Nu åker jag till New York

på några dagar. Ska träffa vänner och promendera runt i mina gamla kvarter på Upper West Side.Foto över midtown från i februari i år när jag var i nyc sist

Basilika och frisörerna

Jag frisörskräck. Tandläkaren skuttar jag gärna iväg till och läkarbesök brukar inte heller ge mig några större känningar. Sprutor, blod, höjder, flygplan, whatever. Inga problem. Men att gå till frisören ger mig stora darren. Därför försöker jag göra det så sällan som möjligt. Sist jag tog mig i kragen och var och klippte mig var i mars... Så idag ska det bli av igen. Håller tummarna att det inte slutar i gråt och tandagnissel!
Fast fördelen med att låta håret växa är ju att man kan sätta upp det så fint!

Kakor till téet

ur en söt burk. Inköpt på Victora & Albert Museum förra veckan

Isle of Wight

Isle of Wight är vita segel och blå randiga tröjor. Det finns två anledningar att man besöker Isle of Wight - för att segla eller att cykla. Eller för att gå omkring i pittoreska Cowes och se ut som man seglar eller cyklar. Därmed alla vit-och-blå randiga, marin-inspirerade tröjor runt om i stan.

Vi åkte till ön för en långhelg för några veckor sedan när det fortfarande var sommar i luften. Det skulle bli en lugn, slapp helg på ett boutique hotel (hur kommer det sig att det numera kallas butikshotell när det egentligen är ett B&B?) men det visade sig att den årliga Powerboat festivalen hölls samma helg och dånet från båtarna väcke oss definitivt tidigare om mornarna än vi hade önskat.

En dag hyde vi cycklar och cyklade längs gamla järnvägssprår tvärs över ön. Platt och lätt och inte alls så äventyrligt som många av de mountainbike spår som finns runt om på ön. Isle of Wight anses faktiskt vara en av världens bästa cykeldestinationer och har sin egen cykelfestival i september varje år.

Missa inte Osborne House om ni åker till ön! Det ett fantastiskt slott med en vacker trädgård som var Drottning Victorias sommarresidence.

Från London tar du tåget till Southampton (snabbast från Waterloo, på 1 timme och tjugo minuter, men tåg går även från Victoria station). Utanför tågstationen i Southampton går en gratisbuss till färjorna. Passagerarfärjan går till West Cowes och tar 25 min, bilfärjan går till East Cowes och tar en timme. Mellan West och East Cowes går en sk "flytande bro" mellan fem på morgonen och halv ett på natten.

Vi bodde på Villa Rothsay och hyrde cyklar hos Top Gear i West Cowes, fast i ärlighetens namn så var de rätt skruttiga och växlar på min cykel brakade ihop i slutet av dagen och jag fick gå den sista biten!

Vemod

Idag tar vi en skopa svenskt vemod och säger adjö till sommaren:
En vintersaga - Jerry Williams
Shoreline - Anna Ternheim
Märk hur vår skugga - Imperiet
Så skimmrande var aldrig havet- Marie Fredriksson

Mittinatta

Inatt, när jag för andra gången den här veckan var uppe vid någon osalig timme för att jag inte kunde sova, konstaterade jag att grannen tvärsöver gatan då verkligen var uppe märkliga tider. Sen slog det mig att grannen naturligtvis kunde säga samma sak om mig...

Disciplin

Det finns så mycket illusioner kring att jobba hemifrån. Nästan varje gång som jag berättar för någon att jag jobbar hemifrån får jag höra: "Åh, du måster verkligen vara disciplinerad! Det skulle aldrig jag klara av." Vad tror dessa människor att jag gör? Att när min väckarklocka ringer vid tio i sex så står jag varje morgon i valet mellan att stiga upp och ligga kvar? Att mina kollegor inte skulle märka om jag inte loggade in på morgonen? Att våra klienter inte skulle märka om mina analyser inte damp ned så punktligt som de förväntar sig? Att göra mitt jobb eller inte skulle vara en lika stor existentiell fråga som om jag ska ta och diska nu eller om tre timmar?

Att jobba hemifrån betyder att jag gör samma jobb (fast ärligt talat oftast mer) från mitt fysiska hem, som jag tidigare gjorde från ett kontorslandskap. Det betyder inte att kvaliteten av mitt arbete kan sjunka för att jag sitter och sneglar på meningslös eftermiddagsTV varje dag, eller att det finns någon slags ökad flexibilitet kring deadlines bara för att man jobbar hemifrån.

Sen är ju nästa fråga, vad är det som driver dessa människor att jobba? Har de så dålig "disciplin" att de enbart utför sitt jobb pga att deras chef står brevid deras skrivbord med piskan?

Jag har jobbat hemifrån i över 5 år nu och det passar mig väldigt bra. Jag gillar att slippa pendla. Att när det regnar och är mörkt ute kan jag sitta kvar i pyjamas med en stor kopp kaffe och lyssna på Classical FM medans jag jobbar. Jag slipper trekantsmackor till lunch eller micrade rätter och lagar ordentlig mat istället. Och när dagen är slut behöver jag inte ta mig någonstans för att komma hem.

Den största nackdelen med att jobba hemifrån är dock andras attityd. Det finns någonslags föreställning om att om man jobbar hemifrån så är det inte "på riktigt" eller helt seriöst. Många får lite bored housewife och tupperware party vibbar av det hela. Jag har märkt att vänner kan ha väldigt svårt att förstå att jag inte bara kan ta en improviserad fika på stan eller ta ledigt nån eftermiddag då och då, bara för att jag jobbar hemifrån. Mitt jobb är dessutom väldigt tidspressat, vilket kan vara svårt för utomstående att förstå, som tycker att de kan väl komma förbi och fika lite hemma hos mig medans jag jobbar.

Sen är det klienterna. Jag berättar aldrig frivilligt att jag jobbar hemifrån därför att jag har en känsla av att vårt företag då skulle ses som mindre professionellt. Så när nån kund ringer och småpratar lite om vädret i London så påpekar jag aldrig att jag faktiskt förnärvarade sitter i sommarstugan i Roslagen/i Sao Paulo i Brasilien/i Mexico City och jobbar. Genom att jag har ett lokalt London nummer så går direkt till min Skype så behöver heller ingen veta var jag befinner mig rent fysiskt. Det viktigaste är ju ändå att jag svarar i telefon.

Söndagskvällsambivalens

Te eller rödvin, te eller rödvin?

Fröken Märkvärdig och karriären

En av mina absoluta älsklingsböcker, Fröken Märkvärdig och karriären, har blivit film! Jag vet inte hur många gånger jag har läst Joanna Rubin Drangers seriebok och funnit tröst däri. Igenkänningsfaktorn är gigantisk.

Gårdagens observation utanför Liberty:

It doesn't matter if you wear Louboutins if you can't walk in them

Bud antagit!

Nu ska den bli min!

Den har en liten uteplats också!

Idag har jag därför hittat en advokat som jag gillar, och anlitat. Skickat mitt körkort till henne, samt proof of address för att styrka min identitet. (Genom att man i England inte har ett fungerade personnummersystem, så måste man ständigt visa upp gasräkningar och bankutdrag för att kunna bevisa att man är den man hävdar att man är.) Och försäkrat med om att mäklaren ska skicka de nödvändiga dokumenten till henne.
Vidare har jag hittat en besiktningsfirma som ska till lägenheten och inspektera den nästa vecka, för att leta dolda fel och annat otyg.

Planen är att jag ska få nycklarna om 4 veckor!

Bostadsköp, renovering och utbyggnad

Alltså, det är mycket nu. Roliga saker men mycket på en gång.
Jag håller på att köpa lägenhet. Budar och så. Det blir lätt lite stressigt... Det är en sådan stor grej! Mycket pengar och brittisk fastighetsjuridik som jag har behövt sätta mig in i. Ibland ger det mig lite andnöd: Ska jag köpa nu? Tänk om jag hittar något bättre, senare? Hur stor blir egentligen boendekostnaderna? Ska jag verkligen göra det här?
Men jo, det ska jag. Nog.

Samtidigt driver pappa projekt Badrumsrenovering i sommarstugan. Det är helt fantastiskt att han tagit sig an detta. Det blir ju väldigt komplicerat för mig som utlandsboende att sköta hela karusellen med att träffa hantverkare och kolla upp olika badrumsinredningar på distans, så jag är väldigt tacksam att han har bestämt sig för att tackla detta med sådan entusiasm. Och snickare är super peppad att starta igång och ringde mig i helgen när jag var på minisemester på Isle of Wight, och ville diskutera olika utbyggnadslösningar och bad mig sätta igång pappersexcercisen så fort som möjligt så att han kunde gräva grunden till utbyggnaden innan tjälen går i marken.
Pappa har gjort flera ritningsförslag, som han scannat in och e-mailat (alltså, hur sött är inte det?) och det är egentligen bara för mig att välja alternativ 1, 2 eller 3. Ringa kommunen och skriva under några papper. Men jag blir ändå lite svag.

Det är som förra sommaren när jag på två (jobb)veckor och tre Ikea besök skulle rita upp och bestämma mig för ett helt nytt kök i sommarstugan (efter hästmyreincidenten). Och efter jag hade gjort alla val (köksmodulutformning, väggfärg, golv, golvlister, skåpluckor, handtag, bänkskiva, fläkt, etc, etc, etc) var helt okapabel att ta ett beslut kring kakel. Just detta att välja kakel framstod plötsligt som oöverstigligt. Färg? Form? Mönster? Eller skulle jag välja frostade glasskivor istället? Jag bläddrade frenetiskt i inredningsmagsin tills dess att mamma - som ju känner mig väldigt väl - sa att jag faktiskt inte behövde bestämma mig. Att man kan kakla senare. Att köket kan göras färdigt utan kakel. Och det var det största lättnaden. Och i somras använde jag lätt köket utan kakel och jag har fortfarande inte bestämt mig.

Styra upp

Planer för den här veckan:
- köpa lägenhet
- gå och klippa mig
- köpa schal som passar klänningen jag ska ha på mig i helgen
- göra ritning över ombyggnaden av badrummet i sommarstugan
Hepp!

Calvert 22

Det är mycket häng i östra London just nu. I söndags tog jag mig till Shoreditch och gick på konstutställning på galleri Calvert 22.
De hade en utställning av Olga Chernysheva med fokus på hur Rysslands befolkning har adapterat till de omvälvande samhällsförändringarna som skett sedan Perestroikan. Både foton, videoinstallationer och målningar ingick i detta lilla porträtt av dagens Ryssland.

Jag har ett nyvunnet intresse för landet sedan jag i somras var till St Petersburg på semester och sen plöjde Anna Karenina i augusti, så jag fann utställningen fascinerande.

22 Calvert Avenue,
London, E2 7JP
Öppnings tider:
Ons-Lör 10-18
Sön 11-17
Första torsdagen i månaden håller galleriet öppet till 21.

London Fields Lido

Photo: Madeleine Waller

I östra London, alldeles i toppen av parken London Fields, finns en uppvärmd, 50-meters utomhuspool (Londons enda!). London Fields Lido öppnades 2006 efter att ha varit stängt i 20 år och det är den perfekta platsen att simma nån timme på en helgförmiddag. Omklädningsrum och duschar inomhus, medans det utomhus finns individuella omklädningshytter och en unisex dusch. Just nu har de även en underbar fotoutställning av Madeleine Waller kallad "Wet & Dry" med foton av simmare under vintermånanderna.

Kostar £4.10 i inträde och 20 pence till skåplåset.

Efteråt kan man promenera ned genom London Fields och ta en god kopp kaffe hos Climpson & Sons på Broadway Market (67 Broadway Market) som har sitt eget rosteri. Flat whites har ju börjat bli allt mer lättåtkommliga London nu (det är förvånansvärt att det tagit så lång tid för denna australiensiska/nyazeelänska kaffe&mjölk mix att ha blivit mer populärt här, i tänka på den stora populationen av immigranter och besökare från Englands föredetta kolonier down under) och här är ett ställe de gör dem fantastiskt bra!

London Mon Amour II

Det är lätt att glömma bort, när man hastar mellan mataffären och lägenheten, att jag faktiskt bor här igen. Zig-zagande mellan turisterna kring Russel Square.
Igår kväll promenerade jag och JS runt i kvarteren kring British Museum - han försökte hitta en bokaffär han ville visa mig, efter att vi hade varit och ätit soup dumplings på Leong's Legends i Chinatown.
Det regnade lätt men var så varmt att det inte gjorde nån av oss något, och när vi kom runt ett hörn pekade jag ut var min vårdcentral låg. Och han vände på huvudet och utbrast "that's fantastic!" För visst är det det. Jag är tillbaka! Jag bor mitt i smeten! Min lokala vårdscentral ligger mitt emot British Museum och jag kan ta mig till Covent Garden i högklackat på 10 minuter.

Insnöad

Idag skulle jag har flugit till USA för lite r&r med familjen i Washington. Men mitt flyg har ställts in pga den analkande snöstormen på östkusten. Hoppas jag får flyga ut imorgon istället.

Kryddstarkt

Det är verkligen svårt att tro det men det fanns en tid då jag skydde allt vad stark mat heter. Jag har suttit - med stor allvarsamhet - och petat undan alla små gröna chilibitar ur min pappas äggröra, och ängsligt frågat kyparna på den malayiska resturangen hur het deras Laksa är. Och det fanns en tid då det enda jag beställde på indiska/bangladeshiska resturanger var den mjäkiga chicken korma.

Hur annorlunda det är nu slog mig häromdagen då jag stod och skar upp honungsmelon, tog en tugga och genast började rota i kryddsamligen efter chilipulver. I Mexico har man nämligen gärna chilipulver på färsk frunkt.

Andra saker jag nu gärna konsumerar med chili:
Godis! Torkad frukt täckt med chilipulver är en mexikansk specialité. Min favorit är torkade ananasbitar med chili. Samma koncept som djungelvrål: ät till gommen och läpparna bränner. Och ät sen lite till.
Öl! Att mexarna gärna dricker sin öl med lime är ju välkänt, men att de än hellre mixar i chili är väl mindre känt i Europa. Möt 'Michelada': "an alcoholic beverage made with beer, lime juice and assorted sauces, spices, peppers, tomato juices or clamato. It is served in a chilled salt rimmed glass". Jag föredrar dock den med chili på kanten.

Dumhet ska med logik bemötas

Det är val i år och det är så här SD ska bemötas. (Artikeln har några år på nacken men den är suverän.) Med raka frågor tror jag att det ologiska i deras resonemang kommer att tydliggöras.
Och så detta att de lockar en grupp i samhället som skulle förlora mest på deras politik.

(Och jo, jag satt och gapskrattade åt Björklunds resonemang hur Sverige skulle klara sig utan arbetskraftsinvandring. Mannen kan ingenting om statistik eller befolkningstillväxt! Han har ingen aning om hur Sveriges demografi ser ut för närvarande! Det resonemangen han för är något jag skulle förvänta mig från någon som gick i mellanstadiet. Eller vänta, inte ens det, jag tror vi definitivt kunde mer matte än så i sexan...)

Hej mitt vinterland!

Jag fryser som en hund. Mer specifikt, som en mexikansk nakenhund (xoloitzcuintle).

Det är det kallaste det har varit på vad, 125 år?, och jag börjar bli grymt trött på att sova med tre lager kläder, inklusive fleece tröja och raggsockar, under två duntäcken. Jag har redan läxat upp några oskyldiga personer som bara råkade vara den typ hundrade personen som utbrister "men du är ju svensk!" när jag gnäller över kylan. Nej, i Sverige behöver vi inte ha på oss mössa inomhus på vintern. Read my lips: d-u-b-b-e-l g-l-a-s. Hej, tätade dörrspringor!

Och så vad är det med mexarna och deras förkärlek till utomhusfester? Mexico City är inte Cancún. På vintern är det inte många plusgrader under natten. Ändå envisas de med att bjuda in folk till trädgårdsfest. Och så står man där, med sin drink med is i, och huttrar och huttrar.

Men, man skall inte förbanna mörkret, utan tända ett ljus. Så imorgon åker vi på spa. I ångbastun hoppas jag tina upp mina frusna lemmar. (Häromdagen gjorde sig faktiskt en gammal frostskada sig påmind och mitt ena långfinger blev alldeles vitt och jag tappade känseln i den. So much for "men det här måste ju vara som sommar för dig!". Jo, tjena.)