Vad jag drömde om som barn

I en övning att komma fram till Vad Jag Vill Göra Med Mitt Liv satte jag mig ned och tänkte på vad jag tyckte allra bäst om som barn. Vad som gjorde mig alldeles bubblig i magen av lycka, vad jag sökte mig till.

Jag var alltid väldigt fascinerad av Utlandet och mäkta stolt över att jag inte var helt, helt svensk. Dessutom reste min pappa väldigt mycket när jag var liten så jag fick höra om alla platser han varit på och jag tjatade gång på gång att han skulle visa mig kort från sina resor, även om det bara var på hans kollegor som jag aldrig träffat och nån fabrik mitt ute på vischan i något kargt land.

Men det var nog först när jag var i mellan åren, där mellan barn och tonåring, som jag verkligen började visualisera mig själv i Utlandet. Jag hade en pärm där jag samlade researtiklar, fint utklippta ur de två dagstidningar vi prenumererade på (Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda) och jag spelade in alla avsnitt i Michael Palins "Jorden Runt på 80 dagar" och har säkert sett varje avsnitt minst 10 gånger.

Allt för ung att få åka och tågluffa var jag ändå på centralstationen så fort årets information on tågluffarkortet hade kommit ut. Jag läste på om varje land, studerade kartorna länge och noga och drog upp potentiella reserutter som jag skulle göra när jag väl fick lov att hoppa på det där tåget.

Jag åkte in till stan och gick på Stadsbiblioteket och lånade reseskildringar. (Jag får fortfarande fjärilar i magen av lukten av bibliotek och gamla böcker.) Och i mitt huvud skrev jag på en roman om en engelsk flicka som rymmer till Indien och hennes eskapader där.

Jag minns även att varannan lördag (eller en gång i månaden?) hade Nerikes Allehanda en kolumn skriven av en kvinna som bodde i London. Det handlade om vardagligheter i London och jag klippte ut dem och läste dem om och om igen. Och någonstans fanns där en tanke om att "det där, det skulle jag vilja göra". Inte att just London lockade så mycket utan hennes, som jag tyckte, nonchalanta sätt att skriva om sin, för mig, alldeles utomordentligt fascinerande vardag. Lite som en blogg innan internet.

Så att jag skulle utomlands var alltid självklart men jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag skulle följa i min pappas fotspår och faktiskt flytta (när jag var 10 år flyttade han till Brasilien). Nej, det var mer den resande journalisten eller författaren som tilltalade mig. Det var i den rollen jag kunde se mig själv, fast jag tänkte inte heller så långt att det kanske kunde vara bra att lära sig så många språk som möjligt. Mitt hopp om att kunna resa och skriva sträckte sig endast till ett idogt sagoberättande på svenska lektionerna, skriva artiklar för en tidning som jag hade tillsammans med två vänner, samt ruskigt goda geografikunskaper. Västtysklands floder, någon? Berg i Afrika? Jovisstserru, man vet aldrig när sådana kunskaper kan komma till nytta! Överhuvudtaget var min kartbok vältummad.

Med en barnslig besatthet som denna är det ju inte konstigt att jag flyttade utomlands så fort jag kunde (som 16-åring). Att jag, då jag inte blev resejournalist, var tvungen att stilla min ständigt hunger av Det Nya, har flyttat gång på gång på gång runt om i världen. Och att nu sitta och skriva en blogg, som ju är navelskåderi i kvadrat, känns ju som en helt logisk manifestering av mina 12-års drömmar.