Jabberwocky!

Hade en helt perfekt lördag, med brunch på Raoul's i Maida Vale. Deb och jag kunde sitta ute (under markisen som skydd mot en regnskur) och hade det alldeles förträffligt trevligt där vi satt och spanade på folk och åt Londons kanske bästa eggs benedict med rökt lax.

Efter vår lilla SATC session (brunch med tjejkompisar på helgen känns numera alltid som något tagit ut tv serien, särskilt som vi bredde på lite extra för att ge vår bordsgranne his money's worth genom att han så tydligt satt och tjuvlyssnade!) tog jag mig hem till Bloomsbury. Packade och städade innan jag gjorde mig i ordning för utgång i Shoreditch.

Vi gick till underbara Callooh Callay, inte långt från Old Streets tunnelbana, som är en sagolik Alice i Underlandet-inspirerad bar. I det första baren är det lite intensivare, lite trängre, lite flirtigare och lite högre volym. Gå igenom Narnia garderoben och se om ni kan få ett bord i den andra baren, där det är mindre folk. Allra trevligaste är det dock i medlemsbaren, en våning upp, bakom det svarta skynket. The Jub Jub Bar, som medlemsbiten av baren heter, har varje vecka en gästande bartender och där är musiken så nedskruvad att man faktiskt kan hålla normal samtalston medans man dricker cocktails. Och bara en sådan sak som att de har uppstoppade flamingoer och en tronlik soffa, fick mig att i sanna Queen of Hearts-anda utbrista "Off with their heads!" Dock vet jag inte hur mycket av en VIP bar det verkligen är, vi kom nämligen in utan medlemskap, tack vare ett leende och prydligt utseende. Prova att boka bord i förtid!

Callooh och callay är förresten ett nonsensord från dikten Jabberwocky (som är full av nonsensord!) i Alice i Underlandet.

Raoul's (tvärs över gatan från restaurangen ligger Raul's deli)
13 Clifton Road
London, W9 1SZ

Callooh Callay
65 Rivington Street
London, EC2A 3AY
'

Dagens tanke

Man framstår aldrig som stor genom att förminska andra.
'

Lägenhetsköp, del 539

Idag meddelade säljaren att han går på semester i två veckor.
Så tja, vi kanska kan skriva kontrakt typ tredje veckan i november?
Just nu har jag lust att banka mitt huvud mot bordet. Alternativt gå ut och supa mig full.
Istället ska jag packa ihop lägenheten.

Lägenhetsköp, del 538

Nu är det nästan åtta veckor sedan mitt bud på lägenheten jag vill köpa antogs. Planen var att det skulle ta 5 veckor att färdigställa köpet. Det gjorde det inte, kan vi ju konstatera.

Lägenhetsköp i England är en utdragen process som försinkas ännu mer av att alla dokument ska skickas med post. Så när säljaren ska skicka info till mig så får han pallra sig iväg till brevlådan och skicka dem till sin advokat. Som tittar på dem och tar kopia och sen skickar dem till min advokat. Med post. Som sen tittar på dem och tar kopia och skickar dem till mig. Med post. Trots att vi har postutdelning på lördagar så blir en försening från säljarens sida på 5 dagar lätt en försening på 10 dagar på grund av alla dessa brevutskick.

Sen måste min advokat få svar från kommunen och lantmäteriverket angående bostadens ägareförhållande, byggnadslov som utfärdats, om det har getts byggnadslov för ett stort bygge i närheten som skulle kunna komprimera lägenhetens värde i framtiden, etc. Här lyckades kommunen lämna svar på fel lägenhet, så vi fick börja om igen. Och nu har min advokat gått på semester i en vecka, så jag vet faktiskt inte när köpet kan gå igenom. Förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan därpå.

Innan dess ska jag pack ihop min Bloomsbury lägenhet och frakta alla mina saker till temporär förvaring eftersom mitt utflyttningsdatum är 2 november.

Antequera, Spanien

Mitt emellan

Ibland känns det som om det blir för tvära kast när jag reser. Framförallt när det blir europeiska lågprisflyg och man liksom tycker att man inte borde kunna ta sig så långt med de där flygande bussarna. Men skillnaden var stor mellan att ligga vid poolen i bikini på den andalusiska kusten mitt på dagen och ligga under dubbla täcken och huttra i lägenheten i London på kvällen. Skillnaden var också stor mellan att göra väldigt lite under fyra dagar i Málaga och kastas in i jobb-virvelvinden imorse. Så nu sitter jag har och känner mig lite mitt emellan. Inte längre mini-semester men inte riktigt inne i jobb-flytet än. Lite brunbränd på näsan, och iförd fleecetröja.

Jag är även väldigt mycket mitt emellan vad det gäller boendet: Lägenhetsköpet har dragit ut på tiden och nu hoppas jag på att få nycklarna i mitten av november men jag måste flytta ut ur min nuvarande lägenhet om två veckor. Och det är ju inte helt optimalt.

Fredagspepp!

Var ute och fotade med min ny-gamla lins igår. Svårt men roligt.

Imorgon åker jag till Spanien på några dagar!

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

Den oklibara kliningen

Idag är jag trött på att vara kvinna. Jag har haft en svampinfektion i en vecka som inte har gett med sig, så idag gick jag till läkaren och fick recept. Jag är så trött på allt detta kroppsliga! Flytningar och blod... Att behöva gå till läkaren och prata mens och preventivmedel, varje gång!
När Shel Silverstein skrev om the Unscratchable Itch så tror jag att han egenligen pratade om en underlivsinfektion.

En liten inblick i Helvetet

Var och såg the English National Operas uppsättning av Faust i lördags, vilket var en briljant liten helvetesvandring. Des McAnuffs produktion sätter handlingen till första världskriget med enastående visuella effekter och karg dekor. Iain Paterson porträtterar Méphistophélès som en dandy, med flärd och snobbism, och med hela världen alldeles bokstavligt vid sina fingertoppar. Men läskigare än Satan själv, och hans hov i underjorden, var ändå kören som i vita labbrockar förde tankarna till kemisk krigföring och vetenskapens ständiga framsteg som handlar lite om vad som är rätt och fel, utan vad som är möjligt.

(Går man in på ENOs hemsida finns även en trailer till uppsättningen.)

Tjänsteledig?

Ringde upp min chef i eftermiddags och meddelade att jag tyvärr måste säga upp mig.
"Varför då?" undrade han bestört.
"För att jag behöver semester."
"Men du kan ju inte säga upp dig bara för att du vill gå på semester!"
"Har du något annat förslag?" frågade jag.

Nu ska han fundera på det i några dagar.

Åh New York, vad har du gjort med mig?

New York var absolutely fucking fabulous!

Aj, det sliter lite i mitt hjärta detta, denna ständiga dragkamp mellan London och New York (som jag ju skrivit om tidigare). Och nu flirtar jag med nyc. Det kändes så fint att vara där i september, så rätt. Och då börjar jag undra om jag inte skulle ta och flytta dit igen? I alla fall på ett par månader eller så? Bara lite för att känna av, för att stilla det där suget.

Jag må vara gift med London, men jag kanske kan ha en liten affär med New York?

Svart är alltid det nya svarta

Ah, the blessings of autumn! Nu kan jag börja bära svart. Det finns inget så vilsamt men samtidigt så förbättrande som att klä sig i svart. Känner jag mig lite vissen, blek, fet eller frusen funkar det alltid att klä sig i svart. Det är så förlåtande.
I fredags, när det regnade och var grått, satte jag på mig min svarta skjortklänning som sitter åt precis där den ska, och släpper ut precis där den ska. Till det mina höga, mörklila stövlar och jag var snygg som attan. Nu ska alla färgglada, käcka plagg läggas längst bak i garderoben tills jag ska till södra halvkotet över jul. Det gråa och det svarta speglar min personlighet så mycket bättre.