Procrastination

Igar kvall hade jag en sadan dar patetisk jobba-tills-jag-gar-och-lagger-mig dag, vilket val inte ar sa hart da jag gick och la mig vid tio. Jamfor man nar jag jobbade i New York ar det ingenting. Da jobbade jag till mellan ett och fyra pa natten de flesta dagar. Men de var jag 25 ocksa och ratt farsk ut fran universitetet. De enda platserna jag verkade tillbringa min tid var ar sangen eller pa jobbet. Och har man inga intressen, karleksaffarer eller aspirationer ar det inte sa farligt att jobba tills man stupar i sang. Det ar ju inte sa att man missar natt.

Nu ar det annourluda och jag har andra saker jag vill gora med min tid och tycker att det ar trist nar det blir for mycket jobb. Och det kommer att bli annu mer jobb idag, under viss stress dessutom, och bara tanken pa det far min mage att knyta sig. Bode ha en stor, fet banner over skrivbordet med Nikes slogan "Just do it!"
Saken ar den att just det jag sysslar med nu ar inte nagot som bahovdes goras. Jag erbjod mig. Det ar bara mitt eget fel att jag stressar upp mig. Forsoker tanka som Eponine att standiga utmaningar gor en battre. Att pusha sig sjalv gor att man upptacker kapacitet man inte trodde fanns. Fast just nu vill jag helst lasa tidningen och dricka en kopp te, inte excel modella och ha det standiga har-jag-missat-nagot-viktigt spoket hangade over mig...