Karriar och Ledarskap

Jag fann den har artikeln i SvD valdigt intressant och den speglar val min egen erfarenhet.

Innan jag borjade jobba pa allvar antog jag alltid att jag skulle gora Karriar (med stort K). Precis som mina foraldrar. Jag har alltid varit oerhort ambitios och fick hoga betyg pa universitetet och hade en racka imponerande sommarjobb som kunde anvandas som trappsteg infor Viktiga och Utvecklande jobb inom nagon internationell storkoncern.

Mitt forsta jobb efter universitetet var pa Wall Street och uppfyllde hela check-listan med kravande finansanalyser, prestige, hog lon, utlandsjobb (halla, New York!), arbetsresor, klient kontakt, off-sites (resor med jobbet till exotiska platser for att bonda) samt stralande karriarsmojligheter. Jag stannade i drygt ett ar innan jag sa upp mig. Jag jobbade jamt. Sexton timmars dagar mandag till fredag och var pa kontoret bade lordag och sondag. Jag sag inget av New York, rasade i vikt och blev en hemsk manniska med brist pa empati, talamod och karlek.

Jag slutade och var ledig i ett och ett halvt ar, da jag gjorde en langresa till Asien samt pluggade biologi en termin pa universitetet (sa roligt att gora nagonting helt annant!). Nar jag sen flyttade till London var mitt krav pa jobb att lonen skulle kunna betala hyran och rakningarna och att jag inte skulle behova jobba helger eller kvallar. Om jobbet sen kunde vara milt intellektuellt stimulerande vore ett plus men just da betydde det inte sa mycket. Jag ville bara kunna uppleva allt det som London hade att erbjuda, och ha tid att umgas med mina vanner. Hittade ett super intressant jobb med en lon som val ungefar var halften av vad jag tjanat i New York och med underbara kollegor. Och jag kunde ga normala tider pa eftermiddagarna och jobbade valdigt sallan helg och jag njot nagot alldeles otroligt av att vara i London.

For nagra ar sedan varnade min mamma mig "vanta inte for lange med att skaffa dig personalansvar" och jag tankte hur jag absolut inte har nagon som helst lust att bli chef. Efter att ha sett hur bada mina foraldrar har kampat under aren med facket, loneforhandlingar, utvecklingssamtal, uppsagningar och forsoka coacha allmant inkompetenta manniskor, sa ar "personalansvar" inget som lockar mig. Det jobb som jag har nu, da jag till mangt och mycket ar min egen chef, dar mina jobbprestationer inte ar beroende av nagon annans input, dar jag slipper sitta i langa, meningslosa moten utan kan koncentrera mig pa det som intresserar mig, passar mig darfor perfekt.

Precis som SvD artikeln namner sa reste mina foraldrar mycket under min uppvaxt. Och deras jobb upptog mycket av deras tid och var jobben var alltid hogst narvarande i hemmet. Nu har jag inga barn sjalv men jag tror nog inte att jag vill lamna dem sa mycket som mina foraldrar gjorde. Jag hade en mentor pa mitt jobb i New York, en av valdigt fa hogt uppsatta kvinnor inom banken som jag jobbade for. Och hon sa rent ut att hon och hennes man inte hade skaffat nagra barn for det skulle inte ga ihop med deras (hennes) karriarer. Och nar jag hintade att jag holl pa att fa psykbryt pga den konstanta somnbristen och min chefs allt mer irrationella beteende (allt eftersom IT bubblan holl pa att spricka) sa sa hon bara att det ar bara att bita ihop om du vill komma nagonstans i den har branschen. Och det hade hon val ratt i. Men om banken, som de i alla fall havdade officiellt, ville lotsa fram nya stjarnor och garna kvinnor, sa var val den sortens coaching knappast den ratta.

Innan jag fick mitt jobb i New York tyckte jag att det var verkade sa himla glamorost med jobbresor. Bussiness class, flygplans lounger, klientmoten i andra valdsdelar och fem-stjarniga hotell. Jo, tjena... Flygplatser ar stressframkallande aven om man far checka in i via business class desken och det enda jag njot av pa de standiga flygningarna mellan New York och Sao Paulo var att jag kunde fa sova 8 timmar i strack (vi var forbjudna att jobba pa flyget genom att det mesta vi holl pa med var foretagshemligheter). Och hotellrum (som jag knappt fick sov i) ar inte roligare an ens eget sovrum aven om det var fem-stjarniga. Och att efter en lang arbetsdag behova dricka drinkar och smora for potetiella kunder var knappats upplyftande.

For mig betyder "Karriar" numera istallet att ha ett jobb som innebar att jag kan leva det liv jag vill. Pa det sattet ar mitt nuvarande jobb ultimat - jag kan jobba varifran i varlden som helst (sa lange jag har bra bredband), jag behover inte resa till och fran jobbet och jag behover inte aka pa jobbresor som tar mig bort fran mina vanner och ater sig in pa min lediga tid. Jag tjanar tillrackligt och finner arbetet stimulerade. Och for det mesta jobbar jag inte mer an 10 timmar per dag. Jag sager inte att det inte kommer en dag da jag chefar over andra. Det kan mycket val handa. Men for mig ar det inte ett mal i sig.