Jag ar i Mexico City de narmaste tva veckorna

foto: Brandon Garcia

Om sjalvinsikt och sjalvkannedom

Jag kanske ar lite trog, eller bara har en svag sjalvkannedom, men det var inte riktigt forran i sondags som jag insag hur slutkord jag faktiskt ar. Hela sommaren var ju i stort satt bara ett enda stort angesthal och sen jag kom tillbaka till London i borjan av september har det varit leta-lagenhet-stress, skriva-kontrakt-stress, flytt-stress, jobb-stress och lamna-min-pojkvan-som-jag-ju-anda-alskar-pa-natt-satt-men-inte-pa-ratt-satt-stress. Och jag har inte haft en enda dag att bara vara, att tilllata mig sjalv att sjunka ned i ett tillstand utan sjalvanklagelser, otillraklighet eller prestationskrav.

Och denna dalig insikt i mitt eget psykologiska halsostillstand manifesterar sig ytterligare idag, da jag plotsligt verkar tro att en sondag i sangen har botat alla mina problem och jag nu friskt kan borja kora pa i overljudsfart igen. Hepp!

A Me Day

Igar var jag stygg och ljog och latsades att jag var forkyld for att slippa ga pa en lunch som jag ju inte borde tackat ja till fran borjan. Men jag var snall mot mig sjalv, och just nu ar det nog vad som betyder mest.

Efter annu en intensiv arbetsvecka (som inneholl en jobbstart klockan 3 pa morgonen och en jobbstart klockan 5 pa morgonen och resten vid 6), forra helgen som i stort sett bara bestod av jobb, samt en lordag da jag varit ute mest hela dagen, sa vaknade jag igar morse och insag att jag bara maste stanna i sangen. Och det gjorde jag. Laste tidingen, fipplade med itunes, lyssnade pa musik och somnade om. Sasade runt i lagenheten i pjamas och drack te och at rester fran lordagens lunch och skrev e-mail. Och det var precis vad jag behovde for att stressen skulle rinna av mig.

Pa kvallen motte jag upp med JS och var och sag Lake Tahoe som visades pa London Film Festival. Och nu har jag nagot av en crush pa filmens regissor, Fernando Eimbcke, som var dar och presenterade sin film. En underbar liten film och en enormt sot regissor som med ytterst humbleness berattade att Sundance hade hort av sig efter att de sett hans forsta film, Duck Season/Temporada de patos, och velat sponsra hans nasta film.

Borjan pa en ny borjan

Vi separerade i somras. Det var jag som valde att ga men det betyder inte att det inte har gjort ont. Jag har gratit och jag har gratit. Och jag har tvivlat pa mig sjalv och pa mina val. Och jag har undrat om jag inte har lamnat det basta som nagonsin hant mig. Och jag har gjort illa en manniska jag alskar innerligt. Det har varit sa tungt och det har varit sa sorligt.

For tre veckor sedan flyttade jag ut. Bor nu i en tvaa i Bermondsey (nara Tower Bridge and London Bridge) som ar ljus och underbar och med massor av plats. Och jag trivs. Mitt i allt det sorgliga ar jag sa fantastiskt glad over att ha hittat den har lagenheten och att bo for mig sjalv.

Man hinner ju med sa mycket...

...nar man stiger upp tre pa morgonen

Tentafest

Varje gang jag moter nan av mina storre deadlines sa kanns det ungefar som nar man hade skrivit en 10 poangs tenta pa universitetet. Man ar alldeles hog pa den dar frihetskanslan. Man ar sa lattad att pressen ar over och man har plotsligt sa mycket ledig tid att man inte vet vad man ska ta sig till! Man vill mala naglarna, ga till narmaste Nation och svepa tequila shots och dansa till 80-tals hits. (Det var iallafall det jag brukade kanna behov av...) Fastan det man borde gora ar att diska, borja beta av alla de dar sakerna som man forsummat medans man tentapluggade (som att betala rakningarna!) och ga och lagga sig tidigt och faktiskt forsoka ta igen lite av all den somn som man forlorat over den senaste veckan.

Idag stannar jag darfor hemma. Duschar lange, ater linssoppa, ser ett avsnitt av SATC och ska ga och lagga mig vid nio.

Alldeles Otroligt Professionellt

Som de flesta brancher innehaller aven min sin fair share av foretags events. Lite mingel, kaffe/vin (beroende pa vilken tid pa dagen det ar), nagon haller foredrag eller sa ar det en paneldebatt. Gar pa en del sadana och jag ar verkligen alltid ytterst professionell. Ingen flamsighet, inget smaflirtande har inte. Man pratar jobb, man talar varldsekonomi, man drar nagra branschskamt, man byter businesscards. Min bransch ar valdigt mansdominerad. Det ar en fin mix om det kanske ar en femtedels kvinnor dar. Men ibland borjar jag undra vad det ar med dessa man, for jag far allt som oftast dejtforslag efter sadanda har tillstallningar.
Var pa en tillstallning nyligen. Pratade med en trevlig ung man (som min mamma skulle saga, dvs, nan i min alder), diskuterade marknadslaget, bytte e-mail adresser och det var det. Jag mejlar och sager hej, hej, trevligt att ses. Samt infogar en liten analys av vad jag tyckte om foredraget. Svar kommer snabbt tillbaka: "Du kanske har lust att ses over en ol, nangang?"

For ett par ar sedan var jag pa en liknande tillstallning och talade da med en man som jag bytte lite jobb info med. Nagra e-mail fram och tillbaka om bransch-relaterade saker och sen skickar han mig en dikt. Inte en dikt som nagon annan har skrivit. Utan en dikt om mig. Som han har skrivit. Och det kandes inte sa professionellt. Det har ar en person som har valdigt hogt anseende. Som citeras i FT. Som intervjuas i TV. Och som pa sin fritid sitter och skriver dikter om svenska kvinnor kan mott pa en lunch function...? Men samtidigt som jag tyckte att det dar faktiskt var obehagligt (alldeles for privat) sa haller jag anda kontaktet (ytterst professionellt). Darfor att det gangar mig. Att ha den har personen i mitt natverkt gangar mitt vardagliga jobb genom den info han kan tillhandahalla (och tillhandahaller).

Men angande raggandet som tydligen alla andra anser att dessa functions utgor, sa fick jag en liten annan vinkel av J for ett tag sedan. Min attityd ar - kommer inte dessa man ut nangang? De maste ju traffa kvinnor utanfor jobbet ocksa? Varfor ragga nar det sa latt kan bli sa otroligt fel (varlden ar ju anda ratt liten...)? Men som J papekade sa utgor ju dessa tillstallningar en urskillningsprocess. Som man kan man vara ratt saker pa att kvinnorna som kommer dit har nagot bakom skallbenet, kan forsorja sig sjalva och inte ar nagra "Essex girls" (som sa manga av barerna i City kryllar av). Nagon har redan gjort grovjobbet at en sa att saga. Nu galler det bara att charma in sig hos den sotaste flickan *leende*

It's The End Of The Word As We Know It

Jag har velat blogga. Verkligen. Om allt det sjalsligt jobbiga, och att behova ta besluten, aven om de gor ont. Och att behova saga de dar sakerna, aven om det smartar dem man alskar mest. Att gora sina val, aven om de svara. Att forlita sig pa sin eget omdomme, aven om andra staller sig fragande.

Men annat har kommit emellan. Ett helt jakla hav av finansiell marknads kollaps. Den har veckan har varit overjavlig. (Och jag svar nastan aldrig.) Jag sover aterigen bara runt 5 timmar per natt. Igar kvall stop jag i sang vid halv tio och steg upp och borjade jobba vid fyra pa morgonen. Och jag har fortfarande flera timmars jobb framfor mig (nu vid tio i sex pa eftermiddagen). Och min mandags deadline har blivit framflyttad till sondag kvall, sa jag kommer att jobba hela [svordom] helgen.

Tonars vibbar

Jag har fatt tandstallning. Nej, inte sadan dar jarnvagsrals som jag hade under fyra manader nar jag var 14, utan nagot som mer ser ut som en "retainer". Ska sova med den i sex manader for att fixa till tanderna infor en operation nasta ar. En finurlig liten sak med hyskor och piggar som tydligen ska fa mina tander i de ratta leden.
Det lustiga var dock nar jag fick den insatt for forsta gangen i lordags, sa kom jag genast ihag spanningen i kaken och den dar dova smartan i tanderna fran nar de spande tandstallningen. Det var 18 ar sedan jag kande den sists och da var det bara for nagra fa, ynka manader! Men de sager ju att kroppen aldrig glommer....