"Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself"

For nagra dagar sedan laste jag ut Virgina Woolfs "Mrs Dalloway" (for andra gangen pa tre ar). Det ar nagot alldles magiskt med att lasa "Mrs Dalloway", i London, i juni. Woolf har en fantastikst formaga att att beskriva tankestrommar och kanslor, som far en att utbrista "Ja, just sa! Precis sa ar det." Nu har jag borjat lasa Capotes "Summer Crossing" (som redan finns som Penguine Modern Classics fastan manuskriptet endast hittades for sex ar sedan) och tas snabbt fran Londons juni sommar till en sommar i New York, manga ar senare. Jag har bara last de forsta tjugo sidorna men jag ar redan hantagen.
"the dazzle of traffic heightened the June morning quiet of Central Park, and the sun, full of first summer, that dries the green crust of spring, plunged through the trees fronting the Plaza, where they were breakfasting"

Long overdue

"Inte dags att skriva nagra rader snart?" undrar fina Skylla pa Hypodea. Jo, det ar det ju.
Jag ar tillbaka i London. Har dragit ut min vistelse en vecka i taget. For det ar sa roligt. Men nu borjar det bli dags att aka till Sverige for sommarvistelse. Har sovit i for manga sangar de senaste manaderna, och pa luftmadrasser och i soffor med for den delen. Vaknade och var forvirrad i natt.

Det har varit fest och glam mest hela tiden sen jag landade i slutet av April. Var i Sverige i tva veckor kring manadsskiftet maj/juni men annars har det mest varit kalas i London. Och det borjar markas - jag kanner mig lite sliten. Maste detoxa. Sova och ata halsosamt. Sluta dricka alkohol. Aker till Stockholm pa lordag och ska snabbt forsoka ta mig ut till sommarstallet, sa jag hoppas pa att bada i sjon pa lordag kvall. Det blir mumma for kroppen min.

Frusna fossingar

Det ar inte manga dagar kvar nu. Jag aker pa lordag, JS redan imorgon.
Telefonica var och hamtade modemet i mandags, sa nu surfar jag pa nan okand grannes tradlosa natverk. Det gor mig lite nervos, kanns inte stabilt.

Vadret slog om haromdagen och det har plotsligt blivit host. 30 grader nan gang under pask helgen och nu kanske 15. Sa det kanns som om det ar tid att aka. Arstidsskiftning. Dags att mota varen i Europa.

Har njuit sa av att spendera de har manaderna i Sao Paulo. Det har varit toppen. Gor garna om det. Och visst kanner jag mig lite melakolisk just nu. Hade garna stannat en manad till. Samtidigt ser jag fram emot att spendera nagra veckor i London. Pa sondag kommer jag att vara hemma i S:s lagenhet. Det kanns tryggt.

Telephone manners x3

Brassarna ar ganska daliga pa telefonetikett. De verkar ocksa ha valdiga problem att sla telefonnummer korrekt. I genomsnitt har vi tre felrigningar per dag. De flesta samtal foljer mallen:
B: -Halla?
X: -Vem talar jag med?" (utstott som en grymtning)
B: -Vem vill ni tala med? (talmodigt)
X: -Vem talar jag med?" (grymtning)
B: -Vem vill ni tala med? (mindre talmodigt)
X: -Daniel/lakarmottagningen/tandlakarmottagningen/PR firman/Flavia/whomever
B: -Ni har tyvarr fel nummer
X: -Vilket nummer ar det har?
B: -Vilket nummer forsoker ni na?
X: sager ett nummer dar oftast de tva sista siffrorna ar fel
B: -Nej, det ar inte det har numret
X: -Ar inte det har... (upprepar samma felaktiga nummer igen)
B: -Nej, det ar inte det har numret
X: *klick*

Jag lyssnar av min engelska mobilsvarare da och da. I slutet pa forra veckan hade jag fatt foljande meddelande: "Hi Basilka, it's Richard X. Can you please give me a call on 0207....." Eh? Jag kanner ingen Richard med det efternamnet men pa det familara sattet han anvande mitt fornamn skulle man kunna tro att vi var riktigt bundis. Han sa sitt telefonnummer sa snabbt att jag var tvungen att lyssna pa meddelandet fem ganger for att fa det ratt och han lamnade ingen som helst ledtrad til vart han ringer ifran eller hans arende. Headhunter, tanker jag och svar tyst. J-a inkompetenta, sjalupptagna, imbecila headhunters.
Sa i mandags ringde jag upp honom och hamnade mycket riktigt hos nan headhunting firma. Blev kopplad till Richard.
B: -Hi this is Basilika X. You left a message on my mobile last week.
R: -Eh? What was it in regards to?
B: -I have honestly no idea, you just told me to give you a call.
R: -Oh, well, eh, I have received your CV.
B: -I doubt it
R: -So you are not looking for a job?
B: -No.
R: -Oh, ok. Thanks for calling me back.
B: -No problem.
Senare under dagen ringer det pa min Skype som jag har uppgett som ett alternativt telefonnummer pa mitt mobilsvar. Jag kanner igen numret. Det ar Richard X.
B: -Basilika speaking
R: -Oh hi Basilika, it's Richard X (igen utan att uppge vilken firma han ringer fran)
B: -Hello
R: -I left a message on your mobile last week...
B: -Yes I know, we spoke this morning.
R: -Did we?
B: -Yes we did.
Sen foljer ett langre samtal dar Richard forsoker placera mig, kommer tillslut ihag vart samtal, konstaterar att jag inte letade efter ett jobb och borjar sen forsoka salja in ett London jobb till mig. Han ar entragen. Jag ar ointresserad. Da borjar han fraga mig om jag inte kanner nan som skulle kunna passa in pa positionen han forsoker tillsatta (dvs jag hjalps honom att utfora hans jobb!). Headhunters och fastighetsmaklare star ungefar lika lagt pa min varderingsskala. Sarskilt headhunters & fastighetsmaklare i London.

Och sa slutligen ett e-mail som jag fick forra veckan fran en kompis i Atlanta:
Hello everyone, please send me your phone numbers when you get a moment.
My phone was stolen out of my unlocked car in front of my house on Wed. night by a woman named Elaine.
How do I know this, you may ask?
Well, when I discovered the phone missing, I called my number. A man named Cowboy answered. His real name probably wasn’t “Cowboy”, but as he said, “People call me Cowboy”.
It seems that Cowboy bought my phone from Elaine for $10, or at least lent her $10 with my phone as collateral. (Incidentally, I believe $10 is the going per-rock rate for crack cocaine in this area). In my 5 minute conversation with Cowboy, I learned the following:
He lives on Hutchinson St. (a really bad part of Kirkwood).
He is blind. In his words, “On account ‘a I got shot in the head ‘bout a year ago.”
He runs a pressure washing business. (I guess you have to pick him up, drive him to your house, and point him in the direction of the driveway stain? Or perhaps he has a vinyl-siding-mold-smelling-nose dog?)
Cowboy seemed to be a nice guy though. He said he knows what its like to lose a phone and he would give it back to me; and I don’t even have to pay him the $10 back.
On a side note, after I talked to Cowboy my first reaction was to call Atlanta’s finest. I got transferred to a detective and explained the situation – stating that a law had been broken, my phone had been stolen, I know who has it, and where they are. The detective responded with “Why don’t you just just deactivate it and get a new one, why go through all the hassle?”
If anyone needs any pressure washing, Cowboy’s business line is 678-xxx-xxxx.

Efterfest med the Stones

Sao Paulo dokumentarfilm festival pagar just nu och i fredags var jag och JS och sag den svenska dokumentaren "Rolling Like a Stone" som visas pa svensk tv ikvall. Tragikomisk, sorgsen och underhallande (Ola Stroms sjalvbelatenhet ar stundom mer underhallande an pinsam, fast mest pinsam). Regissoren Mangus Gertten var dar och talade om filmen. Alltid kul att traffa folket bakom filmerna och extra kul med en svensk i SP.
Sjalv tyckte jag dock jag att filmen "Who Buried Paul McCartney", som visades innan, var snappet vassare. En hollansk film om myten att Paul var dod som spreds over varlden 1969. It's all a conspiracy!

Santos tranar

Halva Santos fotbollslag sprang forbi mig nar jag var och joggade i Ibirapuera parken i eftermiddags (de spelar i brasilianska motsvarigheten till allsvenskan). Det hangde ett behagligt moln av eau de cologn over dem och de lamnade sma fina luktspar efter sig sedan den hade sprungit forbi. Jag hade en stor lust att busvissla efter dem!

Midvinternatt

Har jag sovit gott hela natten sa ar det riktigt behagligt att borja jobba vid fyra. Kanner mig som tomten i Rybergs "Tomten". Endast Basilika ar vaken...
Det ar jag och mina laptops omsluten av glodlampans mjuka ljus, medans den morka tropiknatten finns kvar pa andra sidan gardinen. Det ar en kopp te och tystnad. Det ar bara jag och mitt jobb, siffror och analyser, inget annat som stor.

Valfrihet

Det ar sannerligen ett lyxproblem att ha manga valmojligheter. Att inte kunna valja. Jag har fornarvarande mitt eget lilla dilemma. Det galler transportval.
Jag ska ta mig upp till Skottland i juni for ett brollop. Ska jag flyga direkt fran Sverige eller fran London? Jag tror det blir London. Ska jag flyga alls eller ta taget? Det blir nog flyg. Ska jag flyga till Edinburgh dagen innan och stanna hos JSs syster en natt, eller ska jag flyga direkt till Glasgow pa morgonen av brollopet? Det senare verkar lite riskabelt sa det blir nog att jag aker upp dagen innan. Fran vilken flygplats ska jag flyga? Gatwick, Luton eller Stansted? Ja, det beror ju pa var jag kommer att sova natten innan? Hos S vid Marble Arch, hos P vid Baker Street, hos Isa i Wimbledon eller hos R&L i Clapham? Vet inte. Och ska jag flyga Ryanair eller EasyJet? Det beror pa.

Har inte lyckats boka biljett an.

Ships that Pass in the Night

JS och jag arbetar under valdigt olika tider pa dygnet. Igar gick han och la sig vid halv fyra, da jag skulle ga upp. Imorse kom han till sangs vid tre och en halvtimme senare steg jag upp.

Var och sag Capote igar. Vad jag gillade med filmen var itimiteten den formedlade. Den lagmalda musiken, tystnaden, Seymour Hoffman's nariga lappar, ljudet av tyget i hans klader nar han ror sig, hans sma suckar och smackande. Och hur han har lyckats att smalta ned for att passa Capote's mycket mindre kroppsbyggnad (kamera vinklingarna ar genialiska for att fa Seymour att framsta som kortare och mindre). Det vilar en obehaglig sexighet over det groteska brottet som beskrivs i filmen. Ger mig samma kansla som nar jag i undre tonaren satt och laste "Kriminalkronikan" hemma hos mormor och morfar under langa sommardagar.

Karnival

Det ar annorlunda med jobbet jag har nu. Har inte tillstymmelse till post-holiday blues. Tvartom var jag sa glad att komma tillbaka till Sao Paulo igar eftermiddag och kunna jobba nagra timmar. Borjade nastan grata nar vi stod pa busstationen i Paraty i forrgar och insag att de forsta direktbussarna var fullbokade och att vi inte skulle kunna vara hemma forran vid tio pa kvallen. Overvagde att ta forsta morgonbussen upp tillbaka till Rio istallet och flyga darifran, men vi insag att med lite trixande skulle vi kunna ta oss hem till Sao Paulo. Efter tva bussbyten var vi tillbaka hemma i lagenheten igar vid tre pa eftermiddagen.

Det ar bara att konstatera att jag inte ar nan beach-brud. Jag ogillar sand, hog luftfuktighet och det kladdiga kanslan av intorkat saltvatten pa huden. Tycker att det ar kul att bada i havet men sen vill jag skolja av mig och satta mig i skuggan. Just darfor var Ilha Grande toppen. On ar valdigt vacker och har en uppsjo av vandringsleder. Sa jag och JS vandrade under tva dagar. Over berg och genom regnskog (vi sag apor!). Vi badade i vattenfall, naturkligt skapade bassanger (fran backar) och vid vackra strander. Jag glomde att ta med mig mina vandringssandaler sa jag kopte ett par "hiking havianas", vilket ar brasilianska flip-flops med en extra rem over halen. Inte helt idealiskt kanske men det fungerade bra da jag kunde vada med dem pa. Nu har jag dock ett par blaffiga sprukna blasor pa vardera fot.

Kunde ocksa konstatera att jag inte skulle kunna bo i Rio. Det ar for varmt och for mycket turister. Sao Paulo har knappt nagra turister alls och darmed fa ficktjuvar eller folk som forsoker rana dig pa nagra fa reais. I Rio kom en kille pa kanske 10 ar upp till mig pa gatan och viskade att jag skulle ge honom mina pengar da han hade en pistol i fickan och att jag inte skulle ropa pa polisen. Det var mitt pa dagen, pa en av de mest folkrika gatorna i Copacabana. Killen hade knappast en pistol i fickan. Vad som oroade mig mer var sprejburken han holl i handen och som han latt kunde spreja mig i ogonen med. Jag tog anda risken att boja mig ned nagot och saga att jag trodde att det var en valdigt dalig ide, sen gick jag raskt darifran. Men jag kunde aldrig riktit slappna av i Rio, hela tiden koncentrerad pa vilka som fanns runt mig. Och all fattigdom blir sa synlig i Rio. Gangen med barn, prostitutionen, tiggarna, the con artists. Allt det finns ju har i Sao Paulo ocksa, det ar bara inte lika synligt fran dar vi bor. Har i Moema promenerar jag sakert omkring vid midnatt. Langs Copacabana vandrar jag spant och med flackande blick, aven om det ar massor med manniskor i rorelse runtomkring.

Karnivalen var dock en upplevelse och jag tror sakert att vi kommer att gora det igen. Det var precis sa som jag forvantade mig - lite galet, mycket farggrant, svettigt och mycket trummor. Var utanfor Sambadromen och sag alla kostymer och flottar, vilket var alldeles fantastiskt och tacky pa samma gang. Var aven pa ett par kvarterskarnivaler kring Copacabana och Ipanema och sjong och dansade. Ont i fotterna fick jag men det var det vart.

Hipp hipp hurra!

Jag fyllde 30 forra veckan. JS har fatt bokkontrakt. Och imorgon aker jag upp till Rio och sen vidare till Ilha Grande for en veckas karnivalsledighet. Det ar mycket att fira just nu!

My funny Valentines

Var till Skye bar igar for Valentine's Day firande. (Det ar nog forsta gangen jag verkligen har firat alla hjartans dag med en pojkvan - att jag och V gick ut och at middag den 14 februari for tva ar sedan var endast en tillfallighet, en vanlig middag en vanlig vardagskvall.)
Uppkladda (vilket for tillfallet betyder vad som helst bortom bomullslinnen, gympadojjor eller flip-flops). Cocktails & champange, ostron & sushi.

Kall dusch

Var gas boiler slutade fungera igar. Visserligen bor vi i tropikerna men idag ar det gratt och trist ute och jag vill ha en varm dusch och tvatta haret. Lite trumpen.

Igar satt jag och forsokte skriva ihop en lista med potentiella sommar jobb at lillebror. Kom ihag vilken angest jag hade varje februari nar jag gick pa universitetet. Februari var namligten jobb-sokar-manad. Jag skrattar mig lycklig varje dag som jag inte behover soka jobb.

Alper & karnival

Linna ar pa vag till Turin och lite avensjuk blir jag. Vill ocksa till alperna. Men vi har planer pa att flytta till Barcelona efter Brasilien och da hoppas jag att det blir mycket skidakning, med Pyreneerna alldeles runt knuten.
Barcelona maste forresten vara en av europas bast placerade stader. Playa mitt i stan och manga bra strader pa lagom avstand. Dar finns vindistrikt och medeltida byar. Medelhavet och skidbackar.

Igar var vi och sag pa karnavalsrepiditionerna for en av Sao Paulo's sambaskolor, Tom Maior. Harligt "bateria" (trum band) men dansarna behovde ova en hel del till... Fastnade i trafikstockning pa Faria Lima vid midnatt nar vi var pa vag hem och hoppade ur taxin och gick hem genom regnet.

Har haft en slang av matforgiftning den har veckan. Eller sa har jag borjat bli overkanslig mot nagot. Inte helt saker men i mandags lag jag pa soffan mest hela dan och kved (pa jag inte spenderade tid i badrummet dvs) och igar fick jag ont i magen igen. Har beslutat att avsta fran mjolkprodukter tillsividare, da den enda gemensamma namaren jag kan finna till det tva utbrotten ar ost.

Sverige, Sverige älskade vän

JS klackte igar ur sig att han garna provar pa att bo i Sverige natt ar. Jag tror att han finner iden om det svenska svarmodet tilltalande. Six Feet Under i gigantiskt format. Bergman och Noren. Morker, depression och galen kreativitet. Jag sa att han i sa fall fick flytta dit sjalv. Han har spenderat en vecka i Sverige, forra sommaren. Det har nog gett honom en nagot forljugen bild av landet. Jag alskar ocksa Sverige pa sommaren. Och flera ganger har det hant att jag efter en sommar med fest, lediga dagar i stugan, bad i sjon och langa promenader genom ett hjartskarande vackert Stockholm har bastamt mig for att stanna. "Sverige ar ju helt underbart" gar resonemanget, "inte alls som jag minns det. Folk ar trevliga, naturen ar underbar, det ar tryggt och lugnt och sakert". Det slutar alltid pa samma satt - fram emot november biter jag pa naglarna i rent frustration. Kanner mig konstant trott och bortdomnad. Vid jul flyr jag.

Sverige ska avnjutas i lagoma mumsbitar. Och bor dyrkas pa hall.

Sao Paulo i mitt hjarta

Var och sprang i Ibirapuera parken igar eftermiddag och kande sa intensivt att "nu, nu ar jag faktiskt i Sao Paulo". Jag har ju kommit tillbaka hit gang pa gang under sa manga ar. Bott pa olika stallen och varit har av olika orsaker (jobb, semester) men till parken kommer jag alltid. Sa igar var jag och sprang samma runda som jag brukade springa nar jag var har i 2000-2001 (ok, inte riktigt samma, da hade jag bra mycket battre kondis an nu och kunde latt kora pa i en och en halv timme i gassande solsken, nu fick jag stundom ga, aven om det var svalt...) och jag far sa lustiga flashbacks. Samma roda jord som jag trampar, samma kurvor pa stigen, samma tradrotter som sticker upp, samma palmtrad, men nu ar jag har av helt andra orsaker, har ett annat jobb och oandligt mycket mer fritid.

JS ar i Rio nu med sin familj. Planen var att jag skulle aka dit och mota upp men jag orkar inte (har inte lust?) att flyga upp idag och tillbaka imorgon. Har ingen lust att lamna Sao Paulo den har helgen.
Nar vi var i Rio over nyar sa kom vi gang pa gang pa varandra att behova ta Sao Paulo i forsvar. Infodda Cariocas (Rio bor) kan inte forsta varfor vi bor i Sao Paulo. Sarskilt som vi med vara flexibla arbeten kan jobba varifran som helst. Och visst ar Rio underbart. Vackert med de grona kullarna, havet och stranderna. (Sao Paulo ar knappast vackert pa det dar storslagna sattet som Rio ar, men jag tycker att staden har sina ogonblick - som nar solen refleteras pa alla vita hoghus.) Men det ar ocksa sa mycket flard och yta. Speciellt i Ipanema dar vi bodde over nyar. Sa mycket struttande och fjadrar. Det finns inget installsammt over Sao Paulo. Take it or leave it. Det jobbas hart i den har staden, regionen star for huvuddelen av Brasiliens inkomst. Det ar stort, det ar koatiskt, det ar fororenat men det ar en riktig "stad". Ingen latar sig pa stranden har inte! Eller sa ar vi bara avundsjuka... Men jag vet att nar jag landade pa Congonhas (innerstads flygplatesen nara oss) den 2a januari sa var jag glad over att vara tillbaka. "Hemma" i nan slags mening.

Samba!

Jag jag var liten var Brasilien synonymt med samba for mig. Pappa spelade ofta samba och brukade ge mig kassetter med musiken fran de basta sambaskolorna efter varje karnaval. Men sen jag kom till Sao Paulo for snart tre manader sedan har jag knappt hort nan samba. Vi var och sag ett samba band ett av de forsta helgerna efter min ankomst, men utan radio blir det inte sa mycket musik har hemma.
Sa horde jag plotsligt sambatoner utanfor fonstret alldels nyss (det ar svalare idag, molning och det regnade imorse), sa jag hoppade ut pa balkongen och sag en volkagnsbuss med stora hogtalare sakta glida forbi. Och jag blev sa glad. For att jag ar har. For att det ar karnival om en manad. Och da ni, da lar det bli mycket samba!

Taggad av Eponine

Four jobs I’ve had in my life: Nationalekonom, Finansanlytiker, Banktjansteman(kvinna) och Lararvikarie (2 dagar) - med undantag for lararvikariatet har jag alltsa aldrig haft ett jobb dar jag inte anvant Excel! Trakmans!
Four movies I can watch over and over: Det stora bla, Fanny och Alexander, Bridget Jones och Dangerous Liasons.
Four places I have lived: Stockholm, Mexico City, Kopenhamn, New York
Four TV shows I love to watch: The West Wing, Sex and the City, Parlamentet, Cold Feet
Four places I have been on vacation: Skane, Indien, Rio, Thailand
Four websites I visit daily: DN, FT, Hypodea och Expressen
Four of my favorite foods: Vietnamesisk Bun med grillat flask, sushi, mammas kottbullar med lingonsylt, faijtas.
Four places I would rather be right now: I poolen, hemma hos S med en kopp te, pa en langpromenad i London genom Marelyborne, Regents Park, Primrose Hill, Belsize and Hampstead, med JS pa ett kafe i Barcelona.
Four bloggers I am tagging: Skylla på Hypodea. Eponine och Vivi pa Hypodea har redan blivit taggade...

Pastasallad

Jag at pastasallad till brunch. Det var tredje dagen pa rad som jag at pasta sallad. Visserligen pasta med olika tillbehor, men andock. Var det sa har det var innan jag flyttade ihop med JS? Pasta sallad, cous-cous sallad och soppor pa burk. Och managa middagar pa resturang.
Hade inget vatten hemma sa det blev coca-cola till salladen. Hepp!

Telefonica

Telefonica (vart telefonbolag) ringer och erbjuder telefontjanster vi inte vill ha. Nej tack sager jag. "Det kostar bara 15 reais per manad" sager damen i luren. Nej tack, sager jag igen. "Ni far battre kontroll over era utgifter". Nej tack, nej tack, nej tack. For nagra mander sedan ringde de och erbjod fri nummerpresentation. Nej tack, sa JS. Nagra dagar senare fick vi ett brev dar Telefonica hade kopplat in tjansten anda, gratis pa en provtid pa 2 manader. Vi fick lasa det fintstilta ordentligt innan vi kunde konstatera att vi inte var skyldiga dem nagot och att vi inte skulle behova ringa och avbestalla tjansten (som vi inte hade bestallt) nar "gratis perioden" var over.

I mandags dog var bredbandsuppkoppling. Satt i ko hos Telefonicas tech support i 20 minuter men medans jag pratade med killen i andra anden kom Internet tillbaka. Lite stolt var jag att jag lyckades kommunicera med honom (pa portunol, dvs portugisisk/spanska). Jag avskyr namligen att prata i telefon med folk jag inte kanner. An varre blir det pa sprak jag inte beharskar. Kanske ska jag tacka Telefonica som tvingar mig till telefonen gang pa gang, som ett slags led i att overvinna min telefonfobi.