Rock on!

Ute på promenad i morse, med podden på hög volym.
Gick på ensliga grusväga där knappt någon kommer.
The Killers i hörlurarna och det är klart att man diggar lite grann. Lite luftgitarr, några små skutt, kastar lite med håret.
Jag menar, det är ju The Killers och bara kossorna som ser mig. Kossorna, samt den äldre mannen i Saaben som sniglar sig fram bakom mig i väntan på att jag ska upptäcka bilen och stiga åt sidan.
Men den lilla uppvisningen bjuder jag på.

Att veta vad man vill

Jag måste erkänna att jag har lite ångest inför jobbsökandet. Inte så att jag inte vill börja jobba, jag vill verkligen hemskt gärna börja jobba, helst redan igår, men detta att jag inte riktigt känner vad som är "rätt" för mig, får mig att känna mig lite vilsen. Dessutom måste man ju, för att få ett jobb, framstå på intervjun som man är tvärsäker på vad man vill syssla med.

Min "karriär" har liksom bara hänt. Jag har ramlat över de tre jobb jag haft sen jag gick ut universitetet för över tio år sedan. Det första hade jag en tanke bakom, att flytta till New York och jobba på Wall Street var verkligen någonting som jag ville då. De två jobben jag har haft därefter har mest hänt av en slump. Men jag har tycket mycket om dem. De har varit kul jobb. Och det är inom samma område som jag har jobbat de senaste åtta-nio åren som jag nu letar jobb men jag kan inte säga att jag är så super entusiastisk. Det är inte så att det kittlar i magen när jag läser jobbannonser och tänker "oj vad kul det skulle vara att ha det jobbet!". Jag konstaterar mest att "jo, det jobbet har jag kvalifikationer för". De jobben som jag tycker låter kul och spännande, de finns inte på siterna för jobb inom finanssektorn. De finns på andra webplatser och dem har jag inte kvalifikationer för och de betalar ungefär hälften av vad jag tjänade tidigare...

Jag är så imponerad av folk som vet så väl vad de vill, som är så fokuserade på vad de vill åstadkomma. Eponine är en av dem. Hon satte upp mål alldeles i början av sin karriär om vart hon ville vara om fem och tio år. Hon visste tidigt vilken bransch hon ville jobba i. Jag vet inte ens vad jag vill göra om ett halvår!
En annan är killen jag dejtar (den långe, snygge som ska komma ikväll och hjälpa mig plocka ned plommonen). Han är trädgårdsmästare och han älskar sitt jobb. Han läser trädgårdstidningar på sin fritid och kan rabbla latinska namn på växter så att jag blir alldeles yr. På helgerna vill han titta på trädgårdar eller åka till plantskolar. Han kan inte tänka sig att göra någonting annat än att designa trädgårdar eller gräva i jorden. Någon sådan passion har jag aldrig haft för mitt jobb. Men jag skulle så vilja!

Jag vet att jag är riktigt bra på en mängd saker! Jag är nyfiken till tusen och kan prata flera språk. Jag är organiserad som få och har ett löjligt bra minne. Jag ger mig inte och kan ha jonglera flera uppgifter utan att bli stressad. Är entusiastisk och diplomatisk. Och jag har en magisterexamen. (Och jag är trevlig! Folk gillar att jobba med mig. Folk som har jobbat med mig vill hålla kontakt och jag får ofta höra från mina kollegor hur mycket de uppskattar min närvaro på jobbet.)

Ända sedan jag flyttade till London har jag haft Thoreau citatet "Go confidently in the direction of your dreams! Live the life you've imagined." uppsatt. Och jag har verkligen levt det liv jag velat ha, massor av det! Jag har rest och bott i Sao Paulo, Barcelona och Mexico City, har flyttat till London och skapat mig ett liv mitt i denna stad som jag faktiskt älskar så sanslöst mycket. Det är bara det att nu vet jag inte vad det är för liv jag strävar efter. Det känns som om det, när jag blickar framåt, finns en dimridå som skymmer vad som finns framför mig.

(Det är ju inga nya tankeställningar det här - förra året skrev jag fint om vad jag drömde om som barn.)

I may be unemployed but at least I have plums

Mitt plommonträd håller mig sysselsatt. Har bakat plommonkaka och hittills kokat 5 liter marmelad att hällt upp i väl rengjorda glasburkar. Imorgon kommer den längste karl jag känner i London hit, med en extra lång stege, och ska plocka ned de frukter som varken nås från marken eller min grannes balkong.
Och så ska jag på intervju för ett fin-fint jobb nästa vecka.

Det här med småbarn

Efter att ha spenderat gårdagen med två små, små barn inser jag hur otroligt mycket frihet jag har: Jag kan duscha när jag vill. Jag kan stega ut ur lägenheten precis när jag vill med bara nycklar i handen. Hur mycket kommunikationssvårigheter jag än må ha med mina kollegor så är det ingenting i jämförelse med att försöka kommunicera med en ettochenhalv-åring. Ingen kräks eller snorar på mig dagligen. Ingen är beroende av mig för sin överlevnad. Ingen kräver att jag underhåller eller matar dem. Jag har verkligen oceaner av tid för mig själv varje dag!

Dagens tanke

Man framstår aldrig som stor genom att förminska andra.
'

Den oklibara kliningen

Idag är jag trött på att vara kvinna. Jag har haft en svampinfektion i en vecka som inte har gett med sig, så idag gick jag till läkaren och fick recept. Jag är så trött på allt detta kroppsliga! Flytningar och blod... Att behöva gå till läkaren och prata mens och preventivmedel, varje gång!
När Shel Silverstein skrev om the Unscratchable Itch så tror jag att han egenligen pratade om en underlivsinfektion.

Svart är alltid det nya svarta

Ah, the blessings of autumn! Nu kan jag börja bära svart. Det finns inget så vilsamt men samtidigt så förbättrande som att klä sig i svart. Känner jag mig lite vissen, blek, fet eller frusen funkar det alltid att klä sig i svart. Det är så förlåtande.
I fredags, när det regnade och var grått, satte jag på mig min svarta skjortklänning som sitter åt precis där den ska, och släpper ut precis där den ska. Till det mina höga, mörklila stövlar och jag var snygg som attan. Nu ska alla färgglada, käcka plagg läggas längst bak i garderoben tills jag ska till södra halvkotet över jul. Det gråa och det svarta speglar min personlighet så mycket bättre.

Basilika och frisörerna

Jag frisörskräck. Tandläkaren skuttar jag gärna iväg till och läkarbesök brukar inte heller ge mig några större känningar. Sprutor, blod, höjder, flygplan, whatever. Inga problem. Men att gå till frisören ger mig stora darren. Därför försöker jag göra det så sällan som möjligt. Sist jag tog mig i kragen och var och klippte mig var i mars... Så idag ska det bli av igen. Håller tummarna att det inte slutar i gråt och tandagnissel!
Fast fördelen med att låta håret växa är ju att man kan sätta upp det så fint!

Söndagskvällsambivalens

Te eller rödvin, te eller rödvin?

Fröken Märkvärdig och karriären

En av mina absoluta älsklingsböcker, Fröken Märkvärdig och karriären, har blivit film! Jag vet inte hur många gånger jag har läst Joanna Rubin Drangers seriebok och funnit tröst däri. Igenkänningsfaktorn är gigantisk.

Styra upp

Planer för den här veckan:
- köpa lägenhet
- gå och klippa mig
- köpa schal som passar klänningen jag ska ha på mig i helgen
- göra ritning över ombyggnaden av badrummet i sommarstugan
Hepp!

Ynklig

Jag känner mig lite ynklig just nu.

Det är tufft, det vill jag vara ärlig om. Jag saknar mina vänner, jag avskyr att det är så svårt att ta sig runt i stan, jag hatar att man måste köra överallt, struligt att inte hitta, det är jobbigt att inte kunna språket ordentligt, avskyr att bli utittad av gloende män, och det tar på krafterna att jobba natt.

Jag försöker och försöker. Kör bil fastän det ibland känns som om det är med livet som insats. Vågar mig ut i stan. Har börjat ta spanska lektioner. Men det är tuffare än jag hade trott.

Lite blekare, lite svagare, lite lättare

Det är så märkligt när man stiger utanför ytterdörren efter ett och ett halvt dygns magsjuka och inser att livet har pågått precis som vanligt ute i den stora världen, bakom de fördragna gardinerna när man legat och vridit sig i magsmärtor i sängen och utanför badrums väggarna när man legat och svettats på golvet efter ännu en kräkattack. Man tror liksom att livet skulle ha stannat till, eller i alla fall slagit ned på takten, i någon slags gest av sympati.

Alla vardagliga ovasentligheter

De sma fortretligheterna: Min stuga maste fortsatta vara tomterod. Det ar tydligen ingen bra ide att forsoka byta fargtyp och kulor. (Fran Falurodfarg till gra alkydoljefarg.)
Har en inflammation under nagelbandet pa vanster tumme. Har haft den i tre veckor nu. Ommar och smartar.

Och samtidigt: En kompis har nu gatt ett ar utan att traffa sin man. Han ville inte vara gift langre och stack.
En av mina basta vanner blev lamnad av sin pojkvan i helgen. Han ringde henne och gjorde slut. Efter att de hade varit tillsammans i over ett ar och bott ihop under helgerna.
En kollega hade tagit ledigt en langhelg for att fira sin fodelsedag. Fragade honom idag nar han kom tillbaka till jobbet om han hade haft det trevligt. Det hade han inte. Hans fru flyttade ut under helgen och de ska skiljas.

Den Andalusiska Hunden

Jag tror att (minst) en av grundstockarna som min stuga vilar pa ar angipen av myror och ar i otroligt daligt skick. Och jag har behalligt mitt lugn. Just detta - att jag inte har snurrat in mig sjalv i oro och utmalande av diverse skrackscenarier - are jag sjalv otroligt forluffad over! Kanske ett tecken pa min psykologiska mognad?

For jag inser att det finns inget jag kan gora just nu. Jag har ringt mitt forsakringsbolag (jo min forsakring tacker skadedjursforstorelse av virke) och jag har bokat in Anticimex. Och nu ar det inget mer jag kan gora for narvande.

Och vem vet, kanske ger det hela mig en spark i baken att antligen ta tag i den dar utbyggnande av huset som jag sa lange funderat pa. (Stocken som verkar angripen ligger under koket, som jag lange velat bygga ut och gora om.)

Satter aven mitt hopp till den artikel jag laste nyligen (DN? Svd? Jag kan inte hitta den) som inneholl en intervju med nagon skadedjursexpert som sa att det var ytterst sallan ett hus inte kunde raddas fran skadedjusangrepp.

Det ar pa nagot satt som att i det stora hela ar inte detta det varsta som kan handa. Jag har halsan. Mina alskade har halsan. Jag har ett jobb. Jag har tak over huvudet. Jag har pengar pa banken. Gott sa.

Nagot litet positivt med det hela var att jag, medans jag rotade for att hitta forsakrningspapprena, hittade uppgifter kring min danska ATP pension. Med inloggningsuppgifter och allt. Som fortfarande fungerade alla dess ar senare. Sa nar jag valjer att pensionera mig om sisadar 30-35 ar, sa kommer jag att fa nagra hundralappar fran danska staten. Alltid nagot.

(Och titeln pa det har blogginlagget syftar naturligtvis pa myr-scenen i filmen, vilken jag blev pamind om nar jag rev upp linoliummattan i koket imorse, och ur ett hal i golvet borjade stora, svarta myror krypa. Halet ar nu igentejpat.)

What a difference a day can make

Medans gardagen strackte ut sig i all oandlighet (jag sov till och med middag!), i en slags ljuvlig hogsommar idyll, sa kanns det som idag tog slut just efter att den borjade.
Igar var nere vid sjon redan vid halv sju men vaknade dasig imorse vid nio efter att ha varit ute pa tomten vid fem for att sjasa bort faglar fran taket som hade vackt mig.
Igar laste jag flera kapitel i olika bocker, medans jag hittills idag bara har hunnit ladda ned nagra podcasts.
Igar lagade jag en langsamt sjudande gryta samtidigt som jag lyssnade pa jazz. Idag har jag varmt upp rester.
Igar var en sadan dag som etsar sig fast och som gor att man minns ens barndoms somrar som ett enda parlband av heta dagar och varma sjobad. Idag ar det kvavt, gratt och olycksbadande.

Alla dessa papper

Idag packar jag. Imorgon flyger jag till Sverige. Pa lordag ska jag strosa i Stockholm. Och pa sondag badar jag i en insjo.

Men idag packar jag. Och rensar papper. Alla papper i min lagenhet ska gas igenom idag. Alla bank statements, gamla rakningar, deklarationer, skattepapper, pensionspapper, jobbpapper, lakarpapper, hyreskontrakt, jobbrakningar, betyg, intyg. Allt ska ga igenom och sorteras. Slanga, slanga senare, ta med till Sverige, ta med till Mexico. Det ar alternativen.

I tisdags skickade jag en 15kg kartong med bocker och papper till Sverige. Idag forsoker jag halla mig inom 23kg gransen for min resvaska. Vis fran tidigare sommarvistelser i Sverige vet jag att jag behover ungefar 7 plagg: ett par byxor, shorts, ett par jeans, en fin kofta och nagra linnen. Varma klader finns i stugan. Och ute pa ladet ar du 'uppkladd' om du har nagot annat an mjukisbyxor pa dig.

Men jag kanner mig lite lag. In transit fast anda inte. Har ingen bokad biljett till Mexico an. Och ibland kanner jag tvivel (kommer det har verkligen att funka? Ar jag helt galen? Borde jag inte ta och leva ut min drom att bo ett ar i Paris istallet?). Allt ar sa abstrakt: Jag har inte sagt upp lagenheten. Jag har inte berattat for mina foraldrar att jag tanker flytta. Manga av mina bekanta vet det inte. Flera i min narhet vet inte vem R ar. Och flytten ar inte forran om fyra manader - det ar en tredjedels ar till dess!

Men en sak vet jag - det ar dags att lamna den har stan. Iallafall for sommaren.

And then one more year, becomes one more year

At min forsta sommarglass igar. Tyvarr intogs den medans jag gick mellan Aldgate East och Aldgate, vilket ju knappast ar en av Londons mer pittoreska stadsdelar. Men gott var det. Och solen sken.

Motte upp med J for en snabb (alkoholfri) drink. Han hade dumpat mig och vara middagsplaner till forman for middag pa en trestjarning Michelin resturang med sin (nya) flickvan. Sa mycket kan forandras pa ett ar...

Backwash:

When your neighbour's laundry water ends up in your sink.
Rormockaren ar pa vag.

Hej, jag ar oinspirerad

men den senaste veckan har jag:
- promenerat kring kanalerna i Maida Vale en varm sommarkvall
- druckit martinis och blivit lite full
- gjort ett tandimplantat (har nu tre stygn i munnen)
- legat pa en filt i parken i Greenwich och last Henry Miller
- varit pa teater
- atit indisk curry
- bokat in Sverigeresa
- traffat en skolkompis som jag inte sett pa 14 ar