Segling i Grekiska Ovarlden

Tillbaka i London efter en veckas segling. Benen och innerorat har inte helt vant sig vid land an och det kanns fortfarande som det gungar ibland.
Vi seglade i Klykladerna och tog oss sa langt som Mykonos (vilket, som sig bor, inkluderade en sen festnatt) innan vi borjade kryssa tillbaka mellan oarna, mot Aten. Forsta dagen blaste det rejalt, ordentligt med vagor och hela var bats besattning fick en slang av sjosjuka under var 12 timmars segling. Men det var enda gangen och resten av veckan var det snarare brist pa vind som var problemet.

Segling i Grekland ar precis sa soligt och saltstankt som turistbroschyren forkunnar. Det ar soligt hela tiden, vattnet ar klart (darfor att Medelhavet haller pa att do?) och blatt och salt, och husen ar vita med bla dorrar och fonster mot de torra och bruna landskapet. Och jag har atit greksallad nastan varje dag och fetaost sakert varje dag och drukit flera flaskor hemskt vin.

Spenderade en dag i Aten pa vagen tillbaka och det bor val tillaggas att det inte var min ide. Jag har redan varit i Aten tva ganger i mitt liv, mitt i hogsommaren, och jag tycker det ar lika vidrigt varje gang. Det ar sa hett och dammigt att jag vill krala ur mitt eget skinn. Och sa landade vi i London pa vad som visst var arets hetaste dag. Och det var igenting emot Aten.

Athens in July

You just can't get out fast enough....

Far mig att kanna mig student-sunkig:

Varma upp bryggkaffe i micron...

Me and my manic self

Om jag skulle haft nagra mano-depressiva tendenser, vilket jag lyckligtvis inte har, sa maste nog de senaste veckorna falla inom den maniska perioden.

Forra lordagen blev jag klar med malning av vardagsrumment efter ett 6-timmars martonpass. Pa sondagen klippte jag gras och jobbade i tradgarden, pa mandagen gjorde jag allt forberedelsearbete for malning av hallen (skruvade ned krokar, lampor, hyllor, kontaktskydd, dammsog vaggar och tak, tejpade lister och la ut skyddsplast), pa tisdag och onsdag malade jag (till sent in pa kvallen) och pa torsdagen bakade jag och fixade middag da min kusin kom pa besok. Pa fredagen jobbade jag 15 timmar (i vanliga fall jobbar jag runt 10-11 timmar per dag) och kunde klappt rora mig nar det blev kvall. Pa lordagen stadade jag, bakade (igen) och lagade en storslagen lunch for pappa & styvmor som kom och halsade pa. Pa sondag morgon satte jag igang att spratta upp en gammal klanning som jag vill sy om, tog en promenad pa 1 1/2 timme och bakade (igen) da mamma kom forbi pa fika. Pa kvallen tog jag fram symaskinen och sydde om klanningen och sen jobbade jag i tre timmar.
Dessutom har jag haft svart att somna pa sistane och vaknar ofta av mig sjalv vid fem, langt fore vackarklockan ringer, efter sisadar 5-6 timmars somn. (Jag vet, en lyx for de som lider av somnproblem, jag brukar dock bli otroligt gnallig om jag inte far 8 timmar per natt.) Man vet definitivt att man vaknar for tidigt nar nattradion fortfarande ar pa...

Men nu ska det val bli lite mer avslappnande framat (om jag klarar av att ta det lugt). Aker till Grekland nasta vecka for en veckas segling. Och pa baten kan man val anda inte gora sa mycket? Eller?

México lindo y querido

Jag bodde i Mexiko mellan jag var sexton och arton. Det var den allra mest intesiva perioden i mitt liv (hittills). Mexiko ar ett valdigt intensivt land i sig och Mexico City ar en valdigt intensiv stad. Man kan inte halla sig neutral i forhallande till dem. Det ar fargsprakande och kaotiskt, farligt och fororenat, stort och forforande. Folk ar passionerade, maten ar het, klimatet varierande. Jag pluggade mycket och festade hart. Hade en intensiv karleksaffar (pa gott och ont) och formade starka vandskapsband med vanner som haller an och stracker sig runt jorden flera ganger om. Det var aldrig vardag, ingen dag var den andra likt. Jag var standigt alert, standigt nyfiken, standigt oppen och emottaglig for nya intryck. Jag larde mig sa mycket, provade sa mycket nya saker. Stod dar precis pa troskeln till vuxenlivet med ett hav av mojligheter.

Naturligtvis gjorde det skillnad att tillhora en previligerad klass i ett relativit fattigt land. "Alla" hade bil (utom jag), pengar att spendera, en uppsjo av holiday homes att besoka, tilltrade till alla klubbar och barer (som blond tjej kommer man in overallt), hembitraden och chaufforer. Det hjalpte forstas till att halla tristessen och nagon slags vardagslunk stangen. Men det var anda bara en backdrop. Livet levdes sa intensivt. Varje dag var ett aventyr. Och ibland undrar jag om inte mitt kringflackande liv beror just pa minnena av de dar aren. Att jag standigt soker att ateruppleva den kanslan. Att fa smaka pa den euforin igen.

Martin Timell och jag

Nu ar varddagsrummet fardigmalat (ja nastan, jag funderar fortfarande pa vilken farg jag ska lagga pa fonsterkarmarna) och det blev sa otroligt fint! Det var tungt att mala tak. Fick kramp i hoger armen och ont i nacken, men fint blev det. Dagarna den senaste veckan har sett likadana ut: jobba 10 timmar, mala 2-3 timmar, ga ned till badet for ett kvalls dopp, plocka blabar och smultron pa vag till och fran badet, laga middag, lasa bok, sova.
Jag vill sa valdigt garna mala om hallen ocksa men jag vet inte hur mycket energi jag har att borja kora med mina malarpass igen. Inklusive prep work (tejpa lister, skruva bort kontakter och lampor, lagga ut skyddsplast pa govet) sa lar det nog ta fyra dagar...

Jag far sa fina e-mail fran vannerna i London som skriver att de saknar mig och undrar om jag inte kommer hem snart *get warm fuzzy feeling inside*