JS och jag arbetar under valdigt olika tider pa dygnet. Igar gick han och la sig vid halv fyra, da jag skulle ga upp. Imorse kom han till sangs vid tre och en halvtimme senare steg jag upp.
Var och sag Capote igar. Vad jag gillade med filmen var itimiteten den formedlade. Den lagmalda musiken, tystnaden, Seymour Hoffman's nariga lappar, ljudet av tyget i hans klader nar han ror sig, hans sma suckar och smackande. Och hur han har lyckats att smalta ned for att passa Capote's mycket mindre kroppsbyggnad (kamera vinklingarna ar genialiska for att fa Seymour att framsta som kortare och mindre). Det vilar en obehaglig sexighet over det groteska brottet som beskrivs i filmen. Ger mig samma kansla som nar jag i undre tonaren satt och laste "Kriminalkronikan" hemma hos mormor och morfar under langa sommardagar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment