Karriar och Ledarskap

Jag fann den har artikeln i SvD valdigt intressant och den speglar val min egen erfarenhet.

Innan jag borjade jobba pa allvar antog jag alltid att jag skulle gora Karriar (med stort K). Precis som mina foraldrar. Jag har alltid varit oerhort ambitios och fick hoga betyg pa universitetet och hade en racka imponerande sommarjobb som kunde anvandas som trappsteg infor Viktiga och Utvecklande jobb inom nagon internationell storkoncern.

Mitt forsta jobb efter universitetet var pa Wall Street och uppfyllde hela check-listan med kravande finansanalyser, prestige, hog lon, utlandsjobb (halla, New York!), arbetsresor, klient kontakt, off-sites (resor med jobbet till exotiska platser for att bonda) samt stralande karriarsmojligheter. Jag stannade i drygt ett ar innan jag sa upp mig. Jag jobbade jamt. Sexton timmars dagar mandag till fredag och var pa kontoret bade lordag och sondag. Jag sag inget av New York, rasade i vikt och blev en hemsk manniska med brist pa empati, talamod och karlek.

Jag slutade och var ledig i ett och ett halvt ar, da jag gjorde en langresa till Asien samt pluggade biologi en termin pa universitetet (sa roligt att gora nagonting helt annant!). Nar jag sen flyttade till London var mitt krav pa jobb att lonen skulle kunna betala hyran och rakningarna och att jag inte skulle behova jobba helger eller kvallar. Om jobbet sen kunde vara milt intellektuellt stimulerande vore ett plus men just da betydde det inte sa mycket. Jag ville bara kunna uppleva allt det som London hade att erbjuda, och ha tid att umgas med mina vanner. Hittade ett super intressant jobb med en lon som val ungefar var halften av vad jag tjanat i New York och med underbara kollegor. Och jag kunde ga normala tider pa eftermiddagarna och jobbade valdigt sallan helg och jag njot nagot alldeles otroligt av att vara i London.

For nagra ar sedan varnade min mamma mig "vanta inte for lange med att skaffa dig personalansvar" och jag tankte hur jag absolut inte har nagon som helst lust att bli chef. Efter att ha sett hur bada mina foraldrar har kampat under aren med facket, loneforhandlingar, utvecklingssamtal, uppsagningar och forsoka coacha allmant inkompetenta manniskor, sa ar "personalansvar" inget som lockar mig. Det jobb som jag har nu, da jag till mangt och mycket ar min egen chef, dar mina jobbprestationer inte ar beroende av nagon annans input, dar jag slipper sitta i langa, meningslosa moten utan kan koncentrera mig pa det som intresserar mig, passar mig darfor perfekt.

Precis som SvD artikeln namner sa reste mina foraldrar mycket under min uppvaxt. Och deras jobb upptog mycket av deras tid och var jobben var alltid hogst narvarande i hemmet. Nu har jag inga barn sjalv men jag tror nog inte att jag vill lamna dem sa mycket som mina foraldrar gjorde. Jag hade en mentor pa mitt jobb i New York, en av valdigt fa hogt uppsatta kvinnor inom banken som jag jobbade for. Och hon sa rent ut att hon och hennes man inte hade skaffat nagra barn for det skulle inte ga ihop med deras (hennes) karriarer. Och nar jag hintade att jag holl pa att fa psykbryt pga den konstanta somnbristen och min chefs allt mer irrationella beteende (allt eftersom IT bubblan holl pa att spricka) sa sa hon bara att det ar bara att bita ihop om du vill komma nagonstans i den har branschen. Och det hade hon val ratt i. Men om banken, som de i alla fall havdade officiellt, ville lotsa fram nya stjarnor och garna kvinnor, sa var val den sortens coaching knappast den ratta.

Innan jag fick mitt jobb i New York tyckte jag att det var verkade sa himla glamorost med jobbresor. Bussiness class, flygplans lounger, klientmoten i andra valdsdelar och fem-stjarniga hotell. Jo, tjena... Flygplatser ar stressframkallande aven om man far checka in i via business class desken och det enda jag njot av pa de standiga flygningarna mellan New York och Sao Paulo var att jag kunde fa sova 8 timmar i strack (vi var forbjudna att jobba pa flyget genom att det mesta vi holl pa med var foretagshemligheter). Och hotellrum (som jag knappt fick sov i) ar inte roligare an ens eget sovrum aven om det var fem-stjarniga. Och att efter en lang arbetsdag behova dricka drinkar och smora for potetiella kunder var knappats upplyftande.

For mig betyder "Karriar" numera istallet att ha ett jobb som innebar att jag kan leva det liv jag vill. Pa det sattet ar mitt nuvarande jobb ultimat - jag kan jobba varifran i varlden som helst (sa lange jag har bra bredband), jag behover inte resa till och fran jobbet och jag behover inte aka pa jobbresor som tar mig bort fran mina vanner och ater sig in pa min lediga tid. Jag tjanar tillrackligt och finner arbetet stimulerade. Och for det mesta jobbar jag inte mer an 10 timmar per dag. Jag sager inte att det inte kommer en dag da jag chefar over andra. Det kan mycket val handa. Men for mig ar det inte ett mal i sig.

Fru Basilika? Part II

Pratade i telefon med min pojkvans mormor i helgen.
Nar jag lagt pa fragade R vad som hade sagts.
"Oh, she gave me some marriage advice."
"Really?"
"Yeah. She told me being married to a Mexican is very difficult but ultimately rewarding."
"There you go! That's what I've been trying to tell you all along!"
"You seem to forget that she ultimately divorced your grandpa."
"But it was rewarding!"

Har ni fest, eller?

Det var fest i lordags i sann mex-stil. Borjade vid nio pa kvallen. Och slutade vid halv tolv pa formiddagen...

Fru Basilika?

Den 24e januari kommer jag alltid att minnas av manga anledningar, men det jag vill lyfta fram har ar att i lordags var forsta gangen i mitt liv som jag blev tilltalad med "señora"...

Women Who Lucheon

Eftersom jag jobbar europeiska tider (01.00 till 11.00 lokal tid) sa blir det inte sa mycket utgang om kvallarna, da jag helst vill vara i sangs vid sex. Tack och lov ingar langa luncher i den mexikanska kulturen sa jag kan anda ha ett socialt liv under veckorna och traffa folk for lunch pa eftermiddagarna. Den har veckan har jag varit ute pa tre resturanger: L'Osteria del Becco (italiensk), Tayüt (mediteransk) och idag traffade jag tva kompisar pa Casa Portuguesa (portugisisk). Det gar ju inte att jamfora bredden av resturang utbudet i London med det i Mexico City. Det finns ju inte alls den invandring har, som har hjalpt att skapa det fantastiska utbudet av olika kok i London. Men det finns anda en hel del god icke-mexikansk mat.

Efterson jag kanner att det finns alldeles for fa tillfallen att kla upp sig (for mig betyder det allt annat an jeans och cardigan) satte jag faktiskt pa mig klanning idag. Och sandaler med kitten heels.

och sa hade vi ingen is hemma heller

Lite bakfull imorse (inatt) nar jag steg upp. Eller sa madde jag illa for att jag hade klamt i mig groteska mangder choklad och oreo cookies alldeles innan jag gick och la mig. For jag hade ju faktiskt farskpressad apelsinjuice med min vodka drink (hm, ingen bra drinkmixer hemma, ga up pa trappen, hang over relingen och plocka nagra apelsiner fran tradet pa garden, fram med juicepressen, hepp!) och den nyttigheten borde ju liksom vaga upp alkoholen. Hade man trott.

Tog sa smaningom laptopen med mig tillbaka till sangen och tackade aterigen mig lyckliga stjarna som har besankt mig med ett jobb som jag till nods kan gora fran sangkammaren.

Stanna lite till?

Funderar pa att skjuta upp min hemresa med tva veckor. Kollade kalendern och de tva forsta veckorna i februari har jag bara en tandlakartid och en middag inbokad. Bada gar att boka om och jag ar lite "vad tusan, varfor inte?". Hor att det ar kallt och regnigt i London medans det ar varmt och skont har. Och nar jag inte har nagot som kallar i London (forutom min lagenhet som slukar en tredjedel av min lon varje manad, efter skatt) sa varfor inte stanna har lite langre nar jag kan, och trivs?

Fick lite angest over hur mycket pundet har fallit mot dollarn de senaste tre manaderna (sen jag kom hit sist), men insag sen att den mexikanska peson har forsvagats samtidigt, sa det ar inte sa farligt. (Nar jag var har i oktober fick jag 20.8 pesos per pund, nu far jag 19.6.)

Sidral Mundet

Mexikanska for invandrare skrev i hostas om mexikanernas hoga lask konsumtion. Sjalv dricker jag definitivt mer lask nar jag ar har an hemma i London. My addiction heter Sidral. Kolsyrad appeljuice skulle man val kunna kalla det men drycken ar sa mycket battre an sa. Jag gillar namligen inte appeljuice. Tycker att det ar for sott, for sliskigt. Sidral daremot ar inte alls sadar sot och sa ar den inte for mycket kolsyrad heller.

Har tillverkats sedan 1902 laser jag mig till, och ar gjord pa riktig appeljuice. Mexikanernas egen Apotekarns, alltsa. Dock tycker jag att det ar det markligt att jag aldrig har traffat pa Sidral utanfor Mexiko, trots att den ar sa otroligt popular har. (Finns formodligen i latino omraderna i US men de stader jag kanner och gar till affaren i - New York och DC - har jag aldrig traffat pa den.) Kanske ar det en case of Apotekarns jul/paskmust forbannelse - ingen utanfor Sverige verkar forsta det brillianta med den drycken. (Eller sa har det sagts mig - genom att jag inte gillade kolsyrade drycker som barn sa har det svenska lask arvet gatt mig helt forbi, med must, Champis, Trocadero och sockerdricka.)

En annan drycktillverkare som det inte gar att missa ar Boing som saljer icke-kolsyrad juice (eller, hur mycket riktig juice det ar i drycken vet jag inte...). Varje tacostand har en islada med Boing flaskor. Min favorit ar guava. Oj, nu blev jag torstig...

Hej onsdag!

Fyra och en halv timmes somn foljt av tva koppar starkt kaffe. *stracker pa sig och gaspar*
God morgon!

2009 - Bring on the tacos

Segt och tungt att stiga upp imorse (inatt) efter langsemesteren. Var inte trott nog igar att ga och lagga mig i tid och fick val en si-sadar 4 timmars somn. Men sa oppnade jag fonstret och tog ett djup andetag av Mexico City natten, och paminde mig om hur otroligt previligerad jag ar, som kan vara har. Och som har ett jobb att komma tillbaka fran semestern till.

Ledigheten var sadar fanastiskt avslappnande att jag vid ett par tillfallen faktiskt glomde bort vilken dag det var. Spenderade 6 dagar i Valle de Bravo, vilket val bast kan beskrivas som Mexico City's svar pa New York's The Hamptons, dvs mycket sommarhus/holiday houses. Inget internet och jag glomde brittiska mobilen i stan, sa jag var valdigt avskuren fran varlden. Vi sov, at gott (lagade mat!), drack, laste, hangde vid poolen, sag DVD filmer, satt framfor brasan och tog nagra promenader. Det nya aret skalades in i cava vid sjostranden. Annorlunda fran forra aret de jag var i Sydney. Men det ar sa mycket som ar annorlunda och sa mycket som har hant under 2008. Vill inte gora nagra summeringar eller bokslut utan se framat. Kan saga att malet for januari ar att ata sa manga tacos som mojligt. Just det har jag lyckats synnerligen val med de forsta dagarna av det nya aret.