Let's make lots of money

Idag tog jag kontakt med min bank för at styra upp min privatekonomi en smula. Här i Storbritannien får man varje år investera upp till tiotusen skattefritt i aktier eller fonder, eller drygt femtiotusen i räntebärande konton. Hittills i år har jag inte gjort några avsättningar eftersom jag inte jobbar men nu tänkte jag att jag skulle styra upp det där lite och tog därför kontakt med min bankman för att höra vad för alternativ banken har att erbjuda i år.

Jag fick veta att om jag ville låsa pengarna i ett ränteburet konto på ett år kunde jag få 2.65% i ränta. Det kan jämföras med den numera statligt ägda Northern Rock som erbjuder 3.05% utan att man behöver låsa in pengarna. Fast det är ändå längre än den nuvarande inflationen på 4.5%, vilken förväntas gå upp till över 5% i årstakt i höst när gasbolagen höjer avgifterna. På ett räntekonto kommer alltså mina pengar att minska i värde. (Fast inte lika snabbt som om jag har dem på ett vanligt bankkonto.)

Det andra alternativet är att investera i aktier eller fonder. Min bankman erbjöd sig att hjälpa mig i mina placeringsval, till en kostnad av 3% of den totala investerade summan för hans tid och expertis. Jag skulle tro att hans professionella råd går ut på att jag bör placera mina pengar i bankens egna produkter, antagligen fonder so de förvaltar till en årlig avgift på 1.5-2.0%. I ett slag skulle jag alltså betala nästan 5% i avgifter, vilket är lika mycket som börsindexet FTSE100 har gått ned det senaste året.

Min slutsats av den här lilla övningen blir att jag själv bör placera mitt sparkapital och att banker verkar vara en bra sektor att satsa på. För om min bank kan få sina kunder, som ju redan har kapital placerat med banken, att betala 5% i avgifter för att fortsätta att placera sitt sparkapital i banken, ja då har de lyckats skapa en utmärkt vinstmaskin!

Det finns en viss ironi

...i att det har varit så taskigt väder i London mest hela augusti och september, och att man därför, i ett försök att få lite sommar, bokar in en långhelg i Marocko samma helg som det visst ska bli 27 grader i London.

Svamp!

Ångesten

Som skiljsmässobarn med föräldrarna på två olika kontinenter under en stor del av min uppväxt behövs det ju inte en pyskologiexamen för att misstänka att jag skulle kunna lida av separationsångest. Det gör jag dock inte till någon större utsträckning vad det gäller folk men Stugan, det är en helt annan sak. Den ångest jag känner för att lämna sommarstugan - varje gång! - är som en liten existentiell kris i sig. Det är så fruktansvärt jobbigt.
Jag tar på mig den glada masken, jag tänker på allt roligt jag ska göra de närmaste dagarna, jag kör samma avskedprocedur som vi gjorde när jag var liten (jag och pappa vinkar från bilen när vi åker iväg, "Hej då Stugan! Vi ses snart!") men helst av allt vill jag bara klamra mig fast, hålla mig fast i förukvisten, skrika och sparka.
Jag vet ju att det går över. När jag har kommit tillbaka till Stockholm mår jag bra. Då är det helt ok. Men att packa ihop, att stänga till huset, det är bara ren ångest.

Rock on!

Ute på promenad i morse, med podden på hög volym.
Gick på ensliga grusväga där knappt någon kommer.
The Killers i hörlurarna och det är klart att man diggar lite grann. Lite luftgitarr, några små skutt, kastar lite med håret.
Jag menar, det är ju The Killers och bara kossorna som ser mig. Kossorna, samt den äldre mannen i Saaben som sniglar sig fram bakom mig i väntan på att jag ska upptäcka bilen och stiga åt sidan.
Men den lilla uppvisningen bjuder jag på.

Saker man gör en helg i Stockholm i september

Man promenerar Nybrokajen - Strömbron - Skeppsbron - Stadsgårdshamnen.
Man besöker Fotografiska och tittar på Northern Women in Chanel och Lui Bolins finurliga och tankvärda foton.

Man fikar och tittar på Djurgårdsbåtarna.
Man går till Stadsbiblioteket och lånad 15 böcker (som jag visserligen inte hinner läsa på en vecka men jag älskar svenska bibliotek och blir så inspirerad! På mitt bibliotek hemma i Islington finns knapp några böcker alls.)
Man äter mat som mamma har lagat.

Den franska flickan

foto: Nordic Art House

Fransyskorna har en alldeles speciell dragningskraft och jag tänker att i nästa liv, då ska jag födas som en fransk flicka. Så att jag också kan knycka på nacken på det där speciella viset, känna mig alldeles tvärsäker på min egen feminitet och alltid klä mig med effortless stil.
Men tills dess får jag sota mina ögon, sätta på mig svarta underkläder och bära höga klackar, och inspireras av Cecilia Lundgrens illustrationer och Jonathan Kelseys reklamfilm.

Fredag

Intervjun gick bra. Kändes som om jag är shortlistad. Killen som jag träffade uppmanade mig att kontakta dem om jag skulle få ett jobberbjudande någonannanstans under de närmaste veckorna medans deras rekryteringsprcess fortsätter. Känns positivt.
Samtidigt tipsade en kompis om ett jobb på företaget han jobbar. Så det känns som om det finns jobb därute.

Har precis anlänt till Stockholm. Ska vara i Sverige på en vecka och ha semester, vilket låter lite löjligt då jag är arbetslös. Men när jag var här i juli-augusti jobbade jag med stugan mest hela tiden. Den här gången ska det bli mer skogspromenader och mindre målning.

Förberedelser

Eftersom att jag tycker att det är extra viktigt att känna sig bekväm och fin i kläderna vid jobbintervju var jag och köpte ett par skjortor igår.
Annars går förberedelserna för den här veckans intervju ut på att läsa in mig på sådant jag skulle vilja prata om med företaget, istället för att läsa in mig på det jag tror företaget kommer att fråga mig om (den senare strategin har nämligen inte visat sig vara helt optimal vid tidigare intervjutillfällen då frågorna har varit av helt annat karaktär än jag förväntat mig). Så håll tummarna på fredag!

Dandy

Trädgårdsmästaren är inte bara fruktansvärt snygg, han har stil minsann!
Herrn lämnade en del kläder hemma hos mig igår eftersom han skulle sova över för att hinna med ett tidigt tåg till Paris imorse. Som den stalker jag är kunde jag inte låta bli att fota.

Att veta vad man vill

Jag måste erkänna att jag har lite ångest inför jobbsökandet. Inte så att jag inte vill börja jobba, jag vill verkligen hemskt gärna börja jobba, helst redan igår, men detta att jag inte riktigt känner vad som är "rätt" för mig, får mig att känna mig lite vilsen. Dessutom måste man ju, för att få ett jobb, framstå på intervjun som man är tvärsäker på vad man vill syssla med.

Min "karriär" har liksom bara hänt. Jag har ramlat över de tre jobb jag haft sen jag gick ut universitetet för över tio år sedan. Det första hade jag en tanke bakom, att flytta till New York och jobba på Wall Street var verkligen någonting som jag ville då. De två jobben jag har haft därefter har mest hänt av en slump. Men jag har tycket mycket om dem. De har varit kul jobb. Och det är inom samma område som jag har jobbat de senaste åtta-nio åren som jag nu letar jobb men jag kan inte säga att jag är så super entusiastisk. Det är inte så att det kittlar i magen när jag läser jobbannonser och tänker "oj vad kul det skulle vara att ha det jobbet!". Jag konstaterar mest att "jo, det jobbet har jag kvalifikationer för". De jobben som jag tycker låter kul och spännande, de finns inte på siterna för jobb inom finanssektorn. De finns på andra webplatser och dem har jag inte kvalifikationer för och de betalar ungefär hälften av vad jag tjänade tidigare...

Jag är så imponerad av folk som vet så väl vad de vill, som är så fokuserade på vad de vill åstadkomma. Eponine är en av dem. Hon satte upp mål alldeles i början av sin karriär om vart hon ville vara om fem och tio år. Hon visste tidigt vilken bransch hon ville jobba i. Jag vet inte ens vad jag vill göra om ett halvår!
En annan är killen jag dejtar (den långe, snygge som ska komma ikväll och hjälpa mig plocka ned plommonen). Han är trädgårdsmästare och han älskar sitt jobb. Han läser trädgårdstidningar på sin fritid och kan rabbla latinska namn på växter så att jag blir alldeles yr. På helgerna vill han titta på trädgårdar eller åka till plantskolar. Han kan inte tänka sig att göra någonting annat än att designa trädgårdar eller gräva i jorden. Någon sådan passion har jag aldrig haft för mitt jobb. Men jag skulle så vilja!

Jag vet att jag är riktigt bra på en mängd saker! Jag är nyfiken till tusen och kan prata flera språk. Jag är organiserad som få och har ett löjligt bra minne. Jag ger mig inte och kan ha jonglera flera uppgifter utan att bli stressad. Är entusiastisk och diplomatisk. Och jag har en magisterexamen. (Och jag är trevlig! Folk gillar att jobba med mig. Folk som har jobbat med mig vill hålla kontakt och jag får ofta höra från mina kollegor hur mycket de uppskattar min närvaro på jobbet.)

Ända sedan jag flyttade till London har jag haft Thoreau citatet "Go confidently in the direction of your dreams! Live the life you've imagined." uppsatt. Och jag har verkligen levt det liv jag velat ha, massor av det! Jag har rest och bott i Sao Paulo, Barcelona och Mexico City, har flyttat till London och skapat mig ett liv mitt i denna stad som jag faktiskt älskar så sanslöst mycket. Det är bara det att nu vet jag inte vad det är för liv jag strävar efter. Det känns som om det, när jag blickar framåt, finns en dimridå som skymmer vad som finns framför mig.

(Det är ju inga nya tankeställningar det här - förra året skrev jag fint om vad jag drömde om som barn.)

I may be unemployed but at least I have plums

Mitt plommonträd håller mig sysselsatt. Har bakat plommonkaka och hittills kokat 5 liter marmelad att hällt upp i väl rengjorda glasburkar. Imorgon kommer den längste karl jag känner i London hit, med en extra lång stege, och ska plocka ned de frukter som varken nås från marken eller min grannes balkong.
Och så ska jag på intervju för ett fin-fint jobb nästa vecka.

Mera soppa

Idag öser regnet ned ute. När det lättar lite ska jag slinka ut och handla mat. Receptet på broccoli- och spenatsoppan ser gott ut.

Ibland blir det burksoppa till middag

men med några generösa klickar creme fraiche, ett hackat, hårdkokt ägg och nymalen svartpeppar blir det hela lite glamourösare.