Iskaffe 7.45

Nu blir det jobba, jobba, jobba, sen festa, festa, festa, och sen sova, sova, sova.

Sommar i London ar alldeles, alldeles fortraffligt!

Alltsa,

jag har ont i halsen, ar trott och har huvudvark. Och jag kom tillbaka fran Mexico i forrgar...
Om jag inte mar battre imorgon kan jag lika val avboka alla mina planer for resten av veckan, for ingen vill anda umgas med nan som just kommit tillbaka fran Mexico med forkylningssymptom.

Omfamna Agren

Aven om mitt liv bestar av langt mycket mindre angest an gladje, sa ar oftast bloggbehovet storre de dagar da Agren kommer och halsar pa. Ibland lyckas jag halla mig borta fran bloggen for jag vill ju inte att det bara ska vara angest har. Fast jag kanske inte borde - det ar ju anda ingen som tror att nagons blogg ar en riktig avspegling av hela ens liv. Det ar nog snarare sa att jag inte vill paminna mig sjalv om dagarna i svart-gra fargskala. Det kanns pa nagot satt battre att blicka tillbaka och bara se roliga minnen. The art of self-deception.

ps Jag ar tillbaka i London och det ar sommar har. Och jag promenerade langs Themsen idag och drack is-latte med sugror.

Pa Benito Juarez flygplatsen

Inget mer nattarbete for den har gangen. Sitter pa flygplatsen. Flyget till London gar om ett par timmar. Kanner mig lite deppig och trott men vad ar val fyra manader i det stora hela? Och nasta manad blir det Roslagen.

Dagens lista:

Sluta tycka sa f-t synd om mig sjalv, dricka ett par koppar gront te, se till att jobba pa sa att jag fixar kvallens deadline.

Hej, idag har jag angest

...och jag-vet-inte-vad-jag-vill-gora-med-mitt-liv funderingar.

Flytta till Toscana kanske?

Om jobb, och vad som driver mig

Det har ar en blogg-post jag har tankt pa lange men jag har inte riktigt lyckats strukturera den. Men nu snuddar Sara pa amnet och jag kan inte riktigt halla mig, sa det far val bli lite ostruktuerat:

Det handlar om jobb. Och pengar. Och karriar.
Jag funderar ju pa att flytta till Mexico och jag ar sa lyckligt lottad att jag ju kan skota mitt jobb (som jag verkligen gillar!) harifran. Men det kraver anda en hel del uppoffringar (forutom alla det uppoffringar en flytt fran London till Mexico City innebar, som att lamna mina vanner, offra mycket av min frihet, ge upp frisk luft, storstads promenader och natur, lamna ett land vars sprak och sammhallsstruktur jag forstar, etc, etc). Att jobba natt tar pa mig. Det tar pa mitt sociala liv (svart att traffa folk nar man maste i sang vid fem pa eftermiddagen). Och det tar pa forhallandet (vi sover bara tillsammans tva natter per vecka och ater aldrig middag tillsammans pa vardagarna). Sa hur lange ar jag villig att fortsatta? Det funderar jag mycket pa just nu. Och jag kommer fram till: ett bra tag an.

For det forsta gillar jag mitt jobb. Och jag alskar den flexibilitet det ger mig. Jag kan spendera hela somrarna i Sverige och det betyder sa otroligt mycket for mig. Jag gar nastan sonder nar jag tanker pa att ett "vanligt jobb" endast skulle lata mig spendera ett par veckor per ar i stugan.

Det andra ar att jag tjanar bra. Och aven om det kanske logiskt satt skulle vara tvartom - att det ar lattare att ge upp ett valbetalt jobb for da har man ju kunna skrapa ihop en reserv att leva pa medans man letar annat jobb, eller att anvanda for att dryga ut en samre lon men - sa tycker jag att det skulle vara valdigt svart att ge upp den lonen jag har och den kansla av sakerhet som min lonecheck ger mig varje manad. Jag har dock gjort det tidigare. Nar jag jobbade i New York sa jag upp mig utan att ha ett nytt jobb att ga till, darfor att jag holl pa att da sonder av stress och somnbrist. Ska det ga sa langt den har gangen ocksa? Ibland tror jag det. Att jag fortsatter tills jag en dag (natt!) kanner att nej, det ar inte vart det langre.

Idealet vore ju att borja leta efter nagonting annat medans jag fortfarande har jobb. Att forsoka hitta en sysselsattning som betalar bra, ger mig mojlighet att jobba Mexico tider men som ocksa ger mig flexibiliteten att vara i Sverige om somrarna. An har jag dock inte kommit pa vad som skulle kunna uppfyllla alla de kriterierna, men jag fortsatter att fundera.

Det ar ju helt klart sa att det som betyder mest for mig just nu - att kunna jobba bade har i Mexico och fran stugan i Roslagen, samt lonen - uppfylls av det jobbet jag har nu. Nar mina krav andras sa kommer jag kanske att bestamma mig att hoppa av.

Min stor-stads onskelista just nu:

San Fransisco
Kopenhamn
Stockholm

Oh baby!

Basta Isa fick barn i helgen och jag blir sa glad att jag nastan borjar grata. Nar ens narmaste vanner far bebisar kanns det sa otroligt speciellt. Alskade, sota Isa som nu har fatt sin alskade, efterlangtade bebbe. *torkar tar ur ogonvran*

Rattfylla

Sur ar jag. Och det regnar.
R kom hemslantrandes vid tre imorse. Kalaspackad. Med sig hade han sin an mer kalaspackade kompis. Som skulle kora hem. Jag forsokte overtala dem att killen skulle ta en taxi och komma och hamta bilen imorgon. Alternativt att R skulle kora honom hem (som anda var nagot mindre full). Men nej. Killen kunde visst kora, det tyckte de bagge tva. Och jag satt fast med jobb och kunde inte gora natt.
Jag ar sa satans trott pa allt detta supande. Och denna machoattityd. Om det ar jag och R kan jag saga, "ge mig nycklarna, jag kor" men det kraver alltid en del lirkande och overtalande. Mitt ultimatum brukar vara "fine, men om du kor sa tar jag taxi hem", vilket alltid tar skruv. Och glom att jag skulle fa kora hem nan annan. "Min bil ar min borg" ar attityden och ingen kvinna ska minsann fa satta sig bakom ratten, for hu, da kanske min maskulinitet skulle fa sig en torn.
Och jag ar sa trott pa att alla kor rattfulla har. Det ar inta bara i Mexico, naturligtvis. Over hela Latinamerika verkar det anses som en mansklig rattighet att fa kora hem fran krogen. Kalla mig trak-skandinav men det ar f-n inte ratt.

ps hade just en pytteliten jordbavning

Hundliv

Appo i mitt kna under en seglingstur

Alltsa, vi pratar helt seriost om att skaffa hund. Vad kommer harnast?! Jag kanske kommer att borja rosta pa kristdemokraterna och borja gilla anchovis pizza? Vakna upp en morgon och vilja flytta tillbaka till Sverige?

De som kanner mig vet att jag Inte Gillar Hundar. Men att jag nu faktiskt har lagt fram forslaget till R att vi kanske skulle skaffa hund finner jag faschinerande. Om jag kan tanka om sa helt i nagot som jag kanner ratt starkt for, vilka andra U-svangar skulle jag inte kunna genomfora i mitt liv? Mina valmojligheter ter sig plotsligt oandliga!

For jag gillar inte hundar. An varre ar dock Hundagare. Nar det kommer okanda hundar i min narhet brukar jag backa och agarna ler lite overseende och sager "ar du radd for hundar?" och jag nickar och sager "ja" sa att de haller lite hardare i kopplet och haller byrackan pa ett mer behagligt avstand. Jag ar inte radd for hundar, jag tycker bara att de ar ratt ackliga. Jag vill inte bli slickad, dragglad pa eller upphoppad mot. "Han/hon vill bara halsa" har jag hort hur manga ganger som helst fran hundagare som inte alls kan forsta varfor jag blir sur over rivsar pa benen eller flackar pa kladerna asamkade av deras sota husdjur. Och jag tycker att de allt for ofta luktar illa. Blot hund luktar vidrigt.

Mina foraldrar har hund och den kan jag val accpetera (de tvattar honom ratt ofta sa han luktar ok) men det ar inte sa att jag glader mig at att traffa hunden. Men jag finner det lustigt hur mina foraldrar liksom ger hunden mannskliga egenskaper. "Han ar sa olydig" sager de ofta. "Ni har har inte uppfostat den" viskar jag for mig sjalv.

Men alltsa, trots allt detta gar jag nu i hundtankar. Jag skyller detta pa tva hundar:

1) Rs foraldrars rara hund Appo som var med oss nagra dagar i Mazatlan. Hon foljde glatt med pa segling, i bilen och till stranden. Inget skallande eller glafsande eller det dar hysteriska svansviftandet som ibland kan gora mig tokig. Hon var bara en glad kamrat.

2) Tea House & Fireflies' underbara beskrivningar av sin dvargspaniel. Seriost, jag var orolig nar hennes hund var hos vetrinaren.

Jag tror lite att det nog ar som med barn - jag gillar inte andras ungar men tror nog att jag kommer att alska mina egna...

Hemma

Tillbaka i Mexico City och det kanns skont. De sista dagarna som vi var i Mazatlan blev det valdigt varmt. Brisen fran havet stillnade av och med hundra procent luftfuktighet blev varmen mer kannbar. Jag hade flera tillfallen av "nu maste jag sitta ned lite, for jag klarar inte av att sta upp langre". Den forsta veckan funkade det jattebra med bara flakt pa under natten, men mot slutet behovdes luftkontionering och da sover jag illa.

Men i allt var det en fantastisk semester. Det var sa slappt och Rs foraldrars lagenhet - pa stranden och med pool - var sa mysig. Sa skont att inte bo pa hotell. Och vi lagade mat, lag pa sofforna och laste och lyssnade pa musik och drack drinkar. Och lag i solstolarna (i skuggan) och laste och lyssnade pa musik. At skaldjur i alla dess former. Och seglade en del.
Och jag lyckades med konststycket att inte sla en frustrerad knut pa mig sjalv av att vi inte gjorde natt (for det mesta i alla fall) - for nu ar vi pa semester och vi ska inte gora nagot alls.

Mazatlan gillade jag ocksa. Stan krusar inte for en, vilket jag nagot jag uppskattar. Staden ar ju gammal och en helt egen stad i sig (med bla ett operahus och en filharmonika orkester och ett rikt kulturliv) som existerar utan turistpengar (det finns en stor hamn, ett bryggeri och sa en Bimbo-brod bageri). Vi var tex pa en reggae konsert, pa ett hustak i gamla delen av Mazatlan en kvall. Vilket var, ehm, lite udda.

Stranderna ar inte lika fina som langre soderut langs Stillahavskusten, men de ar heller inte lika overbefolkade. Och det ar ju som sagt inte enbart ett turiststrak, pa det sattet tex Ixtapa ar. Rs pappa, som ar fran norra Mexico, talade uppskattade om hur det inte kommer nagra Chilangos (Mexico City bor) till Mazatlan, att det soker sig till turistorterna narmare huvustaden, medans Mazatlan (som ligger 1 1/2 timmes flygtid fran Mexico City, eller 10timmars bilfard) far mer turister fran norra Mexico. Som den utlanning jag ar, ger jag mig dock inte in i lokaldebatten.

Mazatlan, dag 10

Igar skulle vi ha borstat av oss sanden, skoljt kloret ur haret och flugit tillbaka till Mexico City. Men vi blir kvar tills imorgon istallet.

Influensa eller Semester (Dag 5 i Mazatlan)

Jag vaknar och kanner att oj, det gor allt lite ont i halsen. Svaljer. Kanner efter. Andas in genom nasan. Jovisst, tilltappt ar det. Forkylningssymptom. Och om man ar i Mexico i maj 2009 sa ar det inte bara en forkylning. Da ar det sakert SVININFLUENSA. Alla slags scenarior svindlar framfor mig, inklusive en veckas karantan i Mazatlan. (Inte sa illa.) Men det ar nog bara en forkylning, tanker jag och vander mig i sangen. Men vanta nu. Kroppen varker! Halla influensa-symptom. Och varm ar jag ocksa. Sakert har jag feber. Attans, jag borde ha kopt pa mig lite Tamiflu, for sakerhets skull. Huvudvark kanske jag har ocksa. Ligger dar och ser Aftonbladets lopsedel framfor mig- for jag kommer definitivt att bli den forsta svenskan med konstaterad svininfluensa.

Ligger dar och tycker synd om mig sjalv. Armarna kanns tunga och axlarna varker. Men, hmm, inget mer. Vrider pa mig. Kan det vara att det jag kanner inte ar influsensa symptom, utan traningsvarken fran foregaende dags rugby-lek pa stranden? Och att jag kanner mig varm kanske beror pa att det ar 28 grader i rummet. Och den latta huvudvarken kanske mest beror gardagens alkoholintag?

Men jag bor nog ta det sakra fore det osakra och agera lite preventivt har. For forkyld vill jag ju inte bli. Stiger upp och letar efter tequila flaskan i koket (for alla mexikaner vet ju att ett shot eller tva, ar det basta sattet att stoppa en analkande forkylning). Hittar tequila flaskan i soporna. Kravlar tillbaka till sangen.
- Du drack upp den sista tequlian, muttrar jag.
- Mmmm, hors det fran Rs sida av sangen.
- Jag ville ha ett shot, fortsatter jag surt.
- Varfor vill du dricka tequila klockan atta pa morgonen? undrar R somndrucket.
- Mot influensan du vet, svarar jag. Medicinal purpuses.
Jag puffar upp kudden och somnar om. Somn ar ju som vi vet, ocksa valdigt bra mot fokylning.