Ångesten

Som skiljsmässobarn med föräldrarna på två olika kontinenter under en stor del av min uppväxt behövs det ju inte en pyskologiexamen för att misstänka att jag skulle kunna lida av separationsångest. Det gör jag dock inte till någon större utsträckning vad det gäller folk men Stugan, det är en helt annan sak. Den ångest jag känner för att lämna sommarstugan - varje gång! - är som en liten existentiell kris i sig. Det är så fruktansvärt jobbigt.
Jag tar på mig den glada masken, jag tänker på allt roligt jag ska göra de närmaste dagarna, jag kör samma avskedprocedur som vi gjorde när jag var liten (jag och pappa vinkar från bilen när vi åker iväg, "Hej då Stugan! Vi ses snart!") men helst av allt vill jag bara klamra mig fast, hålla mig fast i förukvisten, skrika och sparka.
Jag vet ju att det går över. När jag har kommit tillbaka till Stockholm mår jag bra. Då är det helt ok. Men att packa ihop, att stänga till huset, det är bara ren ångest.