Vill ha vs. behöver

Duktiga och intelligenta Tanja skrev en bra inlägg om det här med att välja levnadsstandard och när folk pratar om att det inte längre går att leva en hel familj på en lön så har man liksom glömt bort att man bodde mycket trängre på 50-talet, inte flög utomlands eller gick på krogen.

Jag kan ibland tycka att det är så skönt att inte spendera pengar. Just nu är jag inne i något av en icke-konsumptions period (lägg gärna in ett hånskratt här, då jag i helgen köpte tre ta-med kaffe, betalade en tandläkaräkning på 1500 pund, satt och pimplade vin på uteservering med vänner och åt trerätters middag på resturang) då jag inte kan handla några kläder eller saker genom att jag måste få ned alla mina ägodelar i några resväskor nästa månad när jag flyttar.

Ibland får jag även regelrätt ångest av att spendera pengar. Jag har pengar och kan mycket väl ta större utgifter en del månader, men många gånger tycker jag att ångesten att separeras från pengarna inte är värt vad jag får för köpet. Särskilt nu när jag är på väg till Mexico och lätt kan tänka hur mycket längre 100 pund räcker där.

Förr-förra veckan sa jag bara blankt nej. En kompis som har flyttat till Australien var på besök i London och drog ihop ett gäng för att träffas för middag. Vi skulle äta tapas. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Resturangen var fullbokad och sen var vi plötsligt inbokade på någon resturang i Mayfair där den billigaste huvudrätten gick på £26. Jag tog en macka på språng på väg dit och sen drack jag bara vin under middagen. Folk var lite förbryllade och frågade varför jag inte åt men på mitt allra soligaste humör förklarade jag bara att det låg lite utanför min budget. Visst, jag kunde mycket väl ha haft råd med den måltiden, men jag ville bara inte spendera de pengarna.