Jag bodde i Mexiko mellan jag var sexton och arton. Det var den allra mest intesiva perioden i mitt liv (hittills). Mexiko ar ett valdigt intensivt land i sig och Mexico City ar en valdigt intensiv stad. Man kan inte halla sig neutral i forhallande till dem. Det ar fargsprakande och kaotiskt, farligt och fororenat, stort och forforande. Folk ar passionerade, maten ar het, klimatet varierande. Jag pluggade mycket och festade hart. Hade en intensiv karleksaffar (pa gott och ont) och formade starka vandskapsband med vanner som haller an och stracker sig runt jorden flera ganger om. Det var aldrig vardag, ingen dag var den andra likt. Jag var standigt alert, standigt nyfiken, standigt oppen och emottaglig for nya intryck. Jag larde mig sa mycket, provade sa mycket nya saker. Stod dar precis pa troskeln till vuxenlivet med ett hav av mojligheter.
Naturligtvis gjorde det skillnad att tillhora en previligerad klass i ett relativit fattigt land. "Alla" hade bil (utom jag), pengar att spendera, en uppsjo av holiday homes att besoka, tilltrade till alla klubbar och barer (som blond tjej kommer man in overallt), hembitraden och chaufforer. Det hjalpte forstas till att halla tristessen och nagon slags vardagslunk stangen. Men det var anda bara en backdrop. Livet levdes sa intensivt. Varje dag var ett aventyr. Och ibland undrar jag om inte mitt kringflackande liv beror just pa minnena av de dar aren. Att jag standigt soker att ateruppleva den kanslan. Att fa smaka pa den euforin igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment