Den Andalusiska Hunden

Jag tror att (minst) en av grundstockarna som min stuga vilar pa ar angipen av myror och ar i otroligt daligt skick. Och jag har behalligt mitt lugn. Just detta - att jag inte har snurrat in mig sjalv i oro och utmalande av diverse skrackscenarier - are jag sjalv otroligt forluffad over! Kanske ett tecken pa min psykologiska mognad?

For jag inser att det finns inget jag kan gora just nu. Jag har ringt mitt forsakringsbolag (jo min forsakring tacker skadedjursforstorelse av virke) och jag har bokat in Anticimex. Och nu ar det inget mer jag kan gora for narvande.

Och vem vet, kanske ger det hela mig en spark i baken att antligen ta tag i den dar utbyggnande av huset som jag sa lange funderat pa. (Stocken som verkar angripen ligger under koket, som jag lange velat bygga ut och gora om.)

Satter aven mitt hopp till den artikel jag laste nyligen (DN? Svd? Jag kan inte hitta den) som inneholl en intervju med nagon skadedjursexpert som sa att det var ytterst sallan ett hus inte kunde raddas fran skadedjusangrepp.

Det ar pa nagot satt som att i det stora hela ar inte detta det varsta som kan handa. Jag har halsan. Mina alskade har halsan. Jag har ett jobb. Jag har tak over huvudet. Jag har pengar pa banken. Gott sa.

Nagot litet positivt med det hela var att jag, medans jag rotade for att hitta forsakrningspapprena, hittade uppgifter kring min danska ATP pension. Med inloggningsuppgifter och allt. Som fortfarande fungerade alla dess ar senare. Sa nar jag valjer att pensionera mig om sisadar 30-35 ar, sa kommer jag att fa nagra hundralappar fran danska staten. Alltid nagot.

(Och titeln pa det har blogginlagget syftar naturligtvis pa myr-scenen i filmen, vilken jag blev pamind om nar jag rev upp linoliummattan i koket imorse, och ur ett hal i golvet borjade stora, svarta myror krypa. Halet ar nu igentejpat.)