Oh Rufus, my Rufus

Efter att ha flyttat over mitt itunes bibliotek till en extern harddisk (jo, hade inte tillrakligt mycket minne pa min laptop, den gamla vanliga historien...) sa forsvann en hel del latar. Bland annat ett mp3 'blandband' innehallande Rufus Wainwrights cover pa Leonard Cohens 'Chelsea Hotel No. 2'. Den har laten ar att do for (lyssna har om du inte tror mig) men jag har den har morgonen spenderat 2 1/2 timme med att forsoka fa tag pa laten pa natet. Att forsoka kopa musik legalt ar otroligt frustrerande (ok, jag forsokte ocksa ladda ned den illegalt men lyckades inte hitta den): har star jag, credit card in hand, willing and eager och jag kunde tusan mig inte fa kopa laten! De siter jag hittade den pa var amerikanska och vagrade lata mig kopa dem da min IP adress ju avslojade att jag satt i England. Grejen var den att jag inte ville behova ladda ned ytterligare ett program/registera mig pa annu en site/salja min dators sjal till annu en musik spelare... Men jag fick ge upp, registera mig med Napster och nu, nu antligen ar Rufus tillbaka i mitt musikbibliotek.

Ikvall ska jag hit. Och jo, jag erkanner att jag har nagonslags fetich for mexikanska regissorer...

Hemma

Tillbaka i London efter att ha varit pa resande fot i en manad. London valkomnade mig hem med snofall och blast men det kandes anda fint att vara tillbaka. Spenderade sondagen i pyjamas pa soffan (jag har adopterat den fula amerikanska vanan att anvanda flanell pyamasbyxor combinerat med T-shirt som nagonslags mysdress, klippt rakt ur GAP:s julreklam...) med film, jobb, slosurf och telefonsamtal till vanner och familj. Men naturligtvis ar det lattare att hantera novembers grahet nar jag vet att jag aker tillbaka till Mexico om mindre an en manad. Och jag har blivit lovad en alldeles akta mexikansk roadtrip over nyar, efter att planen for en strandsemester foll platt.

Den senaste manaden i korthet: Hade helt enormt roligt i Mexico City (som alltid). Vanner, karlek, god mat, tequila, fester, high school flashbacks (if someone plays R.E.M. now it will be 1993 all over again!) och en behaglig temperatur pa 25 grader de flesta dagarna. Valdigt fint Dia de los Muertos firande (de dodas dag/allhelgona) fick jag aven vara med om. Washington var en valsingnelse i traquility efter Mexico: sova, ata, promenera runt i fororten, dricka kaffe, pratar i timmar i strack med faster & farbror, shoppa lite, kora lite bil pa breda amerikanska motorvagar. Och det blev aven en helg i New York med basta S (numera med fastman!). Var till The Frick Collection (som ingen av oss hade varit till pa manga, manga ar) och sag tre Vermeer tavlor. Mycket kaffe, langa promenader, 14 timmars somn (I kid you not! Kom dit en fredag eftermiddag och sov till lordag morgon, helt utpumpad efter Mexico), fina samtal och mycket karlek och kramar.

Och sa blir det tva veckor i Washington DC

Jag ar i Mexico City de narmaste tva veckorna

foto: Brandon Garcia

Om sjalvinsikt och sjalvkannedom

Jag kanske ar lite trog, eller bara har en svag sjalvkannedom, men det var inte riktigt forran i sondags som jag insag hur slutkord jag faktiskt ar. Hela sommaren var ju i stort satt bara ett enda stort angesthal och sen jag kom tillbaka till London i borjan av september har det varit leta-lagenhet-stress, skriva-kontrakt-stress, flytt-stress, jobb-stress och lamna-min-pojkvan-som-jag-ju-anda-alskar-pa-natt-satt-men-inte-pa-ratt-satt-stress. Och jag har inte haft en enda dag att bara vara, att tilllata mig sjalv att sjunka ned i ett tillstand utan sjalvanklagelser, otillraklighet eller prestationskrav.

Och denna dalig insikt i mitt eget psykologiska halsostillstand manifesterar sig ytterligare idag, da jag plotsligt verkar tro att en sondag i sangen har botat alla mina problem och jag nu friskt kan borja kora pa i overljudsfart igen. Hepp!

A Me Day

Igar var jag stygg och ljog och latsades att jag var forkyld for att slippa ga pa en lunch som jag ju inte borde tackat ja till fran borjan. Men jag var snall mot mig sjalv, och just nu ar det nog vad som betyder mest.

Efter annu en intensiv arbetsvecka (som inneholl en jobbstart klockan 3 pa morgonen och en jobbstart klockan 5 pa morgonen och resten vid 6), forra helgen som i stort sett bara bestod av jobb, samt en lordag da jag varit ute mest hela dagen, sa vaknade jag igar morse och insag att jag bara maste stanna i sangen. Och det gjorde jag. Laste tidingen, fipplade med itunes, lyssnade pa musik och somnade om. Sasade runt i lagenheten i pjamas och drack te och at rester fran lordagens lunch och skrev e-mail. Och det var precis vad jag behovde for att stressen skulle rinna av mig.

Pa kvallen motte jag upp med JS och var och sag Lake Tahoe som visades pa London Film Festival. Och nu har jag nagot av en crush pa filmens regissor, Fernando Eimbcke, som var dar och presenterade sin film. En underbar liten film och en enormt sot regissor som med ytterst humbleness berattade att Sundance hade hort av sig efter att de sett hans forsta film, Duck Season/Temporada de patos, och velat sponsra hans nasta film.

Borjan pa en ny borjan

Vi separerade i somras. Det var jag som valde att ga men det betyder inte att det inte har gjort ont. Jag har gratit och jag har gratit. Och jag har tvivlat pa mig sjalv och pa mina val. Och jag har undrat om jag inte har lamnat det basta som nagonsin hant mig. Och jag har gjort illa en manniska jag alskar innerligt. Det har varit sa tungt och det har varit sa sorligt.

For tre veckor sedan flyttade jag ut. Bor nu i en tvaa i Bermondsey (nara Tower Bridge and London Bridge) som ar ljus och underbar och med massor av plats. Och jag trivs. Mitt i allt det sorgliga ar jag sa fantastiskt glad over att ha hittat den har lagenheten och att bo for mig sjalv.

Man hinner ju med sa mycket...

...nar man stiger upp tre pa morgonen

Tentafest

Varje gang jag moter nan av mina storre deadlines sa kanns det ungefar som nar man hade skrivit en 10 poangs tenta pa universitetet. Man ar alldeles hog pa den dar frihetskanslan. Man ar sa lattad att pressen ar over och man har plotsligt sa mycket ledig tid att man inte vet vad man ska ta sig till! Man vill mala naglarna, ga till narmaste Nation och svepa tequila shots och dansa till 80-tals hits. (Det var iallafall det jag brukade kanna behov av...) Fastan det man borde gora ar att diska, borja beta av alla de dar sakerna som man forsummat medans man tentapluggade (som att betala rakningarna!) och ga och lagga sig tidigt och faktiskt forsoka ta igen lite av all den somn som man forlorat over den senaste veckan.

Idag stannar jag darfor hemma. Duschar lange, ater linssoppa, ser ett avsnitt av SATC och ska ga och lagga mig vid nio.

Alldeles Otroligt Professionellt

Som de flesta brancher innehaller aven min sin fair share av foretags events. Lite mingel, kaffe/vin (beroende pa vilken tid pa dagen det ar), nagon haller foredrag eller sa ar det en paneldebatt. Gar pa en del sadana och jag ar verkligen alltid ytterst professionell. Ingen flamsighet, inget smaflirtande har inte. Man pratar jobb, man talar varldsekonomi, man drar nagra branschskamt, man byter businesscards. Min bransch ar valdigt mansdominerad. Det ar en fin mix om det kanske ar en femtedels kvinnor dar. Men ibland borjar jag undra vad det ar med dessa man, for jag far allt som oftast dejtforslag efter sadanda har tillstallningar.
Var pa en tillstallning nyligen. Pratade med en trevlig ung man (som min mamma skulle saga, dvs, nan i min alder), diskuterade marknadslaget, bytte e-mail adresser och det var det. Jag mejlar och sager hej, hej, trevligt att ses. Samt infogar en liten analys av vad jag tyckte om foredraget. Svar kommer snabbt tillbaka: "Du kanske har lust att ses over en ol, nangang?"

For ett par ar sedan var jag pa en liknande tillstallning och talade da med en man som jag bytte lite jobb info med. Nagra e-mail fram och tillbaka om bransch-relaterade saker och sen skickar han mig en dikt. Inte en dikt som nagon annan har skrivit. Utan en dikt om mig. Som han har skrivit. Och det kandes inte sa professionellt. Det har ar en person som har valdigt hogt anseende. Som citeras i FT. Som intervjuas i TV. Och som pa sin fritid sitter och skriver dikter om svenska kvinnor kan mott pa en lunch function...? Men samtidigt som jag tyckte att det dar faktiskt var obehagligt (alldeles for privat) sa haller jag anda kontaktet (ytterst professionellt). Darfor att det gangar mig. Att ha den har personen i mitt natverkt gangar mitt vardagliga jobb genom den info han kan tillhandahalla (och tillhandahaller).

Men angande raggandet som tydligen alla andra anser att dessa functions utgor, sa fick jag en liten annan vinkel av J for ett tag sedan. Min attityd ar - kommer inte dessa man ut nangang? De maste ju traffa kvinnor utanfor jobbet ocksa? Varfor ragga nar det sa latt kan bli sa otroligt fel (varlden ar ju anda ratt liten...)? Men som J papekade sa utgor ju dessa tillstallningar en urskillningsprocess. Som man kan man vara ratt saker pa att kvinnorna som kommer dit har nagot bakom skallbenet, kan forsorja sig sjalva och inte ar nagra "Essex girls" (som sa manga av barerna i City kryllar av). Nagon har redan gjort grovjobbet at en sa att saga. Nu galler det bara att charma in sig hos den sotaste flickan *leende*

It's The End Of The Word As We Know It

Jag har velat blogga. Verkligen. Om allt det sjalsligt jobbiga, och att behova ta besluten, aven om de gor ont. Och att behova saga de dar sakerna, aven om det smartar dem man alskar mest. Att gora sina val, aven om de svara. Att forlita sig pa sin eget omdomme, aven om andra staller sig fragande.

Men annat har kommit emellan. Ett helt jakla hav av finansiell marknads kollaps. Den har veckan har varit overjavlig. (Och jag svar nastan aldrig.) Jag sover aterigen bara runt 5 timmar per natt. Igar kvall stop jag i sang vid halv tio och steg upp och borjade jobba vid fyra pa morgonen. Och jag har fortfarande flera timmars jobb framfor mig (nu vid tio i sex pa eftermiddagen). Och min mandags deadline har blivit framflyttad till sondag kvall, sa jag kommer att jobba hela [svordom] helgen.

Tonars vibbar

Jag har fatt tandstallning. Nej, inte sadan dar jarnvagsrals som jag hade under fyra manader nar jag var 14, utan nagot som mer ser ut som en "retainer". Ska sova med den i sex manader for att fixa till tanderna infor en operation nasta ar. En finurlig liten sak med hyskor och piggar som tydligen ska fa mina tander i de ratta leden.
Det lustiga var dock nar jag fick den insatt for forsta gangen i lordags, sa kom jag genast ihag spanningen i kaken och den dar dova smartan i tanderna fran nar de spande tandstallningen. Det var 18 ar sedan jag kande den sists och da var det bara for nagra fa, ynka manader! Men de sager ju att kroppen aldrig glommer....

Och vad var moralen i den historien?

Igar hade jag magknip mest hela dagen och kunde knappt ata natt. Framat kvallen blev det dock battre sa jag gick ut och at lite tapas med vannan P. Och drack en halv flaska Rioja. Och fortsatte till puben. Och hallde i mig tva dubbla JD & coke. Och sen tog vi en liten konjaks nightcap innan jag vinglade hem. Skickade fylleSMS till kreti och pleti.

Och idag mar jag bra mycket battre an jag fotjanar.

Bring On the Matching Wardrobe

Jag ar sa glad att det haller pa att bli host och jag kan lagga alla fargglada sommarklader langs bak i garderoben. Jag ar sa ohyggligt trott pa ljusrosa, ljusblatt, ljusgult och lila. Glada, pigga farger som ska kombineras. Bring on the autumn, sager jag, och lat mig kla mig fran topp till ta i gratt och svart! Det finns en sadan otrolig vilsamhet i ett par morkgra byxor, en svart topp och en gra cardigan. Inom den morka fargskalan kan man alltid slappna av. Men behover inte vara pigg, sprallig och uppat. Svart ar alltid ratt och svart ar alltid kladsamt.

Basta helgen!

Startade med Supremes utstallning pa V&A med basta Deb. Foljt av drinkar och god italiensk middag med vin och massor av prat. Och jag promenerade halva vagen hem vid midnatt for det var en sadan varm, skon, hostkvall.
Fint vader pa lordagen sa det blev picnic i Primrose Hill och sen lite utgang i Soho pa kvallen. Nattbussen stannande inte dar vi trodde sa jag och J missade var steaksandwich och fick stalla oss och varma upp en broccolipaj i ungen nar vi kom hem vid halv tva, vilket var lite mysigt pa det dar smafulla, smatrotta, familjara viset.
Slapp sondag med Full English Breakfast och nagra timmars jobb for mig.
Och jag har sovit, sovit, sovit!

Mayhem

Var ute och at mezes med nagra vanner igar och vi drack langt mer ol och vin an vad som ar brukligt pa en mandag kvall. Men efter ha sett Wall Street kollapsa och stora summor gatt forlorade pa bara nagra timmar, sa kandes det som det enda ratta att supa till. Jag hade jobbat sedan halv sex pa morgonen, da det pa sondagskvallen verkade sa ratt klart at vilket hall det bar, medans en av mina vanner hade spenderat storre delen av dagen i juridiska konflikter med PWC som ju ar de som administrerar Lehmans konkursbo. Vi kunde dock alla intyga att these are interesting times indeed. Nu galler det bara att halla hart i hatten och hoppas att vi kan behalla vara jobb.

Konversationer man aldrig trodde man skulle ha

...att foresla for ens lagenhetskompis pojkvan att han kanske skulle anvanda gasttoan pa nedervaningen for hans, ehm, mer ljudliga toalettbestyr, istallet for badrummet som ligger vagg-i-vagg med mitt sovrum...

Will the Real Greek Please Stand Up?

Var till The Real Greek nara London Bridge igar, alldeles vid vattnet. Jag och J gick forbi och lukten av grillat lamm blev allt for overvaldigande. Jag varnade J att nar jag sist at pa just den har Real Greek (finns nio runt om i London) sa var services absurt dalig. Men det var trots allt tre ar sedan och sedan dess maste de ju ha skaffat sig lite rutin.

Det hade de inte. Och det var bara allt for komiskt.

Det borjade att vi blev hanvisade till baren medans de skulle gora i ordning ett bord till oss (det har hade jag upplevt forra gangen jag var dar, och da fanns det flera lediga bord och de "glomde bort oss" i baren). Vi bestallde en flaska vin som vi ville dricka med maten.
"That's £18.50" sager bartendern. Na, men vi ska ata har, sa lagg bara till det pa var nota sa vi.
"Well, it gets so complicated for me then" sager bartendern och viftar med handerna. "Da maste jag saga till servitrisen vilket vin ni dricker och sa maste jag dra av det pa notan har i baren och sa maste det laggs till er bords nota. Det ar mycket enklare om ni bara betalar for vinet har."
Jag och J bara stirra och sager sen i kor "Ja men da tar vi bara allt pa en nota da."
Bartendern suckar hogljutt och himlar med ogonen och precis da kommer var servitris och sager att vart bord ar redo och bartendern lutar sig fram over disken och forklarar hogljutt for servitrisen att vi har druckit en flaska such-and-such och att den maste laggs till var nota for vi har minsann inte betalat for den har i baren. Servitrisen bara ler och nar vi sen far var nota i slutet av middagen har de lagt till fel flaska, en billigare, och vi sager ingenting.

Sen blir det mat. Eller inte. Fem ratter far vi tillslut felsanda till vart bord, vid tva olika tillfallen. Och sen ar det sa otroligt uppenbart att de har gett var mat till nagon annan for det tar en halv evighet tills maten kommer och tjejerna vid bordet brevid som bestallde efter oss har fatt sin mat for lange sedan (fast forst var de tvungna att skicka tillbaka tre ratter som de inte hade bestallt). Och nar vi ska betala foreslar jag att vi ska stryka den 12.5% redan inraknade dricksen fran notan, da den trots allt ar "complimentary". Aj ja. Det var komiskt. Det var absurt. Vi skrattade och drack vart sura vin. Och vi kommer aldrig, aldrig ga tillbaka.

Tuesday morning, 8:35am

Jag sitter hemma och jobbar. Tittar upp pa skarmen och mumlar en radda siffror. Det ar forsta gangen den har morgonen som jag sager nagot hogt och jag slas direkt av hur liten min rost later. Jag forsoker igen. 0.2, 4.3, 0.1, 3.2. Och jag later sa liten, sa liten. Efter annu en kvall da jag har varit tvungen att vanda pa kudden for att orngottet ar vatt av tarar sa bar rosten inte riktigt.

hem till london

Jag sover igen. Det ma vara av ren psykologisk utmattning men jag sover i alla fall. Igar spenderade jag storre delen av dagen gratande i sangen med J. Och sen somnade jag. Det ar i alla fall skont att vara hemma.