Någonting jag har saknat under mina år i London är att träna på morgonen. Varenda jobb jag har haft sedan 2003 har startat i ottan. När sju är det senaste du börjar är det svårt att klämma in ett träningspass före jobbet. Men imorse vaknade jag vid fem av mig själv. Vid halv sex var jag klarvaken och drog ut på en spontan joggingrunda. Och just det där spontantränandet är det roligaste. När det spritter i benen och man tänker, "jo, jag sticker ut och rör på mig!"
Det var magiskt ute i parken i mörkret. Gult ljus från gatlyktorna och löv som singlade ned. Molnen skingrades under några minuter och en suddig månskära visade sig.
Och folket! Är man ute så tidigt i parken finns det en känsla av tillhörighet. Man hejjar på varandra. Säger god morgon när man joggar förbi. En snabb nick av samförstånd. Är man ute och kutar runt i mörkret klockan sex på morgonen har man något gemensamt. Den sortens bekräftelse av att man faktiskt är medveten om sina medmänniskor är sällsynt i storstäder.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment