Aldrig saknar jag en man så mycket som när jag är på landet. När jag står där på Ikea parkeringen och för femtielfte gången själv försöker baxa in ett tungt, platt paket i bilens baklucka, då svär jag över att vara själv. När det skulle ha gått dubbelt så fort att måla fönsterkarmarna om man varit två, och när jag inte vågar klättra upp på taket utan att någon står nedanför och håller i stegen. När det ska kånkas och bäras och fixas, då önskar jag att vi vore två om det här. Fast allra mest saknar jag det när beslut ska tas. Ska det bli ljuslila eller ljusgrått i sovrummet? Vad tycker du? (Det blev ljus grå-blått.) Ska vi ta halvmatt eller halvblank färg? (Och vad är egentligen skillnaden mellan halvmatt och halvblank? Va?) Ska vi välja vakuum toalett eller extremtsnålspolande? Kan vi fixa det här själva eller måste vi ta in en hantverkare?
Men det kanske är att lura mig själv. För jag har ju faktiskt varit i relationer medans jag haft det här huset. Seriösa relationer. Varit sambo. Men det är ingen som helst garanti för att personen i fråga vill spendera tre veckor av sin semester i en myggtät skog i Sverige med att rusta upp min stuga.
För det är väl just så, att huset är mitt. Det är inget gemensamt projekt.
Och jäklar vad jag kan! Baxa in Ikea möbler i bilen. Måla tak, väggar, lister och fönster. Sätta upp lampor och skarva elsladdar. Hugga sly och lacka altanen. Visst kan jag.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment