Tuesday, June 03, 2008

Lemsip & SATC


Jag forsoker bota en ond hals med Lemsip, denna Brittiska forkylningskur som jag vet kan gora underverk men som jag finner sa motbjudande att jag bara kan ta tva klunkar i taget innan jag maste dricka nagonting annat for att fa bort den hemska, sot-kletiga smaken. *ryser* Halsontet blev ju inte heller battre av att jag sov alldeles for fa timmar inatt och kuskade runt halva London igar kvall for att ga pa bio i Putney, av alla stallen.

Det borjade med tunnelbanstrubbel. Jag aker sallan tunnelbana under rusningstid. Framst darfor att jag jobbar hemmifran och sallan behover ta mig nagonstans under rusningstid men ocksa darfor att jag foredrar buss framfor Londons svettiga och stundom klastrofobiska tunnelbana. Gardagens eskapader gjorde ingenting for att andra min installning till tunnelbanan. Att ta sig fran Chalk Farm i norra London till sodra London tar sin tid men igar blev jag fast vid Earl's Court i 45 min. Hann anda med middag med vanner pa Thai Square i Putney (rekommenderas for deras fina lage alldeles vid floden och stora panoramafonster), aven om det blev lite stessigt och jag var varm och slut nar jag kom dit.

Tog oss till bion for att antligen, antligen ga och se SATC (som vi vantat!) bara for att finna en arg man i 60-ars aldern med sin annu argare mamma i vara biofatoljer. Jag appladerar visserligen att dessa personer, som ju helt faller utanfor ramen for den traditionella SATC-publiken, hade tagit sig dit men nu satt de pa vara platser. Platser som vi speciellt hade forbestallt (bredare saten, inget som skymmer bioduken). Och de vagrade flytta pa sig. Visar sig att de trodde att de hade kopt biljetter till atta-forestallningen men istallet fatt mantinee-biljetter. Nu var de arga och tyckte att vi kunde sitta nagon annanstans. En bioanstalld forsokte overtala dem att flytta redan innan vi kommit in i salongen. Den aldriga mamman hotade med advokat och lawsuite (var hon manne amerikan?) och mannen var helt oresonlig. Ovillig att ge mig in i diskussionen lutade jag mig mot Odeon-killen och fragade om det inte fanns nagon manager tillhands som med lite extra pondus kanske kunde shasa ut de oinbjudna gasterna. "I am the manager!" utbrast den rundkindande pojken som hette Tom och som jag trodde var max 20. Sa smaningom insag i allafall de tva maninee-biljett agarna att den har striden inte kunde vinnas (forestallningen var utsald) och de gick med pa att bli kompenserade med en extra biobiljett och pengarna tillbaka. Vi satte oss ned med en suck, sjonk tillbaka i de mjuka fatoljerna och fnissade. En stund senare kom Tom tillbaka med fyra biobiljetter, for sveda och vark, och vi overoste honom med komplimanger over hur val han hade hanterat hela indicenten. Jag tror till och med att han rodnade.

Hela upplevelsen kring filmen var faschinerande. Det saldes lotter till forman for brostcancer forskning innan forestallningen och under filmen busvisslandes det, spontana applader och spridda "No!", "Don't!" och "Yes!". Det var som att se en chic flick med 100 tjejkompisar.

Kom inte hem forran efter midnatt. Kurade ihop mig i sangen och viskade till J: "I miss New York".

1 comment:

Lisa said...

Haha, vad roligt med sonen och gamla mamman! Jag ser också framemot att se filmen...