...ens sjalvbild och ens verkliga agerande.
Pappa satte mig ned idag och ville prata lite allvar. "Na, hur hade ni tankt det da? Hur ska ni fixa det har?" Och det kanns ju lite lustigt nar man ar over trettio och det var *raknar pa fingrarna* nio ar sedan man slutade plugga och blir utfragad av sin foralder hur man hade tankt att lagga upp sin karriar och sitt familjeliv. Det kanns liksom som det skulle vara mer tvartom, att jag skulle stega in med ett brett, sjalvsakert smil och saga "Nu ar det sa har, serro!"
Sa jag ler lite for mig sjalv och tankar att "de ar val for sott att han oroar sig och vill ge mig rad". Men saken ar ju det att jag bara har nagot slags diffust koncept om hur vi ska ha det och min planering stracker sig bara in till tredje kvartalet i ar. Och ur min mun kommer harranger som far mig att lata som jag vore atminstane 10 ar yngre och sannerligen skulle behova lite faderlig vagledning: "Jo, assa, vi far ju se hur det blir. Men krisen och sa ar det ju riktigt svart just nu.... Men sa smaningom... Alltsa, jo, tja, jag vet inte riktigt."
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Argh... Ja, alltså, hm...Spikrak väg rakt framåt? Nja, snarare lite vindlande, men det brukar bli bra det med.
Hoppas du får en fin söndag!
Men - man måste faktiskt inte veta. Jag väljer att planera allt eftersom - det får man. Det stressar mig lite ibland, men jag inbillar mig att det är värt det. Det finns så mycket utrymme för trevliga överraskningar då!
Sara: Det ar ju sa. Jag kan se vad som har fort mig dit jag star idag, men det var sannerligen inte nagon spikrak vag. Men den var intressant. Och man lar sig pa vagen.
Mi: Jo, jag har heller aldrig riktigt kort nagon langtids-planering. Ett halvar framat i taget ungefar. Ibland kortare. Och det ar sa sant, det finns ju plats for overraskningar da!
Post a Comment