Wednesday, April 30, 2008

Man far inte sla barn

Ok, nu ska jag sticks ut hakan lite, men ar inte det har nagot overdrivet? Jag har ju inga barn men att behova ga till psykolog fyra ganger pga att man har slagit sitt barn en enda gang (nar barnet dessutom fortsatte att braka efter att ha blivit tillsagd flera ganger) kanns liiite overdrivet. Naturligtvis ska man inte sla barn, det mar varken foraldrar eller barn bra av. Jag blev aldrig slagen som barn aven om jag minns tillfallen da jag nog fortjanade en dask i baken eller en glatch pa handen.

De flesta av mina vanner (icke-svenskar) blev som barn bestraffade fysiskt. Ofta med nagot slags tillhygge. Inte for att orsaka dem sa mycket smarta utan snarare forudmjukelsen har jag forstatt. Och aven om de tycker att just mattpiskan, linjen eller baltet inte hor hemma i modern uppfostran har de svart att forst hur det i Sverige ar forbjudet att ge en dask i baken eller dask pa handen.

For mig later det som mina morforaldrars bardom nar jag hor mina vanner fnissande disskutera vilket var deras val av bestraffningsmetod. "Barnaga" tanker jag och far associationer till My Name is Luka och min uppvaxt pa 80-talet da vi fick lara oss vara rattigheter och blev tillsagda att kontakta nan vuxen om vi blev slagna hemma. (En gang pa hogstadiet gick jag till skolskoterskan och fragde om hon kunde ge mig en varktablett. Jag hade gjort illa axeln nar jag trande aikdo kvallen innan och var tvungen att sitta igenom tva langa prov den dagen med en smartande arm och axel. Hon laxade genast upp mig over min tydligen allt for stora vilja att ta till droger for smaaktiga blessyrer och nar jag da borjade grata fragade hon "slar de dig hemma?")

Samtidigt tycker jag att skillnande ar ratt liten mellan det dar forudmjukande slaget pa fingrarna och ryckningen i armen. (Ni vet vilken jag menar, alla barnforaldrar har gjort den, den dar snärtiga kom-har-nu ryckningen nar man drar ivag barnet allt for snabbt och otaligt.) Eller ny-gamla pafund av time out/skamvran/ignorera daligt beteende? Vilket ar mest skadligt i langden?

Jag maste erkanna att jag hajjade till nar jag hemma hos J:s foraldrar sag hans syster daska till sin 2-ariga dotters hand nar hon var olydig. Det var inte hart, det kunde inte ens ha gjort ont men flickan borjade naturligtvis grata. Inte av smarta utan mer av radsla - "mamma alskar mig inte". Skulle jag sjalv daska till mitt barn pa det sattet? Jag tror inte det. Har jag haft god lust att daska till mina kusiners vilda, ouppfostrade ungar? Ja, men det ar inte min ensak. (Och det ar ju inte barnens fel att de ar helt sjovilda - deras foraldrar satter inga granser.) Det enda jag vet ar att Js systerdotter ar en underbar unge men massor av sjalvtillit och gladje. Hon ar nyfiken och har massor av upptackargladje men hon ar valuppfostrad. Inte sa att hon sager tack och please (vilket hon visserligen gor, det far de lara sig pa dagis) men pa ett satt sa att hon inte ar farlig for sig sjalv eller omgivningen. Det ar likadant med alla hans syskonbarn. De ar roliga, harliga ungar att umgas med. Tackvare eller trots mild fysisk bestraffning?

3 comments:

Lisa said...

När jag var i Frankrike såg jag en mamma slå sina barn helt offentligt. För mig var det chockerande, det kändes som om hon hade förlorat kontrollen över sina barn. Jag antar att det är nolltolerans i sverige bara för att vissa inte kan sätta stopp om de väl börjat slå.

Basilika said...

Jo, i Tyskland har jag sett foraldrar sla sina barn ordentligt och det ar laskigt. Jag ar pa inga satt foresprakare for fysisk disciplin, kan inte tanka mig att jag skulle sla mina egna barn (om jag far nagra). Men debatten i Sverige verkar verkar inte vara sa nyanserad - en foralder kan rycka, dra och ruska sitt barn offentligt och vara valdigt hardhant utan att nagon tittar snett, men en dask i baken kan betyda anmalan till socialen... Men jag tycker nog att alla ar lika fel, aven om jag forstar att foraldrar ibland tar till sadana metoder for att fa sina barn att lyda.

Sara said...

Det är en av sakerna jag reagerat mycket på i Frankrike, kanske i synnerhet nu när jag väntar barn. Hjärtat stannar i bröstet på mig när jag ser folk daska (eller rent av örfila) sina barn. Det känns lite okontrollerat. Och lite respektlöst.