Ångesten

Som skiljsmässobarn med föräldrarna på två olika kontinenter under en stor del av min uppväxt behövs det ju inte en pyskologiexamen för att misstänka att jag skulle kunna lida av separationsångest. Det gör jag dock inte till någon större utsträckning vad det gäller folk men Stugan, det är en helt annan sak. Den ångest jag känner för att lämna sommarstugan - varje gång! - är som en liten existentiell kris i sig. Det är så fruktansvärt jobbigt.
Jag tar på mig den glada masken, jag tänker på allt roligt jag ska göra de närmaste dagarna, jag kör samma avskedprocedur som vi gjorde när jag var liten (jag och pappa vinkar från bilen när vi åker iväg, "Hej då Stugan! Vi ses snart!") men helst av allt vill jag bara klamra mig fast, hålla mig fast i förukvisten, skrika och sparka.
Jag vet ju att det går över. När jag har kommit tillbaka till Stockholm mår jag bra. Då är det helt ok. Men att packa ihop, att stänga till huset, det är bara ren ångest.

Att veta vad man vill

Jag måste erkänna att jag har lite ångest inför jobbsökandet. Inte så att jag inte vill börja jobba, jag vill verkligen hemskt gärna börja jobba, helst redan igår, men detta att jag inte riktigt känner vad som är "rätt" för mig, får mig att känna mig lite vilsen. Dessutom måste man ju, för att få ett jobb, framstå på intervjun som man är tvärsäker på vad man vill syssla med.

Min "karriär" har liksom bara hänt. Jag har ramlat över de tre jobb jag haft sen jag gick ut universitetet för över tio år sedan. Det första hade jag en tanke bakom, att flytta till New York och jobba på Wall Street var verkligen någonting som jag ville då. De två jobben jag har haft därefter har mest hänt av en slump. Men jag har tycket mycket om dem. De har varit kul jobb. Och det är inom samma område som jag har jobbat de senaste åtta-nio åren som jag nu letar jobb men jag kan inte säga att jag är så super entusiastisk. Det är inte så att det kittlar i magen när jag läser jobbannonser och tänker "oj vad kul det skulle vara att ha det jobbet!". Jag konstaterar mest att "jo, det jobbet har jag kvalifikationer för". De jobben som jag tycker låter kul och spännande, de finns inte på siterna för jobb inom finanssektorn. De finns på andra webplatser och dem har jag inte kvalifikationer för och de betalar ungefär hälften av vad jag tjänade tidigare...

Jag är så imponerad av folk som vet så väl vad de vill, som är så fokuserade på vad de vill åstadkomma. Eponine är en av dem. Hon satte upp mål alldeles i början av sin karriär om vart hon ville vara om fem och tio år. Hon visste tidigt vilken bransch hon ville jobba i. Jag vet inte ens vad jag vill göra om ett halvår!
En annan är killen jag dejtar (den långe, snygge som ska komma ikväll och hjälpa mig plocka ned plommonen). Han är trädgårdsmästare och han älskar sitt jobb. Han läser trädgårdstidningar på sin fritid och kan rabbla latinska namn på växter så att jag blir alldeles yr. På helgerna vill han titta på trädgårdar eller åka till plantskolar. Han kan inte tänka sig att göra någonting annat än att designa trädgårdar eller gräva i jorden. Någon sådan passion har jag aldrig haft för mitt jobb. Men jag skulle så vilja!

Jag vet att jag är riktigt bra på en mängd saker! Jag är nyfiken till tusen och kan prata flera språk. Jag är organiserad som få och har ett löjligt bra minne. Jag ger mig inte och kan ha jonglera flera uppgifter utan att bli stressad. Är entusiastisk och diplomatisk. Och jag har en magisterexamen. (Och jag är trevlig! Folk gillar att jobba med mig. Folk som har jobbat med mig vill hålla kontakt och jag får ofta höra från mina kollegor hur mycket de uppskattar min närvaro på jobbet.)

Ända sedan jag flyttade till London har jag haft Thoreau citatet "Go confidently in the direction of your dreams! Live the life you've imagined." uppsatt. Och jag har verkligen levt det liv jag velat ha, massor av det! Jag har rest och bott i Sao Paulo, Barcelona och Mexico City, har flyttat till London och skapat mig ett liv mitt i denna stad som jag faktiskt älskar så sanslöst mycket. Det är bara det att nu vet jag inte vad det är för liv jag strävar efter. Det känns som om det, när jag blickar framåt, finns en dimridå som skymmer vad som finns framför mig.

(Det är ju inga nya tankeställningar det här - förra året skrev jag fint om vad jag drömde om som barn.)

Lucia

Tog med P på luciafirande i Svenska kyrkan igår kväll. För mig var det himmelskt - jag har inte sett ett luciatåg på flera år! - medans P erkände att han tyckte att det var lite läskigt med folk utklädda som spöken i vita särkar som tågade igenom en nedsläckt kyrka. Så har jag naturligtvis aldrig tänkt på det tidigare men det är ju helt sant.

Det blev lussebullar och glögg efteråt och därefter gick vi tvärs över gatan till Japanska tapasbaren Dinings (en liten, liten bar på gatuplan och sen fler sittplatser på nedervåningen) och åt helt förträffligt prawn tempura och softshell crab. All mat var alldeles superb, även deras sushirolls. Rekommenderas verkligen!
När vi fick notan kom kyparen över med två visitkort - ett för Dinings och ett med japansk text på. När jag frågade kyparen vad det andra kortet var förklarade han att det var till deras syster restaurang i Tokyo.
"Ah-ha! utbrast jag och snappade upp kortet. Jag ska dit nästa månad!" P himlade med ögonen och undrade hur ofta, och med hur många personer, jag kände behov att dela den informationen med. Med alla som vill lyssna, kan nog vara svaret på den frågan.

Svenska kyrkan i London
6-11 Harcourt Street, W1H 4AG

Dinings
22 Harcourt Street, W1H 4HH
0207 7230666

Worlds Colliding

Nu har det hänt igen! Mina världar kolliderar när jag på facebook plötsligt inser att en bekant till mig är kompis med en annan av mina kompisar. Olika nationaliteter, olika jobb, olika vänkretsar, you name it. Det enda de har gemensamt är att de bor i London. Och känner mig. Trodde jag. Men nu visar det sig att de känner varandra också.

Än läskigare är det när sådana här kontakter löper över nationsgränserna. Typ när min kusin i Stockholm och min fd argentinske gymnasiekompis som nu bor i Madrid känner samma tjej (förutom mig då). Eller när jag var på en fest här i London för några somrar sen hos en kompis. Började prata med hans jobbkompis som var brasilianare och plötsligt insåg vi att vi hade en gemensam vän. Jag känner henne från New York medans han bodde granne med henne i Rio när de var små. Världen är så liten, så liten, och vi är så mobila så.

Vad jag drömde om som barn

I en övning att komma fram till Vad Jag Vill Göra Med Mitt Liv satte jag mig ned och tänkte på vad jag tyckte allra bäst om som barn. Vad som gjorde mig alldeles bubblig i magen av lycka, vad jag sökte mig till.

Jag var alltid väldigt fascinerad av Utlandet och mäkta stolt över att jag inte var helt, helt svensk. Dessutom reste min pappa väldigt mycket när jag var liten så jag fick höra om alla platser han varit på och jag tjatade gång på gång att han skulle visa mig kort från sina resor, även om det bara var på hans kollegor som jag aldrig träffat och nån fabrik mitt ute på vischan i något kargt land.

Men det var nog först när jag var i mellan åren, där mellan barn och tonåring, som jag verkligen började visualisera mig själv i Utlandet. Jag hade en pärm där jag samlade researtiklar, fint utklippta ur de två dagstidningar vi prenumererade på (Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda) och jag spelade in alla avsnitt i Michael Palins "Jorden Runt på 80 dagar" och har säkert sett varje avsnitt minst 10 gånger.

Allt för ung att få åka och tågluffa var jag ändå på centralstationen så fort årets information on tågluffarkortet hade kommit ut. Jag läste på om varje land, studerade kartorna länge och noga och drog upp potentiella reserutter som jag skulle göra när jag väl fick lov att hoppa på det där tåget.

Jag åkte in till stan och gick på Stadsbiblioteket och lånade reseskildringar. (Jag får fortfarande fjärilar i magen av lukten av bibliotek och gamla böcker.) Och i mitt huvud skrev jag på en roman om en engelsk flicka som rymmer till Indien och hennes eskapader där.

Jag minns även att varannan lördag (eller en gång i månaden?) hade Nerikes Allehanda en kolumn skriven av en kvinna som bodde i London. Det handlade om vardagligheter i London och jag klippte ut dem och läste dem om och om igen. Och någonstans fanns där en tanke om att "det där, det skulle jag vilja göra". Inte att just London lockade så mycket utan hennes, som jag tyckte, nonchalanta sätt att skriva om sin, för mig, alldeles utomordentligt fascinerande vardag. Lite som en blogg innan internet.

Så att jag skulle utomlands var alltid självklart men jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag skulle följa i min pappas fotspår och faktiskt flytta (när jag var 10 år flyttade han till Brasilien). Nej, det var mer den resande journalisten eller författaren som tilltalade mig. Det var i den rollen jag kunde se mig själv, fast jag tänkte inte heller så långt att det kanske kunde vara bra att lära sig så många språk som möjligt. Mitt hopp om att kunna resa och skriva sträckte sig endast till ett idogt sagoberättande på svenska lektionerna, skriva artiklar för en tidning som jag hade tillsammans med två vänner, samt ruskigt goda geografikunskaper. Västtysklands floder, någon? Berg i Afrika? Jovisstserru, man vet aldrig när sådana kunskaper kan komma till nytta! Överhuvudtaget var min kartbok vältummad.

Med en barnslig besatthet som denna är det ju inte konstigt att jag flyttade utomlands så fort jag kunde (som 16-åring). Att jag, då jag inte blev resejournalist, var tvungen att stilla min ständigt hunger av Det Nya, har flyttat gång på gång på gång runt om i världen. Och att nu sitta och skriva en blogg, som ju är navelskåderi i kvadrat, känns ju som en helt logisk manifestering av mina 12-års drömmar.

Hundratals brittiska män flyttar till Sverige varje år för kärlekens skull!

Det har var en intressant artikel: De flesta som invandrar till Sverige från Storbritannien pga en relation med en svensk medborgare, är män. Jag har länge varit imponerad över hur många svenska tjejer lyckas få sina brittiska pojkvänner att flytta med dem till Sverige. Sverige är ju inte det lättaste landet att integreras i; språket är svårt och klimatet bistert. Och även Sveriges största storstäder saknar Londons puls och utbud. Ändå flyttar männen. Pga kärlek till sina svenska partners. Jag känner själv till minst tre sådana förhållanden, där paret har träffats i London och hon efter några år säger "Nu vill jag flytta hem" och han följer med. Vem vet, det kanske finns föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö för dessa "medföljande"? Kanske sitter de på The Tudor Arms på tisdagskvällarna och pratar engelska och dricker sina pints och stöttar varandra i detta nya, underliga land? Jag finner det hursomhelst fascinerande!

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

Ynklig

Jag känner mig lite ynklig just nu.

Det är tufft, det vill jag vara ärlig om. Jag saknar mina vänner, jag avskyr att det är så svårt att ta sig runt i stan, jag hatar att man måste köra överallt, struligt att inte hitta, det är jobbigt att inte kunna språket ordentligt, avskyr att bli utittad av gloende män, och det tar på krafterna att jobba natt.

Jag försöker och försöker. Kör bil fastän det ibland känns som om det är med livet som insats. Vågar mig ut i stan. Har börjat ta spanska lektioner. Men det är tuffare än jag hade trott.

Alla dessa städer, alla dessa länder

När ska jag bo i Frankrike? När ska jag besöka Marocco igen? Och Istanbul, som jag blev så kär i 2006. När kommer jag dit? Och när kommer jag åter till mitt ständigt återkommande Sao Paulo? Staden jag har besökt och bott i i så många olika omgångar. När kommer jag att boka in nästa flygbiljett? Och hur var det nu med Italien? Och så hade jag någon galen ide om att köpa hus i Costa Rica.

Hej då Stockholm, hello London

Jag satt och tog farväl av sommarstockholm med en latte i handen utanför 7eleven på Drottninggatan i förra veckan. Solen sken och jag satt ned en stund och sa tyst hejdå. Just att det var en 7eleven latte och på turistmeckat Drottninggatan gjorde ju det hela lite banalt, men jag hade även en Bodil Malmsten bok uppslagen framför mig, vilket jag tyckte vägde upp banaliteten något. Älskar Bodil.

Jag hade sprungit runt på stan för att uträtta alla de där sista ärendena. Den där sista spurten så välkänd för alla utlandssvenskar. Vad man köper på sig den där sista dagen är lite olika. Min lista brukar innehålla ett stopp på Apoteket (L300, fotfilsytor, öronproppar), böcker och godis. Den där dagen blev det även Face Stockholm, Clas Ohlsson och Åhlens. Men sen gjorde den tidigare magsjukan sig påmind och jag kände mig svag och sjönk ned i en stol utanför 7eleven men min första kaffe på flera dagar.

Och jag tyckte att sommaren blev bra. Jag hann inte med allt jag hade planerat (plugga spanska, måla taket i sovrummen, läsa många fler böcker) men hela grejen kring myrangreppet på golplankorna i köket och planeradet av ett nytt kök tog ju upp en hel del tid. Så nöjd är jag. Det kändes helt ok att lämna Sverige nu. Att stänga till stugan och åka ut till Arlanda.

Är tillbaka i London nu. Lite grått väder och helgdag idag (fast jag jobbar). Har målat naglarna och plockat ögonbryen som en del i min transformering från den tillbakalutade stilen på landet till min London-persona. Snart åker klackarna på också!

Anekdoter kring konsfordomar

Forra veckan hade Networking ett inlagg om fordomar kring kon och kladsel vilket fick mig att dra mig till minnes en handelse for nastan nio ar sedan:

Mitt forsta jobb efter universitetet var pa en investmentbank och under de forst fyra manaderna (innan jag flyttade till New York) sa var jag placerad i Sao Paulo. Forsta advent tog jag mig till svenska kyrkan och blev valdigt trevligt bemott av prasten som stod och tog emot vid ingangen.
Han insag ju genast att jag var ny och forhorde sig om hur lange jag varit i Brasilien och fragade sen var min man jobbade.
B: "Nej, jag ar har sjalv" forklarade jag lite forvirrat (jag tror att det var antagandet om att jag var gift som forbryllade mig mest).
Prasten: "Jaha, sa da jobbar du pa svenska skolan?"
B: "Eh, nej. Jag ar analytiker vid en amerikansk investmentbank"

Jag foll ju helt klart utanfor den svenska ex-pat modellen, da jag varken var medfoljande, jobbade vid svenska skolan eller ens for ett svenskt bolag. Men jag tror att den dar mallen haller pa att luckras upp, eller tanjas ut; det verkar finnas manga fler kvinnor nu som aker pa utlandsuppdrag, det finns fler man som ar medfoljande, och det finns sa manga fler anledningar till att svenskar jobbar utomlands, utanfor den gamla standard modellen kring Volvo/Scania/Ericsson/TetraPak/AlfaLaval/ABB.

En annan handelse placerade spotlighten pa mina egna fordomar kring kon: nar jag borjade ett nytt jobb for nagra ar sedan hade jag enbart mejlkontakt med en for mig ny kollega i USA. Kollegan har ett namn som anvands av bade man och kvinnor, och genom att min branch anda ar ratt sa mansdominerad antog jag att jag att personen i fraga var en man. Jag tyckte sen att han var ratt sa burdus i sin framtoning (over mejl och chat). Nar jag senare insag att kollegan var en kvinna tyckte jag plotsligt att hon var mycket trevligare och behagligare i sitt satt att kommunicera med mig.
Visst kan det ha varit en ren handelse, att sakerna vi diskuterade den forsta vecka var lite mer 'vassa' och kravande, mot for vad vi sen hade kontakt kring. Men jag kande anda att forvirringen kring min kollegas kon fick mig att agera pa ett annat satt och min uppfattning av henne helt klart var fargad av mina genusforvantningar.

Ska jag inte skriva hem om...

Hittade igar en skrynklig lapp i botten av brevladan som uppmanade till deltagande i ett gatumote forsta lordagen i mars med anledning av tidigare husinbrott (plural) samt kidnappningen som skedde pa var gata den 2 mars. Och jag som tycker att vi bor i ett sa sakert omrade! Damn! Aven om kidnappningarna ju mest ar sk 'express kidnappningar', dvs ta en tur till bankomaten och ta ut sa mycket pengar du kan, sa ar det nagot jag oroar mig for. Jag promenader nasta dagligen i omradet och det ar klart att jag star ut, inte bara pga av att jag ar lang och blond, men antagligen mest for att knappt nagon promenerar har. Och en titt pa mig och alla vet att jag har pengar i bankomaten (dock har jag aldrig bankomatkortet med mig nar jag promenerar sjalv, utan bara lite kontanter) och an varre, de kanske tanker att min familj har pengar...

Anda vill jag inte lata det har paverka min vardag. Jag ar forsiktig - promenerar pa morgonen, i villakvarter dar folk ar ute och tvattar bilarna, vattnar sina tradgardar, rastar hundarna - men jag kan inte borja bli paranoid och isolera mig. Nar jag flyttar hit ar det dock gymmedlemskap som galler...

Packa pappas kappsack

Har mentalt borjat packa infor nasta vecka. Planen ar ju att jag ska flytta i slutet av aret, sa jag bor ju forsoka fa med mig sa mycket som mojligt pa den har resan. Men vad ska jag packa? Vad kan jag packa nu som jag inte behover de narmaste sju manaderna? Vinterklader? Skidklader? Ingendera som jag nog verkligen behover i Mexico. Och svaret ar nog att allt som jag kan avvara i sju manader ar samma saker som jag kan ge till Myrorna.

Och jag vet ju inte exakt nar jag flyttar, eller om jag ens kommer att flytta (Madrid, ni vet...). Och ska jag packa ned mina fina klanningar som inte langre passar? Jag kan ju fa dem omsydda och det ar sakert billigare att fa det gjort i Mexico an i London. Men att slapa klader som inte passar runt halva jorden kanns lite som sloseri. Sa det blir kanske nagon handvaska och nagra par skor som kan avvaras till november.

M som i Mexico eller M som i Madrid?

Precis som Lisa sa funderar jag standigt pa nya, spannande platser att bo pa. Och just som jag nu verkligen har borjat sikta in mig pa att flytta till Mexico i slutet av aret, sa har mojligheten att flytta till Madrid uppenbarat sig. Hmm, Madrid? Jag har bott i Bilbao och Barcelona under kortare perioder men aldrig ens varit till Madrid. Jag har egentligen aldrig varit till Spanien heller. Baskien och Katalonien ar ju som vi vet, inte det riktiga Spanien. Men Madrid later ju valdigt spannade. Och det ar Europa. Och jag kanner lite folk dar (eh, tva).
Ja, ja. Det lutar i allafall fortfarande mest at Mexico, men jag tillater mig lite dagdrommeri om Madrid under tiden.

Vekling

Det ar bara att konstatera, mina ar som utlandsvensk har gjort mig till en vekling. Ar i Stockholm och allt sedan jag landade i torsdags har jag gnallt over hur kallt det ar. Naturligtvis ar jag inte ratt kladd. Flera personer som jag pratade med forra vecka sa att det var sa "varlikt" i Stockholm. Sa jag tog inte med skidjackan (mitt varmaste plagg) eller timberland kangorna. "Varlikt" i London i slutet av februari ar 14 grader och krokusar. "Varlikt" i Stockholm i slutet av februari ar lite smaltvatten och det faktum att man far se dagsljus pa vag till jobbet...

Sa i lanade klader har jag travat runt i Stockholm och visst ar det fint nar solen skiner. Men det ar sa kallt! Spenderade en halvtimme pa en lekplats med min kompis och hennes barn och var tvungen att ga hem fore dem da jag hade forlorat kanslen i tarna i mina cowboyboots. Sen fick jag lana mammas allvaderstovlar...

Tre personer fragade mig i helgen om jag inte hade tankt att flytta tillbaka och aldrig har jag kant mig sa saker pa mitt svar att nej, det finns inte en chans. Ok, jag vet, jag vet, man ska aldrig saga aldrig men tanken pa att bo har i all denna kyla (med artikel efter artikel i magasin och tidningar om att "snart vander det!" och "ge dig sjalv en varkick!" som ju visar pa ett massivt, kollektivt depressionstillstand) ger mig latt panik.

Mer London

Fin liten artikel i DN om att bo och jobba i London. Och sa oandligt mycket battre an den har gamla artikeln som jag har skrivit om tidigare och som fortfarande tillhor mina hatobjekt *fnys*

Summer in the City

Satte pa mig kjol och nya, grona flats fran Nine West igar eftermiddag och promenerade langs kanalen fran Camden till Angel (jo, jag fick skoskav) for kvallsdrinkar med vanner pa The Angelic. Och det ar sommar och jag drack rose Cava och tog bussen hem vid tio och det var ljummet och underbart.

Pratade med en spansk tjej igar pa puben som tidigare hade bott i Amsterdam och jag fick en liten insikt i hur mitt liv kunde ha tett sig om jag hade valt en annan vag for atta ar sedan. Ett av de forsta jobben jag blev erbjuden direkt efter universitetet var just i Amsterdam och igar kvall tillat jag mig lite dagdrommeri om hur det kunde ha blivit om jag hade tagit det dar jobbet, istallet for att aka till New York. Battre eller samre vet jag inte, men annorlunda. (Jag fick ocksa ett erbjudande om ett jobb i Sydafrika som jag dock inte behovde tankta sarskilt lange pa att tacka nej till, aven om jag ibland visst funderar pa hur det skulle ha varit att ha bott i Port Elizabeth.)

On a totally different subject - Har fatt nagra vattenfyllda utslag/koppor lite varstans pa kroppen som kliar och jag har ingen aning om vad det ar eller vad som orsakat det. Har haft de flesta barnsjukdommar och ar vaccinerad mot resten (dessutom mar jag bra). Och det kan inte vara baltros for utslagen ar allt for spridda over kroppen. Sa kanske nan allergi av nagot slag? Na, sa lange jag inte far nagra i ansiktet sa gar det val an.

Varlden ar sa stor, sa stor...

Den har artikeln ar over ett ar gammal men jag har kommit ihag den darfor att jag tycker att den ar sa urbotat korkad. Som "tips" for svenskar, och kanske da framst unga, som funderar pa att flytta utomlands anser jag att den ar helt vardelos.
"-Det ska vara som om man jobbade hemma. Man ska ha samma levnadsstandard, säger han. -Kanske lite bättre" sager 40-arige Lars Gothlin som arbetar for ett dotterbolag till Sanvik i Sao Paulo. Pa fragan on tips pa dem som funderar pa att flytta utomlands svarar han "Det bästa rådet är att etablera sig i en svensk koncern som i sin tur är etablerad i världen, säger han. Men man får räkna med att jobba hemma i Sverige några år först."

Ok, jag ar ju bara bott utomlands i drygt nio ar, mot Lars fjorton, sa jag ligger ju lite i la dar men om jag skulle ge tips till folk som funderar pa att flytta utomland sa skulle jag saga: ak! Visst, levnadsstandarden kanske kommer att sjunka men de flesta i varlden lever inte pa samma vis som i Sverige och det ar ju liksom visten med att bo utomlands - att det inte ar som "hemma". Dock tror jag knappast att sarskilt manga unga svenskar som vill flytta ut tar Lars rad nar man kan hoppa pa ett Ryanairflyg och hamna var som helst i Europa med sma medel. Det ar ju liksom det som ar det fiffiga med EU - att man inte behover storbolagens pensonalavdelningar for att fixa visum.
Precis nar jag hade gatt ut universitetet provade jag faktiskt pa att ga den vagen. Soka jobb pa svenska storbolag for att sa smaningom kunna flytta ut. Men det verkade sa grymt trakigt, sa jag tog mig over till nyc istallet och intervjuade med foretag pa plats istallet. Fick ett jobb utan nagra som helst svenskanknytningar och pa den vagen ar det (Sao Paulo-NewYork-London-Sao Paulo-Barcelona).

Bade Silverfisken och Maria har skrivit fint om detta amne.

Pocket orgie

Igar var jag och tok-handlande svenska bocker pa PocketShopen (fastan jag inte har last ut Bengt Ohlsson's Gregorious an). Jag ska namligen pa semester nasta vecka, vilket inkluderar 5 timmar pa Istanbuls flygplats. Sa jag vill ha massor av bocker med mig. Skriva pa svenska. Sa igar kopte jag:
"Anhorig", Katerina Janouch
"Alla vilda", Birgitta Stenberg
"Valfardsaren", Goran Hagg
"Priset pa vatten i Finistere", Bodil Malmsten
"Den amerikanska flickan", Monika Fagerholm
"Ninas resa", Lena Einhorn

Sen promenerade jag till Stadshuset och satte mig vid battrappan och tittade ut over Stockholm och tankte "nu ar det dags att aka igen". Det har varit underbart att vara har under den har sommaren, och visst kanns det for kort. Jag onskar att juli hade varat langre. Men det kanns anda ok att aka vidare nu.

Sí, hablamos español

Nar jag var pa vag upp till Halsingland forra fredagen slog det mig plotsligt att jag faktiskt kommer att flytta till Spanien om drygt en manad (eller, tja, Katalonien). Har inte riktigt funderat pa det forran nu, har mest varit upptagen med att planera hostens USA-Central Amerika resa. Men i September ska jag alltsa packa min resvaska igen och ta mig ned till Barcelona. Bo vid Medelhavet. Hade jag faktiskt inte forvantat mig att jag skulle gora.

Sa jag tankte att jag borde fa igang spanskan igen. Har borjat lasa nagra artiklar varje dag i El Pais och pa BBCs spanska hemsida (den senare maste jag verkligen rekomendera om man vill trana upp natt sprak, de har nyheter pa det flesta sprak, bade i skift och pa radio over webben). Fast nu ar ju inte mitt problem las- eller sprakforstaelse, utan att jag drar mig for att prata. Q och hans vanner skrattar alltid at mig da jag envisas med att svara dem pa engelska fastan de alla pratar spanska. Joda, jag forstar utmarkt vad de sager men jag kan inte alls uttrycka mig lika nyanserat pa spanska som pa engleska och da foredrar jag att prata engelska da ju de alla talar perfekt engelska. Det ar annorlunda om jag talar med nan som talar samre engelska an vad jag talar spanska. Da slapper hamningarna och jag kan babbla pa (ge mig ett par ol ocksa sa lossnar det helt, min spanska blir riktigt bra med nagra droppar alkohol i kroppen).

Nar jag jobbade i Argentina pratade jag till exemple flytade. Folk pa kontoret dar jag jobbade talade valdigt lite eller ganska daligt engelska, sa jag jag pratade spanska med alla, hela dagen lang. Det ar lite trist att jag inte har hallit igang det.