Tuesday, December 04, 2007

Kvinnligt forvarvsarbete

For nagra ar sedan brukade jag lasa en blogg av en kvinna som bodde utomlands, tillsammans med sin man. Hon hade ett arbete som hon kunde utfora fran vilket land som helst och jag minns ett inlagg dar hon pratade om hur trist hon tyckte att de andra svenskornas expat liv var, de som bara kom som medfoljande och inte kunde jobba. Hon fortsatte med att saga hur glad hon var att hennes situation var annorlunda, att hon inte skulle kunna tanka sig att inte jobba, etc, etc. Nu har hon tva barn och jobbar inte (sa som jag forstar fran hennes blogg). Och hennes blogg handlar nu mest om barnen och deras aktiviteter och jag laser det knappt alls langre.

Ens liv forandras naturligtvis och jag forstar mycket val att ens barn blir ett nytt fokus i livet. Men det intressanta har ar att vi har en person som en gang kande valdigt stark for sitt jobb och la valdigt mycket prestige i det och som nu har blivit en sadan person som hon nagra ar tidigare talade ganska foraktfullt om. Det jag undrar ar om detsamma kommer att handa mig? Mitt jobb betyder otroligt mycket for mig. Det ger mig sjalvkansla, stumulans och utmaning. Och det forsorjer mig. Att tjana egna pengar ar otroligt viktigt for mig. Men vad hander om 5-8 ar? Vad hander om jag far barn samtidigt som foretaget som jag jobbar for blir uppkopt och jag far en fin summa for den andel jag ager? Hur motiverad kommer jag da att vara att fortsatta jobba/hitta ett nytt jobb/starta ett nytt foretag? Vad hander om vi flyttar till Australien och J tjanar bra och det kanns allt for svart att jobba darifran for mig (tidsskillnad, for langt fysiskt avstand till den europeiska marknaden, etc)? Kommer jag da ocksa att andra mina principer?

Vi ar sex kusiner pa pappas sida. Fyra tjejer och tva killar. Alla ar vi valutbildade och har bra jobberfarenheter. Jag ar nu den enda av de kvinnliga kusinerna som jobbar. De andra har slutat, av olika anledningar. Det ger en en tankestallare.

2 comments:

Eponine said...

Ah, det dar var verkligen en tankestallare. Jag har manga ganger tankt i samma banor. Jag tvivlar inte pa att jag nog ger upp min karriar sa smaningom - inte for att jag ar kvinna eller att min man kraver det, utan for att nar jag val skaffar familj kommer det inte att kannas vart det langre. Jag ar overtygad om det. Men jag kommer nog aldrig att bara stanna hemma utan istallet ta ett lite lattare jobb, som inte kraver utlandsresor, mycket jobb hemma, konferenser och events om kvallarna. Jag tankte kanske sadla om och bil larare eller nat annat "9-5". Jag har sett effekterna av att ha arbetsnarkomaner till foraldrar pa valdigt nara hall, och tanker darfor inte utsatta mina potentiella barn for samma sak. Och jag vet att larare inte ar ett latt jobb... men det skulle atminstone inte krava lika mycket tid, fast fortfarande utmana. Sa tanker jag!

Och du, skulle du kunna maila mig din hemaddress?

Lisa said...

Jag skulle inte heller vilja utsätta mina barn för en uppväxt där de knappt ser föräldrarna. Vissa människor har ju inget val, t.ex ensamstående mammor som måste jobba mycket för att kunna försörja familjen. Men självklart borde man inte ge upp sitt liv och sin passion bara för att man får barn.