlar nu mest om barnen och deras aktiviteter och jag laser det knappt alls langre.

Ens liv forandras naturligtvis och jag forstar mycket val att ens barn blir ett nytt fokus i livet. Men det intressanta har ar att vi har en person som en gang kande valdigt stark for sitt jobb och la valdigt mycket prestige i det och som nu har blivit en sadan person som hon nagra ar tidigare talade ganska foraktfullt om. Det jag undrar ar om detsamma kommer att handa mig? Mitt jobb betyder otroligt mycket for mig. Det ger mig sjalvkansla, stumulans och utmaning. Och det forsorjer mig. Att tjana egna pengar ar otroligt viktigt for mig. Men vad hander om 5-8 ar? Vad hander om jag far barn samtidigt som foretaget som jag jobbar for blir uppkopt och jag far en fin summa for den andel jag ager? Hur motiverad kommer jag da att vara att fortsatta jobba/hitta ett nytt jobb/starta ett nytt foretag? Vad hander om vi flyttar till Australien och J tjanar bra och det kanns allt for svart att jobba darifran for mig (tidsskillnad, for langt fysiskt avstand till den europeiska marknaden, etc)? Kommer jag da ocksa att andra mina principer?

Vi ar sex kusiner pa pappas sida. Fyra tjejer och tva killar. Alla ar vi valutbildade och har bra jobberfarenheter. Jag ar nu den enda av de kvinnliga kusinerna som jobbar. De andra har slutat, av olika anledningar. Det ger en en tankestallare.

In the tall grass

Nar var buss sniglade sig fram mot farjeterminalen i Calais sa ser vi manniskor i det hoga graset brevid vagen. Pa vallen mellan vagen och Calais strand hukar sig illegala invandrare. Vantar pa ett tillfalle att hoppas pa en lastbil och ta sig over kanalen till Dover och England. En del gommer sig inte ens. En grupp om fem-sex star i graset med kapuchongerna uppdragna i den starka blasten och tittar rakt pa oss. Och vi stirrar tillbaks. Kansla av de och oss gor mig illamaende och jag maste vanda bort huvudet.
Visst har jag sett desperation forut. Jag ar inte frammande for klyftorna i varlden men det betyder inte att det inte beror. Undrar om nagon lyckades ta sig over med farjan igar? Verkar osannorlikt i tanke pa den sakerhetskontroll vi fick ga igenom for att komma in i hamnomradet. (Pa Dover sidan, pa vag in i Frankrike behovde vi inte ens visa pass, aven om UK inte ar med i Schengen.) Och om nan lyckades ta sig in i en langtradare, var lyckas de da ta sig ut? Och vad gor de sen nar de star dar pa nan pitstop langs motorvagen mitt i natten? Och hur lyckas nan klattra ombord pa en langtradare nar trafiken i till farjeterminalen gar i snigelfart och alla stirrar? Och var haller de till nar de inte lyckas ta sig ombord? Har de nagonstans att sova i Calais? Och varfor lockar Storbrittaninen mer an Frankrike?
Nagra svar hittade jag har och har.