Tuesday, September 09, 2008

Tuesday morning, 8:35am

Jag sitter hemma och jobbar. Tittar upp pa skarmen och mumlar en radda siffror. Det ar forsta gangen den har morgonen som jag sager nagot hogt och jag slas direkt av hur liten min rost later. Jag forsoker igen. 0.2, 4.3, 0.1, 3.2. Och jag later sa liten, sa liten. Efter annu en kvall da jag har varit tvungen att vanda pa kudden for att orngottet ar vatt av tarar sa bar rosten inte riktigt.

4 comments:

Xanthoria said...

Varför gråter du?

Xanthoria said...

Varför gråter du?

Eponine said...

Ah vannen, jag skickar en kram och en nasduk! Jag hoppas det kanns battre snart. For att kunna se ljuset maste man ju tyvarr ha upplevt morker, inte sant?

Basilika said...

Tack, tack. Det ar bara lite mycket just nu. Det kommer att bli battre. Apselut. (Spenderade forr-forra helgen i bilen med tva atta aringar mellan Uddevalla och Stockholm och lyssnade pa massor av Pippi. Det ar satt sina spar *leende*) Tills dess kor jag med sotade ogon och ordetligt med mascara och de ser ingen om du ar lite grat-plufsig.