Vad jag drömde om som barn

I en övning att komma fram till Vad Jag Vill Göra Med Mitt Liv satte jag mig ned och tänkte på vad jag tyckte allra bäst om som barn. Vad som gjorde mig alldeles bubblig i magen av lycka, vad jag sökte mig till.

Jag var alltid väldigt fascinerad av Utlandet och mäkta stolt över att jag inte var helt, helt svensk. Dessutom reste min pappa väldigt mycket när jag var liten så jag fick höra om alla platser han varit på och jag tjatade gång på gång att han skulle visa mig kort från sina resor, även om det bara var på hans kollegor som jag aldrig träffat och nån fabrik mitt ute på vischan i något kargt land.

Men det var nog först när jag var i mellan åren, där mellan barn och tonåring, som jag verkligen började visualisera mig själv i Utlandet. Jag hade en pärm där jag samlade researtiklar, fint utklippta ur de två dagstidningar vi prenumererade på (Dagens Nyheter och Nerikes Allehanda) och jag spelade in alla avsnitt i Michael Palins "Jorden Runt på 80 dagar" och har säkert sett varje avsnitt minst 10 gånger.

Allt för ung att få åka och tågluffa var jag ändå på centralstationen så fort årets information on tågluffarkortet hade kommit ut. Jag läste på om varje land, studerade kartorna länge och noga och drog upp potentiella reserutter som jag skulle göra när jag väl fick lov att hoppa på det där tåget.

Jag åkte in till stan och gick på Stadsbiblioteket och lånade reseskildringar. (Jag får fortfarande fjärilar i magen av lukten av bibliotek och gamla böcker.) Och i mitt huvud skrev jag på en roman om en engelsk flicka som rymmer till Indien och hennes eskapader där.

Jag minns även att varannan lördag (eller en gång i månaden?) hade Nerikes Allehanda en kolumn skriven av en kvinna som bodde i London. Det handlade om vardagligheter i London och jag klippte ut dem och läste dem om och om igen. Och någonstans fanns där en tanke om att "det där, det skulle jag vilja göra". Inte att just London lockade så mycket utan hennes, som jag tyckte, nonchalanta sätt att skriva om sin, för mig, alldeles utomordentligt fascinerande vardag. Lite som en blogg innan internet.

Så att jag skulle utomlands var alltid självklart men jag minns inte att jag någonsin tänkte att jag skulle följa i min pappas fotspår och faktiskt flytta (när jag var 10 år flyttade han till Brasilien). Nej, det var mer den resande journalisten eller författaren som tilltalade mig. Det var i den rollen jag kunde se mig själv, fast jag tänkte inte heller så långt att det kanske kunde vara bra att lära sig så många språk som möjligt. Mitt hopp om att kunna resa och skriva sträckte sig endast till ett idogt sagoberättande på svenska lektionerna, skriva artiklar för en tidning som jag hade tillsammans med två vänner, samt ruskigt goda geografikunskaper. Västtysklands floder, någon? Berg i Afrika? Jovisstserru, man vet aldrig när sådana kunskaper kan komma till nytta! Överhuvudtaget var min kartbok vältummad.

Med en barnslig besatthet som denna är det ju inte konstigt att jag flyttade utomlands så fort jag kunde (som 16-åring). Att jag, då jag inte blev resejournalist, var tvungen att stilla min ständigt hunger av Det Nya, har flyttat gång på gång på gång runt om i världen. Och att nu sitta och skriva en blogg, som ju är navelskåderi i kvadrat, känns ju som en helt logisk manifestering av mina 12-års drömmar.

Ny väska

Det var inte bara tekoppar som inhandlades i lördags, jag hittade även en handväska jag gillade i en andrahandsaffär. Rymlig och med ficka med blixtlås på insidan. Och så var lädret fint nött på ena kanten. Remmen var alldeles för lång, så jag gick till skomakaren som gjorde några nya hål åt mig. Nu måste jag bara komma på en bra lösning på att hålla det långa axelremmen på plats. En hårsnodd får funka tills dess.

En annan perfekt temugg

i en alldeles perfekt sommarstuga. Bild från sommaren 2009.

(Men jag borde verkligen ta tag och måla de där fönsterlisterna. Verkligen. Sommaren 2011 blir det gjort! Jepp, det blir det.)

Temuggar

Jag har en väldigt bestämda uppfattning om hur temuggar ska se ut (det är jag inte ensam om) och är alltid på jakt efter den Perfekta Temuggen. Basen ska vara mindre än toppen. Den ska ha tyngd, inte kännas för lätt eller billiga eller tunn men kanten ska inte vara för tjock. Och så ska den ha öra.
I lördags var jag ute och letade lite saker till min nya lägenhet, som jag förhoppningsvis får nycklarna till på torsdag. Och så stötte jag på den! En kopp i rätt storlek men rätt form och fin färg. På rea! Jag köpte sex stycken för 69 pence styck. Två röda, två blå, två gröna. Snart har jag en hylla att ställa dem på!

Stel

Jag var ute och promenerade i klackar många timmar i lördags. Nu är mina hamstrings (vet inte vad den muskelgruppen heter på svenska) tighta som tusan och jag måste böja knäna för att plocka upp något från golvet.

Den 20e nov öppnar julmarknaden i Gamla Stan

då ska jag vara där!

Gym

Jag har varit så gymsugen de senaste veckorna. Det blir så ofta när det är höst och kallt. Jag vill vara inomhus i varma, ljusa lokaler. Jag vill gå på body combat och yoga. Vill att någon säger åt mig vad jag ska göra under en lektion. Någon annan som pushar mig.
Men tanken på stöket kring skaffa ännu ett gymkort har hållit mig borta från träningslokalen. Först måste man välja gym och gymkedja. Och så är det anslutningsavgift och en hög månandskostnad and 12 månaders kontrakt. Och så kan min inte frysa kortet utan massa strul (och jag som reser så mycket måste kunna frysa kortet ibland). Och när man väl valt gymkedja och betalat alla pengarna och bundit upp sig på ett år, jag då måste man gå ännu en menlös gymintroduktion, innan man släpps fri på gymmet, trots att jag har gått på gym sen universitetstiden. (Jag VET hur maskinen fungerar. Jag lovar!)

Så jag satt där igår eftermiddag och surfade runt och försökte måtta på kartan vilket gym som ligger närmast min framtida bostad och vilka som har det bästa klasserna och bästa öppentiderna och bästa value for money. Och suck och stön. Men sen kom jag på att surfa in på kommunens hemsida, för att se om det fanns något bra kommunalt drivet gym i närheten. Det gjorde det. Flera stycken tillochmed. Jag ringde upp det närmaste och bokade in en guidad tur direkt efter jobbet. Det finns pool och gym och 90 klasser i veckan samt en löpklubb flera gånger i veckan. Och de öppnar tidigt på helgen och jag får sex gratis PT sessioner samt en session med en simtränare. Och alltihopa kostar långt mycket mindre per månad än något av de andra gymmen jag kollade. Och det finns inget kontrakt! Går att säga upp när som helst.

Så jag slängde fram kredit kortet, tog en titt på schemat, stack hem och bytte om och var tillbaka en timme senare för yoga. Nu är jag så peppad att jag ångrar att jag bokade en en drink träff med en fd kollega ikväll och därför missar ett pilates pass, men planerar att köra ett pass imorgon innan middagsdejten.

Det här med småbarn

Efter att ha spenderat gårdagen med två små, små barn inser jag hur otroligt mycket frihet jag har: Jag kan duscha när jag vill. Jag kan stega ut ur lägenheten precis när jag vill med bara nycklar i handen. Hur mycket kommunikationssvårigheter jag än må ha med mina kollegor så är det ingenting i jämförelse med att försöka kommunicera med en ettochenhalv-åring. Ingen kräks eller snorar på mig dagligen. Ingen är beroende av mig för sin överlevnad. Ingen kräver att jag underhåller eller matar dem. Jag har verkligen oceaner av tid för mig själv varje dag!

Höstgryta

Höstvädret får mig att vilja laga grytor. Två dagar på rad till och med! Gjorde en ljuvligt god grön thailänsk kyckling curry igår och idag ska jag laga en fläskgryta (inspirerad av Linas blogg) som jag ska ta med mig hem till min kompis Isa imorgon. Isa har två barn, en på tre månader (med kolik) och en på 18 månader (som hade luftrörsinfektion förra veckan), samt en man som reser mycket i jobbet. Så jag ska försöka att göra livet lite lättare för henne i alla fall under en eftermiddag och kväll. Vi har inte setts sen babyn föddes i augusti!

Idag är jag så nöjd med att jobba hemifrån och inte behöva stiga ut i regnet och blåsten!

Lägenhetsköp, del 540

Fick alla dokumenten från min advokat i fredags och har ägnat en del av helgen åt att läsa igenom dem. Inte helt lätt men stundom intressant. Så som få veta att jag inte får ha reptiler eller fåglar i lägenheten utan de andra lägenhetsinnehavarnas tillstånd. Eller att golvplankorna tillhör mig men inte grundstocken. Ska ställa några frågor till min advokat imorgon och om allt sen verkar ok skriver jag på kontraktet. Yay!

Det här med att ha en advokat har förresten varit en väldigt intressant upplevelse. Jag har naturligtvis träffat på advokater genom jobbet och samarbetat med dem på projekt osv, men jag har aldrig tidigare haft en egen advokat. Någon som jag betalar för att tillvarata mina intressen. Himla fint det; Min advokat har kunnat varit pushy och tjatig medans jag har kunnat gömma mig bakom henne och hänvisat till henne varje gång frågorna har blivit jobbiga. Kunnat stått där med händerna i luften och sagt att "jo, men visst skulle jag göra det. Men du vet, min advokat..."

Tänk om man kunde ha en liten advokat med sig i fickan, som man kunde plocka upp när man stötte på vardagsbesvärligheter? Som, när saker och ting blir lite väl intensiva, hoppar upp och sätter upp handflatan och utbrister "höpp, höpp, höpp!". Eller inflikar "har du bevis att backa upp det påståendet med?" när folk gör vidlyftiga uttalande eller småljuger en upp i ansiktet. Jag vet i alla fall att jag vill ha en Claire, som min advokat heter, brevid mig nästa gång jag ska ta stora beslut eller förhandla om viktiga saker. Det känns liksom säkrare med ordentlig uppbackning.

Bloomsbury

Genom att jag nu har lämnat Bloomsbury tänkte jag gå dela med mig av mina egna favoriter:

Bar & Restaurang
The Norfolk Arms
Det ser ut som en alldeles ordinär pub på utsidan, men på insidan är det en liten bit Spanien, komplett med spansktalande personal, vinnedstänkta bord och torkade skinkor i fönstren. Tapasena är förträffliga och stämningen hög. Det går att hänga i baren men det bästa är att boka bord innan. Jag gillar nedervåningen mest.
28 Leigh St, WC1H 9EP
0207 3883937

Chilli Cool (tvärs över gatan från Norfolk Arms)
Superbt ställe för Sichuanisk mat. Det är kryddstarkt och autentiskt och ordentliga portioner. Men det är oftast väldigt fullt med folk för middag och inget ställe man sitter länge på.
15 Leigh St, WC1H 9EW
0207 383313

Thai Dream
Det här är en av de bästa Thai restaurangerna i London. Ligger gömd på lilla New North Street, en tvärgata från Theobalds Road. Man kan även komma till restaurangen från Boswell Street.
17 New North Street, WC1N 3PJ
0207 2425150

Det litterära Bloomsbury
Även om det inte längre finns lika många bokförlag och bokhandlar i Bloomsbury så finns det fortfarande kvar en viss aura av tryckpressar och litterära salonger över området. På gatorna mellan British Museum och High Holborn finns en hel del specialist bokhandlar. Men min favoritbokhandel ligger på Lamb's Conduit Street, närmare Holborn. Här säljer förlaget Persephone Books sina böcker. Förlaget specialiserar sig på att ge ut böcker av kvinnliga författare från 1900-talets första hälft som inte längre är i tryck. Varje bok har ett eget mönster på pärmarnas insidor som har någonslags koppling till författaren, tiden då boken gavs ut eller epoken då boken utspelar sig. Det är lätt att förköpa sig!
59 Lamb's Conduit Street, WC1N 3NB
0207 242 9292
'

Hundratals brittiska män flyttar till Sverige varje år för kärlekens skull!

Det har var en intressant artikel: De flesta som invandrar till Sverige från Storbritannien pga en relation med en svensk medborgare, är män. Jag har länge varit imponerad över hur många svenska tjejer lyckas få sina brittiska pojkvänner att flytta med dem till Sverige. Sverige är ju inte det lättaste landet att integreras i; språket är svårt och klimatet bistert. Och även Sveriges största storstäder saknar Londons puls och utbud. Ändå flyttar männen. Pga kärlek till sina svenska partners. Jag känner själv till minst tre sådana förhållanden, där paret har träffats i London och hon efter några år säger "Nu vill jag flytta hem" och han följer med. Vem vet, det kanske finns föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö för dessa "medföljande"? Kanske sitter de på The Tudor Arms på tisdagskvällarna och pratar engelska och dricker sina pints och stöttar varandra i detta nya, underliga land? Jag finner det hursomhelst fascinerande!

Tidig morgon i parken

Någonting jag har saknat under mina år i London är att träna på morgonen. Varenda jobb jag har haft sedan 2003 har startat i ottan. När sju är det senaste du börjar är det svårt att klämma in ett träningspass före jobbet. Men imorse vaknade jag vid fem av mig själv. Vid halv sex var jag klarvaken och drog ut på en spontan joggingrunda. Och just det där spontantränandet är det roligaste. När det spritter i benen och man tänker, "jo, jag sticker ut och rör på mig!"

Det var magiskt ute i parken i mörkret. Gult ljus från gatlyktorna och löv som singlade ned. Molnen skingrades under några minuter och en suddig månskära visade sig.
Och folket! Är man ute så tidigt i parken finns det en känsla av tillhörighet. Man hejjar på varandra. Säger god morgon när man joggar förbi. En snabb nick av samförstånd. Är man ute och kutar runt i mörkret klockan sex på morgonen har man något gemensamt. Den sortens bekräftelse av att man faktiskt är medveten om sina medmänniskor är sällsynt i storstäder.

Jabberwocky!

Hade en helt perfekt lördag, med brunch på Raoul's i Maida Vale. Deb och jag kunde sitta ute (under markisen som skydd mot en regnskur) och hade det alldeles förträffligt trevligt där vi satt och spanade på folk och åt Londons kanske bästa eggs benedict med rökt lax.

Efter vår lilla SATC session (brunch med tjejkompisar på helgen känns numera alltid som något tagit ut tv serien, särskilt som vi bredde på lite extra för att ge vår bordsgranne his money's worth genom att han så tydligt satt och tjuvlyssnade!) tog jag mig hem till Bloomsbury. Packade och städade innan jag gjorde mig i ordning för utgång i Shoreditch.

Vi gick till underbara Callooh Callay, inte långt från Old Streets tunnelbana, som är en sagolik Alice i Underlandet-inspirerad bar. I det första baren är det lite intensivare, lite trängre, lite flirtigare och lite högre volym. Gå igenom Narnia garderoben och se om ni kan få ett bord i den andra baren, där det är mindre folk. Allra trevligaste är det dock i medlemsbaren, en våning upp, bakom det svarta skynket. The Jub Jub Bar, som medlemsbiten av baren heter, har varje vecka en gästande bartender och där är musiken så nedskruvad att man faktiskt kan hålla normal samtalston medans man dricker cocktails. Och bara en sådan sak som att de har uppstoppade flamingoer och en tronlik soffa, fick mig att i sanna Queen of Hearts-anda utbrista "Off with their heads!" Dock vet jag inte hur mycket av en VIP bar det verkligen är, vi kom nämligen in utan medlemskap, tack vare ett leende och prydligt utseende. Prova att boka bord i förtid!

Callooh och callay är förresten ett nonsensord från dikten Jabberwocky (som är full av nonsensord!) i Alice i Underlandet.

Raoul's (tvärs över gatan från restaurangen ligger Raul's deli)
13 Clifton Road
London, W9 1SZ

Callooh Callay
65 Rivington Street
London, EC2A 3AY
'

Dagens tanke

Man framstår aldrig som stor genom att förminska andra.
'

Lägenhetsköp, del 539

Idag meddelade säljaren att han går på semester i två veckor.
Så tja, vi kanska kan skriva kontrakt typ tredje veckan i november?
Just nu har jag lust att banka mitt huvud mot bordet. Alternativt gå ut och supa mig full.
Istället ska jag packa ihop lägenheten.

Lägenhetsköp, del 538

Nu är det nästan åtta veckor sedan mitt bud på lägenheten jag vill köpa antogs. Planen var att det skulle ta 5 veckor att färdigställa köpet. Det gjorde det inte, kan vi ju konstatera.

Lägenhetsköp i England är en utdragen process som försinkas ännu mer av att alla dokument ska skickas med post. Så när säljaren ska skicka info till mig så får han pallra sig iväg till brevlådan och skicka dem till sin advokat. Som tittar på dem och tar kopia och sen skickar dem till min advokat. Med post. Som sen tittar på dem och tar kopia och skickar dem till mig. Med post. Trots att vi har postutdelning på lördagar så blir en försening från säljarens sida på 5 dagar lätt en försening på 10 dagar på grund av alla dessa brevutskick.

Sen måste min advokat få svar från kommunen och lantmäteriverket angående bostadens ägareförhållande, byggnadslov som utfärdats, om det har getts byggnadslov för ett stort bygge i närheten som skulle kunna komprimera lägenhetens värde i framtiden, etc. Här lyckades kommunen lämna svar på fel lägenhet, så vi fick börja om igen. Och nu har min advokat gått på semester i en vecka, så jag vet faktiskt inte när köpet kan gå igenom. Förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan därpå.

Innan dess ska jag pack ihop min Bloomsbury lägenhet och frakta alla mina saker till temporär förvaring eftersom mitt utflyttningsdatum är 2 november.

Antequera, Spanien

Mitt emellan

Ibland känns det som om det blir för tvära kast när jag reser. Framförallt när det blir europeiska lågprisflyg och man liksom tycker att man inte borde kunna ta sig så långt med de där flygande bussarna. Men skillnaden var stor mellan att ligga vid poolen i bikini på den andalusiska kusten mitt på dagen och ligga under dubbla täcken och huttra i lägenheten i London på kvällen. Skillnaden var också stor mellan att göra väldigt lite under fyra dagar i Málaga och kastas in i jobb-virvelvinden imorse. Så nu sitter jag har och känner mig lite mitt emellan. Inte längre mini-semester men inte riktigt inne i jobb-flytet än. Lite brunbränd på näsan, och iförd fleecetröja.

Jag är även väldigt mycket mitt emellan vad det gäller boendet: Lägenhetsköpet har dragit ut på tiden och nu hoppas jag på att få nycklarna i mitten av november men jag måste flytta ut ur min nuvarande lägenhet om två veckor. Och det är ju inte helt optimalt.

Fredagspepp!

Var ute och fotade med min ny-gamla lins igår. Svårt men roligt.

Imorgon åker jag till Spanien på några dagar!

Om att känna sig som en utlänning

I ett litet kommentarsutbyte med Lisa kom vi fram till att en av fördelarna med London är att vi inte har känt oss som utlänning här. Eftersom jag känner mig som en utlänning överallt annars, till och med i Sverige, så är det väldigt behagligt att just i den här frågan känna sig hemma i London. Varför är det så?

London är väldigt internationellt. England har helt klart blivit en immigrantnation de senaste femtio åren och det märks nog allra mest i London där man hela tiden träffar på andra utlänningar; på trottoaren, på Starbucks, i affären, på jobbet. Så många pratar engelska med en liten brytning hit eller dit men det är ingen som pekar finger. Naturligtvis får jag ofta frågan varifrån jag är, genom att mitt engelska uttal inte är brittiskt. Men det kommer lika ofta från någon som jag kan ge motfrågan "And where are you from?".

London hålls igång av utlänningar. De finns överallt i samhället (utom just kanske i parliamentet, fast Lord Ashcroft i the House of Lords har ju taxerat som om han inte vore permanentboende i landet) och de flesta britter är väl medvetna om att landet behöver immigranter, även om både regeringen och oppositionen talar om att stävja inflödet. (Notera att Storbrittaniens motsvarighet till Sverige Demokraterna, The British National Party, inte kom in i parliamentet i vårens val.)

New York är också internationellt och multikulturellt men där känner jag mig ändå som en utlänning. Jag tror att skillnaden ligger i att folk som flyttar till USA till en mycket större utsträckning vill bli amerikanska. Och amerikaner förväntar sig att utlänningar ska vilja bli amerikaner och uppskatta allt amerikanskt. Här i London förväntar sig ingen att jag skulle hylla allt brittiskt eller eftersträva att bli mer brittisk i min framtoning. Just detta, att man får behålla sin särprägel men samtidigt åtnjuta allt det positiva som en internationell storstad har att erbjuda, är vad som får mig att känna mig hemma här. London tillåter mig för en stund sudda ut min utlänningsstämpel. Staden låter mig veta att jag tillhör. Precis som jag är.

Den oklibara kliningen

Idag är jag trött på att vara kvinna. Jag har haft en svampinfektion i en vecka som inte har gett med sig, så idag gick jag till läkaren och fick recept. Jag är så trött på allt detta kroppsliga! Flytningar och blod... Att behöva gå till läkaren och prata mens och preventivmedel, varje gång!
När Shel Silverstein skrev om the Unscratchable Itch så tror jag att han egenligen pratade om en underlivsinfektion.

En liten inblick i Helvetet

Var och såg the English National Operas uppsättning av Faust i lördags, vilket var en briljant liten helvetesvandring. Des McAnuffs produktion sätter handlingen till första världskriget med enastående visuella effekter och karg dekor. Iain Paterson porträtterar Méphistophélès som en dandy, med flärd och snobbism, och med hela världen alldeles bokstavligt vid sina fingertoppar. Men läskigare än Satan själv, och hans hov i underjorden, var ändå kören som i vita labbrockar förde tankarna till kemisk krigföring och vetenskapens ständiga framsteg som handlar lite om vad som är rätt och fel, utan vad som är möjligt.

(Går man in på ENOs hemsida finns även en trailer till uppsättningen.)

Tjänsteledig?

Ringde upp min chef i eftermiddags och meddelade att jag tyvärr måste säga upp mig.
"Varför då?" undrade han bestört.
"För att jag behöver semester."
"Men du kan ju inte säga upp dig bara för att du vill gå på semester!"
"Har du något annat förslag?" frågade jag.

Nu ska han fundera på det i några dagar.

Åh New York, vad har du gjort med mig?

New York var absolutely fucking fabulous!

Aj, det sliter lite i mitt hjärta detta, denna ständiga dragkamp mellan London och New York (som jag ju skrivit om tidigare). Och nu flirtar jag med nyc. Det kändes så fint att vara där i september, så rätt. Och då börjar jag undra om jag inte skulle ta och flytta dit igen? I alla fall på ett par månader eller så? Bara lite för att känna av, för att stilla det där suget.

Jag må vara gift med London, men jag kanske kan ha en liten affär med New York?

Svart är alltid det nya svarta

Ah, the blessings of autumn! Nu kan jag börja bära svart. Det finns inget så vilsamt men samtidigt så förbättrande som att klä sig i svart. Känner jag mig lite vissen, blek, fet eller frusen funkar det alltid att klä sig i svart. Det är så förlåtande.
I fredags, när det regnade och var grått, satte jag på mig min svarta skjortklänning som sitter åt precis där den ska, och släpper ut precis där den ska. Till det mina höga, mörklila stövlar och jag var snygg som attan. Nu ska alla färgglada, käcka plagg läggas längst bak i garderoben tills jag ska till södra halvkotet över jul. Det gråa och det svarta speglar min personlighet så mycket bättre.

Nu åker jag till New York

på några dagar. Ska träffa vänner och promendera runt i mina gamla kvarter på Upper West Side.Foto över midtown från i februari i år när jag var i nyc sist

Basilika och frisörerna

Jag frisörskräck. Tandläkaren skuttar jag gärna iväg till och läkarbesök brukar inte heller ge mig några större känningar. Sprutor, blod, höjder, flygplan, whatever. Inga problem. Men att gå till frisören ger mig stora darren. Därför försöker jag göra det så sällan som möjligt. Sist jag tog mig i kragen och var och klippte mig var i mars... Så idag ska det bli av igen. Håller tummarna att det inte slutar i gråt och tandagnissel!
Fast fördelen med att låta håret växa är ju att man kan sätta upp det så fint!

Kakor till téet

ur en söt burk. Inköpt på Victora & Albert Museum förra veckan

Isle of Wight

Isle of Wight är vita segel och blå randiga tröjor. Det finns två anledningar att man besöker Isle of Wight - för att segla eller att cykla. Eller för att gå omkring i pittoreska Cowes och se ut som man seglar eller cyklar. Därmed alla vit-och-blå randiga, marin-inspirerade tröjor runt om i stan.

Vi åkte till ön för en långhelg för några veckor sedan när det fortfarande var sommar i luften. Det skulle bli en lugn, slapp helg på ett boutique hotel (hur kommer det sig att det numera kallas butikshotell när det egentligen är ett B&B?) men det visade sig att den årliga Powerboat festivalen hölls samma helg och dånet från båtarna väcke oss definitivt tidigare om mornarna än vi hade önskat.

En dag hyde vi cycklar och cyklade längs gamla järnvägssprår tvärs över ön. Platt och lätt och inte alls så äventyrligt som många av de mountainbike spår som finns runt om på ön. Isle of Wight anses faktiskt vara en av världens bästa cykeldestinationer och har sin egen cykelfestival i september varje år.

Missa inte Osborne House om ni åker till ön! Det ett fantastiskt slott med en vacker trädgård som var Drottning Victorias sommarresidence.

Från London tar du tåget till Southampton (snabbast från Waterloo, på 1 timme och tjugo minuter, men tåg går även från Victoria station). Utanför tågstationen i Southampton går en gratisbuss till färjorna. Passagerarfärjan går till West Cowes och tar 25 min, bilfärjan går till East Cowes och tar en timme. Mellan West och East Cowes går en sk "flytande bro" mellan fem på morgonen och halv ett på natten.

Vi bodde på Villa Rothsay och hyrde cyklar hos Top Gear i West Cowes, fast i ärlighetens namn så var de rätt skruttiga och växlar på min cykel brakade ihop i slutet av dagen och jag fick gå den sista biten!

Vemod

Idag tar vi en skopa svenskt vemod och säger adjö till sommaren:
En vintersaga - Jerry Williams
Shoreline - Anna Ternheim
Märk hur vår skugga - Imperiet
Så skimmrande var aldrig havet- Marie Fredriksson

Mittinatta

Inatt, när jag för andra gången den här veckan var uppe vid någon osalig timme för att jag inte kunde sova, konstaterade jag att grannen tvärsöver gatan då verkligen var uppe märkliga tider. Sen slog det mig att grannen naturligtvis kunde säga samma sak om mig...

Disciplin

Det finns så mycket illusioner kring att jobba hemifrån. Nästan varje gång som jag berättar för någon att jag jobbar hemifrån får jag höra: "Åh, du måster verkligen vara disciplinerad! Det skulle aldrig jag klara av." Vad tror dessa människor att jag gör? Att när min väckarklocka ringer vid tio i sex så står jag varje morgon i valet mellan att stiga upp och ligga kvar? Att mina kollegor inte skulle märka om jag inte loggade in på morgonen? Att våra klienter inte skulle märka om mina analyser inte damp ned så punktligt som de förväntar sig? Att göra mitt jobb eller inte skulle vara en lika stor existentiell fråga som om jag ska ta och diska nu eller om tre timmar?

Att jobba hemifrån betyder att jag gör samma jobb (fast ärligt talat oftast mer) från mitt fysiska hem, som jag tidigare gjorde från ett kontorslandskap. Det betyder inte att kvaliteten av mitt arbete kan sjunka för att jag sitter och sneglar på meningslös eftermiddagsTV varje dag, eller att det finns någon slags ökad flexibilitet kring deadlines bara för att man jobbar hemifrån.

Sen är ju nästa fråga, vad är det som driver dessa människor att jobba? Har de så dålig "disciplin" att de enbart utför sitt jobb pga att deras chef står brevid deras skrivbord med piskan?

Jag har jobbat hemifrån i över 5 år nu och det passar mig väldigt bra. Jag gillar att slippa pendla. Att när det regnar och är mörkt ute kan jag sitta kvar i pyjamas med en stor kopp kaffe och lyssna på Classical FM medans jag jobbar. Jag slipper trekantsmackor till lunch eller micrade rätter och lagar ordentlig mat istället. Och när dagen är slut behöver jag inte ta mig någonstans för att komma hem.

Den största nackdelen med att jobba hemifrån är dock andras attityd. Det finns någonslags föreställning om att om man jobbar hemifrån så är det inte "på riktigt" eller helt seriöst. Många får lite bored housewife och tupperware party vibbar av det hela. Jag har märkt att vänner kan ha väldigt svårt att förstå att jag inte bara kan ta en improviserad fika på stan eller ta ledigt nån eftermiddag då och då, bara för att jag jobbar hemifrån. Mitt jobb är dessutom väldigt tidspressat, vilket kan vara svårt för utomstående att förstå, som tycker att de kan väl komma förbi och fika lite hemma hos mig medans jag jobbar.

Sen är det klienterna. Jag berättar aldrig frivilligt att jag jobbar hemifrån därför att jag har en känsla av att vårt företag då skulle ses som mindre professionellt. Så när nån kund ringer och småpratar lite om vädret i London så påpekar jag aldrig att jag faktiskt förnärvarade sitter i sommarstugan i Roslagen/i Sao Paulo i Brasilien/i Mexico City och jobbar. Genom att jag har ett lokalt London nummer så går direkt till min Skype så behöver heller ingen veta var jag befinner mig rent fysiskt. Det viktigaste är ju ändå att jag svarar i telefon.

Söndagskvällsambivalens

Te eller rödvin, te eller rödvin?

Fröken Märkvärdig och karriären

En av mina absoluta älsklingsböcker, Fröken Märkvärdig och karriären, har blivit film! Jag vet inte hur många gånger jag har läst Joanna Rubin Drangers seriebok och funnit tröst däri. Igenkänningsfaktorn är gigantisk.

Gårdagens observation utanför Liberty:

It doesn't matter if you wear Louboutins if you can't walk in them

Bud antagit!

Nu ska den bli min!

Den har en liten uteplats också!

Idag har jag därför hittat en advokat som jag gillar, och anlitat. Skickat mitt körkort till henne, samt proof of address för att styrka min identitet. (Genom att man i England inte har ett fungerade personnummersystem, så måste man ständigt visa upp gasräkningar och bankutdrag för att kunna bevisa att man är den man hävdar att man är.) Och försäkrat med om att mäklaren ska skicka de nödvändiga dokumenten till henne.
Vidare har jag hittat en besiktningsfirma som ska till lägenheten och inspektera den nästa vecka, för att leta dolda fel och annat otyg.

Planen är att jag ska få nycklarna om 4 veckor!

Bostadsköp, renovering och utbyggnad

Alltså, det är mycket nu. Roliga saker men mycket på en gång.
Jag håller på att köpa lägenhet. Budar och så. Det blir lätt lite stressigt... Det är en sådan stor grej! Mycket pengar och brittisk fastighetsjuridik som jag har behövt sätta mig in i. Ibland ger det mig lite andnöd: Ska jag köpa nu? Tänk om jag hittar något bättre, senare? Hur stor blir egentligen boendekostnaderna? Ska jag verkligen göra det här?
Men jo, det ska jag. Nog.

Samtidigt driver pappa projekt Badrumsrenovering i sommarstugan. Det är helt fantastiskt att han tagit sig an detta. Det blir ju väldigt komplicerat för mig som utlandsboende att sköta hela karusellen med att träffa hantverkare och kolla upp olika badrumsinredningar på distans, så jag är väldigt tacksam att han har bestämt sig för att tackla detta med sådan entusiasm. Och snickare är super peppad att starta igång och ringde mig i helgen när jag var på minisemester på Isle of Wight, och ville diskutera olika utbyggnadslösningar och bad mig sätta igång pappersexcercisen så fort som möjligt så att han kunde gräva grunden till utbyggnaden innan tjälen går i marken.
Pappa har gjort flera ritningsförslag, som han scannat in och e-mailat (alltså, hur sött är inte det?) och det är egentligen bara för mig att välja alternativ 1, 2 eller 3. Ringa kommunen och skriva under några papper. Men jag blir ändå lite svag.

Det är som förra sommaren när jag på två (jobb)veckor och tre Ikea besök skulle rita upp och bestämma mig för ett helt nytt kök i sommarstugan (efter hästmyreincidenten). Och efter jag hade gjort alla val (köksmodulutformning, väggfärg, golv, golvlister, skåpluckor, handtag, bänkskiva, fläkt, etc, etc, etc) var helt okapabel att ta ett beslut kring kakel. Just detta att välja kakel framstod plötsligt som oöverstigligt. Färg? Form? Mönster? Eller skulle jag välja frostade glasskivor istället? Jag bläddrade frenetiskt i inredningsmagsin tills dess att mamma - som ju känner mig väldigt väl - sa att jag faktiskt inte behövde bestämma mig. Att man kan kakla senare. Att köket kan göras färdigt utan kakel. Och det var det största lättnaden. Och i somras använde jag lätt köket utan kakel och jag har fortfarande inte bestämt mig.

Styra upp

Planer för den här veckan:
- köpa lägenhet
- gå och klippa mig
- köpa schal som passar klänningen jag ska ha på mig i helgen
- göra ritning över ombyggnaden av badrummet i sommarstugan
Hepp!

Calvert 22

Det är mycket häng i östra London just nu. I söndags tog jag mig till Shoreditch och gick på konstutställning på galleri Calvert 22.
De hade en utställning av Olga Chernysheva med fokus på hur Rysslands befolkning har adapterat till de omvälvande samhällsförändringarna som skett sedan Perestroikan. Både foton, videoinstallationer och målningar ingick i detta lilla porträtt av dagens Ryssland.

Jag har ett nyvunnet intresse för landet sedan jag i somras var till St Petersburg på semester och sen plöjde Anna Karenina i augusti, så jag fann utställningen fascinerande.

22 Calvert Avenue,
London, E2 7JP
Öppnings tider:
Ons-Lör 10-18
Sön 11-17
Första torsdagen i månaden håller galleriet öppet till 21.

London Fields Lido

Photo: Madeleine Waller

I östra London, alldeles i toppen av parken London Fields, finns en uppvärmd, 50-meters utomhuspool (Londons enda!). London Fields Lido öppnades 2006 efter att ha varit stängt i 20 år och det är den perfekta platsen att simma nån timme på en helgförmiddag. Omklädningsrum och duschar inomhus, medans det utomhus finns individuella omklädningshytter och en unisex dusch. Just nu har de även en underbar fotoutställning av Madeleine Waller kallad "Wet & Dry" med foton av simmare under vintermånanderna.

Kostar £4.10 i inträde och 20 pence till skåplåset.

Efteråt kan man promenera ned genom London Fields och ta en god kopp kaffe hos Climpson & Sons på Broadway Market (67 Broadway Market) som har sitt eget rosteri. Flat whites har ju börjat bli allt mer lättåtkommliga London nu (det är förvånansvärt att det tagit så lång tid för denna australiensiska/nyazeelänska kaffe&mjölk mix att ha blivit mer populärt här, i tänka på den stora populationen av immigranter och besökare från Englands föredetta kolonier down under) och här är ett ställe de gör dem fantastiskt bra!

London Mon Amour II

Det är lätt att glömma bort, när man hastar mellan mataffären och lägenheten, att jag faktiskt bor här igen. Zig-zagande mellan turisterna kring Russel Square.
Igår kväll promenerade jag och JS runt i kvarteren kring British Museum - han försökte hitta en bokaffär han ville visa mig, efter att vi hade varit och ätit soup dumplings på Leong's Legends i Chinatown.
Det regnade lätt men var så varmt att det inte gjorde nån av oss något, och när vi kom runt ett hörn pekade jag ut var min vårdcentral låg. Och han vände på huvudet och utbrast "that's fantastic!" För visst är det det. Jag är tillbaka! Jag bor mitt i smeten! Min lokala vårdscentral ligger mitt emot British Museum och jag kan ta mig till Covent Garden i högklackat på 10 minuter.

Insnöad

Idag skulle jag har flugit till USA för lite r&r med familjen i Washington. Men mitt flyg har ställts in pga den analkande snöstormen på östkusten. Hoppas jag får flyga ut imorgon istället.

Kryddstarkt

Det är verkligen svårt att tro det men det fanns en tid då jag skydde allt vad stark mat heter. Jag har suttit - med stor allvarsamhet - och petat undan alla små gröna chilibitar ur min pappas äggröra, och ängsligt frågat kyparna på den malayiska resturangen hur het deras Laksa är. Och det fanns en tid då det enda jag beställde på indiska/bangladeshiska resturanger var den mjäkiga chicken korma.

Hur annorlunda det är nu slog mig häromdagen då jag stod och skar upp honungsmelon, tog en tugga och genast började rota i kryddsamligen efter chilipulver. I Mexico har man nämligen gärna chilipulver på färsk frunkt.

Andra saker jag nu gärna konsumerar med chili:
Godis! Torkad frukt täckt med chilipulver är en mexikansk specialité. Min favorit är torkade ananasbitar med chili. Samma koncept som djungelvrål: ät till gommen och läpparna bränner. Och ät sen lite till.
Öl! Att mexarna gärna dricker sin öl med lime är ju välkänt, men att de än hellre mixar i chili är väl mindre känt i Europa. Möt 'Michelada': "an alcoholic beverage made with beer, lime juice and assorted sauces, spices, peppers, tomato juices or clamato. It is served in a chilled salt rimmed glass". Jag föredrar dock den med chili på kanten.

Dumhet ska med logik bemötas

Det är val i år och det är så här SD ska bemötas. (Artikeln har några år på nacken men den är suverän.) Med raka frågor tror jag att det ologiska i deras resonemang kommer att tydliggöras.
Och så detta att de lockar en grupp i samhället som skulle förlora mest på deras politik.

(Och jo, jag satt och gapskrattade åt Björklunds resonemang hur Sverige skulle klara sig utan arbetskraftsinvandring. Mannen kan ingenting om statistik eller befolkningstillväxt! Han har ingen aning om hur Sveriges demografi ser ut för närvarande! Det resonemangen han för är något jag skulle förvänta mig från någon som gick i mellanstadiet. Eller vänta, inte ens det, jag tror vi definitivt kunde mer matte än så i sexan...)

Hej mitt vinterland!

Jag fryser som en hund. Mer specifikt, som en mexikansk nakenhund (xoloitzcuintle).

Det är det kallaste det har varit på vad, 125 år?, och jag börjar bli grymt trött på att sova med tre lager kläder, inklusive fleece tröja och raggsockar, under två duntäcken. Jag har redan läxat upp några oskyldiga personer som bara råkade vara den typ hundrade personen som utbrister "men du är ju svensk!" när jag gnäller över kylan. Nej, i Sverige behöver vi inte ha på oss mössa inomhus på vintern. Read my lips: d-u-b-b-e-l g-l-a-s. Hej, tätade dörrspringor!

Och så vad är det med mexarna och deras förkärlek till utomhusfester? Mexico City är inte Cancún. På vintern är det inte många plusgrader under natten. Ändå envisas de med att bjuda in folk till trädgårdsfest. Och så står man där, med sin drink med is i, och huttrar och huttrar.

Men, man skall inte förbanna mörkret, utan tända ett ljus. Så imorgon åker vi på spa. I ångbastun hoppas jag tina upp mina frusna lemmar. (Häromdagen gjorde sig faktiskt en gammal frostskada sig påmind och mitt ena långfinger blev alldeles vitt och jag tappade känseln i den. So much for "men det här måste ju vara som sommar för dig!". Jo, tjena.)

Mer inspiration

Precis som större delen av den norra jordhalvan har vi haft det kallt i Mexico. När det bara är några plusgrader utomhus blir det kallt inomhus. I vår oisolerade lägenhet, utan värme och med iskalla golv huttrade vi runt förra veckan. Vi har två fristående element men kan inte ha på dem samtidigt för då går en propp... Har saknat min varma lägenhet i Bermondsey där dubbelglas, heltäckningsmattor (hello, det var ju England!) och gratis värme höll mig på bra humör förra hösten och vintern.
Igår kom dock solen fram och jag tinade upp.

Mer inspiration: sådant här gillar jag!

Inspiration

Sedan drygt ett år är jag ständigt på jakt efter inspirerande artiklar och siter om kvinnligt företagande och entrepenörskap. Hittade Drifting.nu i somras men tyvärr tycker jag att de mesta av företagandet som lyft fram där oftast är relaterat till babykläddesign/hemtjänster/smyckesdesign/hantverk/karriärcoaching. Jag vill på inget sätt förminska företagande inom dessa områden, och det kanske faller sig naturligt att många kvinnor startar eget inom den sfär där de är mest verksamma, men det är samtidigt områden som jag själv inte kan relatera till.

Det har hänt så många gånger att jag snubblat över artiklar som lyfter fram kvinnor som har startat företag, där storyn går ungefär såhär: "jo, jag var barnledig, och då saknade jag verkligen XXX/blev ständigt irriterad på XXX så då uppfann jag den här maniken/startade jag den här hemsidan/designade jag det här babyklädmärket". Och jag tänker, wow, vilken grej! De har vågat satsa, och det bär sig efter bara något år! Och sen fortsätter jag att läsa artikeln och förstår såsmåningom - genom att läsa mellan raderna - att denna produkt bara är någon slags hobby, vid sidan om en hemmafrustillvaro, och att hon har en man som försörjer henne. Återigen, good for her, folk som uppfinner nya ting och servicar är inspirerande i sig, men jag kan inte relatera till en sådan historia. Jag söker istället efter fler inspirationskällor i from av företag startade av kvinnor inom teknik och ekonomi området. Den här artikeln i Svd hamnade därför genast på min länklista!

Och så vad är det med alla dessa livscoacher/karrärscoacher? Detta är inte enbart ett fenomen i Sverige, även i London har jag inom min bekantskapskrets träffat på folk som skolat om sig till detta yrke (bla min fd granne). Jag har även själv varit på en session hos en sådan coach. Och även om jag tyckte att den upplevelsen var positiv och inspirerande, så känner jag att de flesta som jag har träffat som jobbar/vill jobba som privat coach saknar tillräcklig livserfarenhet/arbetserfarenhet för att inbringa förtroende hos mig för att de ska kunna ge mig den vägledning jag behöver. Den storyn jag oftast har hört när folk har skolat om sig till karriärscoach är att de var trötta på sitt jobb och ville göra något annat, vilket inte riktigt är den utgångspunkt som jag ser som mest positiv. Istället skulle jag vilja träffa en coach som är 50+, har bred arbetslivserfarenhet, gärna hållit en högre position inom näringslivet och som fortfarande har en fot kvar inom den världen. En coach som brinner för personlig utveckling och att se andra nå sin fulla potential. Och oj, där beskrev jag visst min mamma! (Hon jobbar dock inte som coach men har all potential för att bli en bra sådan när hon väl bestämmer sig för att slå av på takten med sitt nuvarande super-intressanta, högtflygande, heltidsjobb.)

Här är en annan inspirerande websida, som jag som plats-oberoende person gillar, även om den mest verkar fokusera på frilansande journalister och yogalärare.

Trafikregler à la mexicana

Det här är några nya trafikregler som jag har lärt mig sen jag började köra bil i Mexico City:

• Säkerhetsavstånd existerar inte. Lämnar du en liten lucka bakom framförvarande bil kommer någon medtrafikant genast att kasta sig in i den, vilket betyder att du måste tvärbroma och så sätter du dig själv i fara. Nos-mot-bak är det som gäller. Och ha ordentliga kofångare. (Nämde jag att jag kör en jeep?)


• Använd inte blinkersen för att indikera att du vill byta fil. Det ger bara förarna i filen brevid en varning om dina avsikter, vilket ger dem en chans att gasa på, för att se till att du minsann inte kommer in framför dem.


• Genom att blinkersen inte har något användningsområde inom trafiksäkerheten eller för att få samspelet mellan trafikanter att fungera bättre, så står det var och en fritt att använda dem som man anser passar bäst. (Det enda undantaget är vid köbildning, då det är allmänt vedertaget att sätta på varningsblinkersen.) Det är festligt med blinkande lampor! Sätt på och slå av. Ha på så länge du vill. Mini-party på motorvägen!


• Tuta! Ofta, högt och länge. På det sättet kan du meddela dina medtrafikanter om att du finns. Du existerar. Du har en röst och du väljer att göra den hörd.
  Tycker du att alla andra kör som klantar? Tuta! Är du på väg mot en korsning? Tuta! (Så att bilarna på den korsande gatan hör dig och stannar. Naturligtvis.) Tycker du att tjejen i bilen bredvid är snygg? Tuta. Tycker du att trafiken rör sig för sakta, bilen framför inte rivstartar vid grönljus, trycker någon in sig framför dig eller är du på allmänt dåligt humör? Tuta.


• Ska du köra in på en tungt traffikerad gata-huvudled (med relativt långsamtgående trafik) - stick ut nosen (bilhuven). Ingen vill egentiligen köra på dig och hinner de bara se dig så stannar de hellre.


• Så länge det är grönt kör man. Även om det är igenom en korsning och det inte finns plats på andra sidan. Slår ljuset sedan om och du blockerar korsningen så är det inte ditt fel. Du hade ju grönt. Och du ska verkligen inte behöva vänta på nästa ljussignal.


• Rondellerna på Paseo de la Reforma (en av Mexico Citys huvud avenyer) är inte rondeller, bara trafikfördelare. De kan attakeras från både höger och vänster, beroende på vart du vill köra.

Ynklig

Jag känner mig lite ynklig just nu.

Det är tufft, det vill jag vara ärlig om. Jag saknar mina vänner, jag avskyr att det är så svårt att ta sig runt i stan, jag hatar att man måste köra överallt, struligt att inte hitta, det är jobbigt att inte kunna språket ordentligt, avskyr att bli utittad av gloende män, och det tar på krafterna att jobba natt.

Jag försöker och försöker. Kör bil fastän det ibland känns som om det är med livet som insats. Vågar mig ut i stan. Har börjat ta spanska lektioner. Men det är tuffare än jag hade trott.

Brev hemmifrån

Fick paket från mamma idag och blev alldeles tårögd över adventskalendern hon skickat mig (jag har letat en kalender här men konceptet finns inte). Det var med barnslig förtjusning som jag öppnade 11 luckor på raken.

Och så fick jag ett änglaspel också, och julklapp, och glöggkryddor. Och Claras Jul är tydligen på väg med posten.

I'm Dreaming of a White Christmas

Jag längtar faktiskt efter snö och kyla. Tusen juleljus och lussekatter. Fantiserar om att flytta till Umeå. Där borde det finnas både snö och minusgrader. Och så skulle jag kunna få vara med i Försök Att Inte Se Så Snygg Uts bokklubb. *lycka*

London Mon Amour

Det var aldrig tal om kärlek vid första ögonkastet. Tvärtom. Den första introduktionen alldeles i början av 90-talet lämande inga större intryck och den påtvingade samvaron nästan tio år senare skapade ömsesidig motbjudan - jag tycker inte om dig och du tycker inte om mig och låt oss se till att vi håller oss ifrån varandra!

Det var därför med motvilja som jag återkom 2003. Det kändes som om jag inte hade några andra val och såg det hela som en strategi att ta mig mot bättre och större mål i framtiden. Ärligt talet så kom jag tillbaka endast med intentionen att snart försvinna igen. Du skulle vara min språngbräda mot allt det där andra som jag drömde om. Jag skulle endast utnyttjade dig och dumpa dig så snart jag hittat något bättre och roligare. Ochh jag tror att du var väl medveten om mina dukla ententioner. Två år max, löd mantrat.

Och du försökte verkligen inte vinna mig över. De där första, gråa månaderna av 2003 då jag arbetslös och bostandlös surfarde runt på vänners soffor eller tillfälligt tomma sängar, och satt på internetcafeer och letade jobb - det var aldrig något rosenskimmrande över det hela. Det var hårt jobb och mycket uppgivenhelt. Men någonstans där så började jag verkligen önska att jag hittade ett jobb. Så att jag kunde stanna. Så att jag kunde få ta del av allt det du hade att erbjuda. Och till försommaren hade jag både roligt jobb och bostad, och Den Stora Kärleken satte in. Det var omtumlande, storartad, can't-live-without-you kind of love. Vi var fruktansvärt förälskade och det mesta var rosenskimmrande. Jag föll så handlöst och det var så underbart att få göra det. "Love like you never been hurt before" var sannerligen mitt motto och jag kände verkligen att du aldrig kunde göra mig orätt.

Allt eftersom tiden gick så mognade kärleken. Jag kunde återigen se dina fel och skavanker, men de varken irriterade eller upprörde mig på det sättet det tidigare gjort. Jag accepterade dem som en del av din personlighet. Vi hade några duster men tog oss alltid igenom dem. Och det var inte pga något som du hade gjort som jag bröt upp en första gång, där på hösten 2005. Det var mest lockelsen av någonting nytt, någonting annat, någonting glittrigt och spännande som fick mig att gå. Möjligheten att uppfylla en gammal dröm. Och valet att lämna dig då har jag aldrig ångrat. Det gav mig tillfälle att uppleva underbara äventyr och pröva på nya saker. Och jag kände det aldrig som jag svek dig. Vår kärlek och förståelse för varandra var så stark att jag kunde tillåtas sådana här utsvävningar. Och jag visste att du alltid skulle finnas där för mig.

Och så kom jag ju tillbaka drygt ett år senare. Av helt fri vilja, trots andra lockade möjligheter, så kom jag tillbaka. Och du välkommnade mig med öppna armar och slöt mig till din barm och jag kände mig så trygg och så glad. Och sen fortsatte vi att leva tillsammans igen. Efter ett moget val att göra det, i ett moget förhållade där igen av oss behövde bevisa något längre men där det fortfarande fanns studer av eufori.

Så när jag går nu är det inte utan att mitt hjärta svider. Du har funnits där för mig under så många år. I din skugga och med din hjälp har jag kunnat växa, upptäcka mig själv. Du har både givit mig utrymme att utvecklas samtidigt som du har fångat upp mig när jag fallit. Du har uppmuntrat mig och tröstat. Puffat mig framåt och visat mig nya vägar. Och när jag nu packar ihop och går, så är det som en starkare, vuxnare människa och jag vet att det är mycket tack vare dig. Och du ska veta att du inte har gjort något fel, det är jag som återigen måste söka nya äventyr. It's not you, it's me.

Söndag i sängen

Idag skulle jag ha jobbat en massa, städat, röjt och packat.
Istället har jag legat i sängen hela dagen och gnytt pga en allt för övermäktig baksmälla.

GP oktober 2009

"För Maria Evertsson var det viktigt att veta i förväg att det var en tjej som var på väg. Barnrummet skulle vara inrett och klart – för att välkomna en liten flicka." "Om jag hade väntat en pojke hade jag nog inrett rummet i blått, rött och vitt. Och jag hade troligtvis inte målat om skåpet, funderar hon."

"Jonatan Bergman och Jonna Kauro gjorde precis tvärtom när de planerade var den nya babyn skulle bo. De valde en grön färg på väggarna så att den skulle funka oavsett vilket kön det var på barnet. - Vi tänkte att grönt var en neutral färg, berättar Jonatan som ägnade sin semester förra året åt att tapetsera och måla om i dottern Leijas rum." "Det var först efteråt som jag tänkte på att det var blommor och att det kanske inte hade funkat om det varit en pojke, säger Jonna tveksamt."

Allt för konsten...

David Letterman berättar att han har varit otrogen (fler gånger) och publiken skrattar och applåderar.
Roman Polanski har blivit arresterad för att ha drogat och våldtagit en 13-åringen och Hollywood protesterar högljutt.

Alla dessa städer, alla dessa länder

När ska jag bo i Frankrike? När ska jag besöka Marocco igen? Och Istanbul, som jag blev så kär i 2006. När kommer jag dit? Och när kommer jag åter till mitt ständigt återkommande Sao Paulo? Staden jag har besökt och bott i i så många olika omgångar. När kommer jag att boka in nästa flygbiljett? Och hur var det nu med Italien? Och så hade jag någon galen ide om att köpa hus i Costa Rica.

Mi casa es su casa vs. Mitt hem är min borg

Summerar ganska bra den största kulturskillnaden mellan mig och min pojkvän.

Vill ha vs. behöver

Duktiga och intelligenta Tanja skrev en bra inlägg om det här med att välja levnadsstandard och när folk pratar om att det inte längre går att leva en hel familj på en lön så har man liksom glömt bort att man bodde mycket trängre på 50-talet, inte flög utomlands eller gick på krogen.

Jag kan ibland tycka att det är så skönt att inte spendera pengar. Just nu är jag inne i något av en icke-konsumptions period (lägg gärna in ett hånskratt här, då jag i helgen köpte tre ta-med kaffe, betalade en tandläkaräkning på 1500 pund, satt och pimplade vin på uteservering med vänner och åt trerätters middag på resturang) då jag inte kan handla några kläder eller saker genom att jag måste få ned alla mina ägodelar i några resväskor nästa månad när jag flyttar.

Ibland får jag även regelrätt ångest av att spendera pengar. Jag har pengar och kan mycket väl ta större utgifter en del månader, men många gånger tycker jag att ångesten att separeras från pengarna inte är värt vad jag får för köpet. Särskilt nu när jag är på väg till Mexico och lätt kan tänka hur mycket längre 100 pund räcker där.

Förr-förra veckan sa jag bara blankt nej. En kompis som har flyttat till Australien var på besök i London och drog ihop ett gäng för att träffas för middag. Vi skulle äta tapas. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Resturangen var fullbokad och sen var vi plötsligt inbokade på någon resturang i Mayfair där den billigaste huvudrätten gick på £26. Jag tog en macka på språng på väg dit och sen drack jag bara vin under middagen. Folk var lite förbryllade och frågade varför jag inte åt men på mitt allra soligaste humör förklarade jag bara att det låg lite utanför min budget. Visst, jag kunde mycket väl ha haft råd med den måltiden, men jag ville bara inte spendera de pengarna.

Monday, Monday

Idag, av någon anledning, skulle jag vilja sätta på mig kostymen och åka in till ett kontor och sitta i ett öppet kontorslandskap och knattra på datorn. Det är inte en önskan jag känner av särskilt ofta, men nu på morgonen har jag plötsligt ett behov av att finnas i ett annat fysiskt sammanhang, att ha någon annan som dikterar min arbetsdag. Sitta under starka lysrör och vara effektiv och småprata med någon vid sidan om.

Dagens...

Jag härmar Försök att inte se så snygg ut med en Dagens-lista:

DAGENS VILL HA: Inredningsarkitekt som kan åka ut till sommarstugan och välja väggfärg till köket. Vem visste att det fanns så många nyanser av vitt?!
DAGENS KLÄDSEL: Linne och trasiga, underbara jeans
DAGENS SMINK: Gårdagens, lite nedhalkad
DAGENS FRISYR: Floppy
DAGENS HÄNDELSE: Att brittiske centralbankschefen inte insiterade på ytterligare stimulans åtgärder, alt. att jag har lyckats boka in middag i helgen med tre ofantligt upptagna och ständigt resande vänner. Att vi alla är i London samtidigt är ett litet mirakel i sig.
DAGENS LÅT: Morgon hälsning från R
DAGENS PLANER: Nada!
DAGENS SAKNAD: R
DAGENS DUMMASTE: Grannes katt som använder min balkong som sin kattlåda. (Fast snarare, dagens dummaste: grannen som inte gör någonting åt det!)
DAGENS SJUKA: Att jag vaknade tre i natt och inte kunde somna om.
DAGENS DROG: Kaffe och Toblerone
DAGENS ROLIGASTE: Trams-chattande med kollegan
DAGENS KÖP: Ett misslyckat försöka att ordna adressänding över Royal Mails hemsida
DAGENS GODIS: Toblerone
DAGENS HUMÖR: Glatt!
DAGENS ORD: "Recovery"

Kaffet finns överallt

Läste lördagstidningen igår och ekonomidelen innehöll in intervju med Englands chefen för Starbucks. På fotot sitter han och håller i en liten mini-Starbucks kopp med espesso. Resedelen innhållet ett repotage där skribenten sitter på ett cafe i Aachen...

Idag på morgonen gick jag iväg for att köpa söndagstidining. Det ligger en utspild ta-med-latte på trottoaren som jag måste kliva över. Går förbi butikshotellet där gästerna sitter och äter frukost bakom stora fönster. Små Bodum pludgers på varje bord med Illy kaffe. Jag tittar bort.

Fortstätter mot min tidningshandlare. Upptacker ett nytt Vietnamesiskt cafe i kvareret som har öppnat medans jag har varit i Sverige. Trycker näsan mot fönstret och läser menyn. Vientamesiskts kaffe, rad efter rad. Jag gör en mental lista övera alla drycker jag ska pröva nästa vecka.

Står länge och väljer bland de tjocka söndagstidningarna i kiosken. Vilka bilagor vill jag ha? Vilka magasin ser bra ut den här veckan? Tjejen som jobbar på det supertrevliga cafeet högre upp på gatan (i mina kvarter finns inga cafekedjor) kommer in för att plocka till sig en bunt tidningar för deras kunder. Kioskägaren hälsar glatt. Jag tar tillslut två tidningar, tycker att jag förtjänar det. En söndagstidning kostar runt £2. Lika mycket som en kaffe. Ingen kaffe & tidning idag. Det blev två tidningar istället, och jag bär hem den tjocka luntan tryckt mot bröstet och är alldeles ljuvigt glad.

Dag 5 utan kaffe

Dag 5 och jag tänker på kaffe hela tiden. Jag har aldrig trott att jag hade en sådan obsession med drycken. Det är ju ändå mest te jag dricker. Ibland går det dagar, ibland veckor, utan att jag dricker kaffe. Men nu, när förbud råder, kan jag inte tänka på annat. Och det är inte koffinet jag saknar. Känner ingen abstinsens på det sättet, skulle gärna velat ta en kopp decaf dock. Har funderat på att dricka en mycket svag, kall decaf latte med sugrör (för att inte fläcka tänderna!). De är de slags tankar som har upptagit mig de senaste dagarna.

Vad jag saknar är detta - den starka, gräddiga smaken. Kaffe med mjölk, kaffe med grädde. Varmt, runt, krämigt, smakrikt. En lisa för en mängd åkommor. En liten pause fylld av omsorg, mjukhet och inspiration.

Dag 1 utan kaffe

Igår var jag och gjorde en tandbekning hos tandläkaren. För så fåfängd är jag.
Fint blev det, även om det tog rätt lång tid, och förhållningsordern lyder: Inget kaffe eller svart te på 5 dagar. Och sen en lista på en massa andra drycker och livsmedel som jag ändå inte intar särskilt ofta att 5 dagars avhållelseperiod ens skulle märkas. Men kaffet! Och teet...

Särskilt hårt kändes det då denna första dag innebar en 5.45 jobb start på morgonen, följt av ett telefonsamtal till min bank om att jag minsan inte hade internetshoppat på kvällen den 1 augusti. (För då var jag på Ledin konsert! Det sista nämde jag dock inte för HSBC´s vänliga call centre i Bangalore.) Det svaga pepparmints te som jag bryggde gjorde inte susen...

Hej då Stockholm, hello London

Jag satt och tog farväl av sommarstockholm med en latte i handen utanför 7eleven på Drottninggatan i förra veckan. Solen sken och jag satt ned en stund och sa tyst hejdå. Just att det var en 7eleven latte och på turistmeckat Drottninggatan gjorde ju det hela lite banalt, men jag hade även en Bodil Malmsten bok uppslagen framför mig, vilket jag tyckte vägde upp banaliteten något. Älskar Bodil.

Jag hade sprungit runt på stan för att uträtta alla de där sista ärendena. Den där sista spurten så välkänd för alla utlandssvenskar. Vad man köper på sig den där sista dagen är lite olika. Min lista brukar innehålla ett stopp på Apoteket (L300, fotfilsytor, öronproppar), böcker och godis. Den där dagen blev det även Face Stockholm, Clas Ohlsson och Åhlens. Men sen gjorde den tidigare magsjukan sig påmind och jag kände mig svag och sjönk ned i en stol utanför 7eleven men min första kaffe på flera dagar.

Och jag tyckte att sommaren blev bra. Jag hann inte med allt jag hade planerat (plugga spanska, måla taket i sovrummen, läsa många fler böcker) men hela grejen kring myrangreppet på golplankorna i köket och planeradet av ett nytt kök tog ju upp en hel del tid. Så nöjd är jag. Det kändes helt ok att lämna Sverige nu. Att stänga till stugan och åka ut till Arlanda.

Är tillbaka i London nu. Lite grått väder och helgdag idag (fast jag jobbar). Har målat naglarna och plockat ögonbryen som en del i min transformering från den tillbakalutade stilen på landet till min London-persona. Snart åker klackarna på också!

Lite blekare, lite svagare, lite lättare

Det är så märkligt när man stiger utanför ytterdörren efter ett och ett halvt dygns magsjuka och inser att livet har pågått precis som vanligt ute i den stora världen, bakom de fördragna gardinerna när man legat och vridit sig i magsmärtor i sängen och utanför badrums väggarna när man legat och svettats på golvet efter ännu en kräkattack. Man tror liksom att livet skulle ha stannat till, eller i alla fall slagit ned på takten, i någon slags gest av sympati.

Ny rosa lapp

Jag har fått mitt nya körkort och jag gillar det inte. Förutom att det känns plastigt så ser jag inge bra ut på kortet. På mitt tidigare körkortskort sågs jag i halvprofil med ett skälmskt leende. Fotot var tagit i en studio och jag hade läppstift och var snyggt sminkad för att riktigt få till det på det svartvita fotot på den lilla rosa lappen.

Sommarens foto var tagen i fotoautomaten på Rådmansgatans tunnelbanestation, vid tio en torsdagkväll efter att jag hade varit ute med bror. Jag var grymt trött och spärrade upp ögonen i ett försök att se pigg ut (failure). Det började regna så jag fick springa sitsa biten och mitt hår ligger blött och fett mot huvudet och jag kämpade med att torka bort den maskaran som hade runnit ned under ögat.

Nåja, nu matchar mitt körkort i alla fall mitt passfoto som jag tog förra sommaren när jag hade slutat sova och gått ned en massa i vikt och hade ångest. Fint att ha lite symetri i det där...

Årstidsväxling

Igår morse när jag steg ut var det en ny kyla i luften. Den finns där än idag. Jag tror att det håller på att bli höst.

Pour myself a cup of ambition

En kopp som jag behöll när vi tömde mina morföräldrars hus förra sommaren

Ge mig mer sommarledigt!

Idag är jag måndags-anti. Lite tvär och irriterad. Vill Inte Jobba.
Hade en sådan fantastiskt fin helg. Bad, besök av föräldrarna, tur till Norrtälje, lite husmålning, mycket bokläsning, god mat och flera promenader. Vill ha mer av det. Mer av alltihopa.
Semester blir det dock först i november. Känns långt tills dess.

Norrtälje

Present jag fick i helgen

Mamma, är lik sin mamma...

Idag har jag legat på alla fyra och skurat altanen. Kände väldig solidaritet med alla kvinnor före mig som har fått "skurknän"...

Nu ar man gammal och konservativ

Nu var det ju ett bra tag sen jag var tonaring, men ar det numera helt vedertaget att det ar ok att sova over hos pojkvan/flickvan nar man ar 15 (som det har svaret fran en "tonarsexpert" gor gallande)??? Jag hade sjalv inte ens sex nar jag var 15 och fick inte sova over hos min pojkvan ens nar jag var 18. (Eller jo, det fick jag, men jag placerades i hans lillasysters rum da det var underforstatt att hon skulle svallra om jag smog ut under natten.)

Klart att man hade sex anda under gymnasietiden, men att sova over hos sin flickvan/pojkvan var ett stort no-no. Det skulle liksom vara allt for oppet demonstrerande av vad som pagick. Sant skottes i smyg, det har utspelade sig ju trots allt i det relativt konservativa Mexico. (Pa stenaldern i borjan av 90-talet.)

Men det har med att "vi kan ha sex anda om vi vill"-argumentet biter inte pa mig. Jo, det kan val ingen foralder hindra barnen ifran, men att tillata sleep-overs ar ju anda att visa att man tycker att det ar ok, att man subventionerar att knappt byxmyndiga ungdomar har regebundet sex. Jag tycker pa nagot satt att tillata unga ungdomar att cemetera sin relation pa det viset, ar att lata dem ge sig ut pa djupare vatten an de kanske klarar av. En femtonaring ar ju fortfarande i mangt och mycket ett barn. Man ar omyndig och foraldrarna har ratt att satta regler och forordningar. Att saga nej till att det sovs overs hos nagon, pojkvan/flickvan/van, ar inte att kranka barnet integritet, det gors ju for att man vill skydda sitt barn.

Att hoja ribban

Jag gjorde det!

Att lagga ribban hogt

Jag har tva killar som malar mitt hus idag och jag bjod dem pa bade formiddags och eftermiddagsfika. For det vet jag alla att hantverkare behover. For de ar ju uppe i ottan. Mina kom fore sju imorse.
Sa jag stallde mig och bakade en sockerkaka i formiddags. Den gillade de till formiddagskaffet. Men sa vill jag ju inte att eftermiddagsfikat skulle vara samre - samma som imorse men torrare sockerkaka liksom - sa jag la till en bunt pepparkakor pa kakfatet ocksa.
Nu vet jag inte hur jag ska kunna bracka mig sjalv imorgon. Alltsa, jag har helt arligt funderat pa att aka och kopa jast ikvall och baka bullar. Och jag har inte forsokt att baka bullar sen 1993 och det var en katastrof. Sa antingen lagger jag ribban an hogre imorgon och forsoker mig pa ett nytt bakverk. Eller sa blir det en rulle Ballerinakex.

Alla vardagliga ovasentligheter

De sma fortretligheterna: Min stuga maste fortsatta vara tomterod. Det ar tydligen ingen bra ide att forsoka byta fargtyp och kulor. (Fran Falurodfarg till gra alkydoljefarg.)
Har en inflammation under nagelbandet pa vanster tumme. Har haft den i tre veckor nu. Ommar och smartar.

Och samtidigt: En kompis har nu gatt ett ar utan att traffa sin man. Han ville inte vara gift langre och stack.
En av mina basta vanner blev lamnad av sin pojkvan i helgen. Han ringde henne och gjorde slut. Efter att de hade varit tillsammans i over ett ar och bott ihop under helgerna.
En kollega hade tagit ledigt en langhelg for att fira sin fodelsedag. Fragade honom idag nar han kom tillbaka till jobbet om han hade haft det trevligt. Det hade han inte. Hans fru flyttade ut under helgen och de ska skiljas.

Hälsingland

Jag lämnade myrorna och det stillsamma lunken i Roslagen for en helg i Hälsingland - for det ar där det händer!
När jag öppnade bildörren på fredagkväll, efter att ha gasat uppför E4 efter jobbet, slår basen emot mig. "Vad är det"? fragar jag mamma. "Jerry Williams!" utropar hon. Min första fråga var: Lever han? Min andra: Och han rockar än? Jodå. Jerry rockade på fram emot elvatiden och ljudet fran hans konsert pa Orhalla (vid Orbaden) färdades lätt över Ljusnans vatten i sommarkvallen.

På lördagskvällen var det vår tur att ta oss till Orhalla. Över frukost frågade jag vem vi skulle gå och se. Mamma: "Hmm, ja, du vet, han med sången om att hon inte ringer?" Efter lite frågesport och charader (mamma försöker sjunga något, jag försöker sjunga något, gissningstävling: har han varit med i Melodifestivalen? Hur gammal är han?) kom vi fram till att det var nog Tomas Ledin, och jag jublade. Jag har plockat smultorn och blåbär den har sommaren. Jag har badat i en varm insjö och gått omkring i gummistovlar. Jag har fatt myggbett och suttit pa försukvisten och läst bocker. Och nu, Tomas Ledin konsert. Kan det bli mer svenskt?

Det kunde det.

Jag propsade pa att vi skulle cykla till konserten. (För att vi är hurtiga. För att infria fler sommar-drömmar, inklusiven den att cykla pa grusvägar. Och för att vi skulle kunna dricka vin till middagen.) Det började regna pa vägen till Orbaden. När konserten startade vräkte det ned. Hela showen blev plaskvat. Men det var kul ända. PO Tidholm må hysa ett väldigt förakt för Ledin, men jag var bara full av beundran for publiken som trots det fasansfulla vädret var på glatt humor. Ledin är inte finkultur men det finns ingen anledning att se ned på den delen av befolkning som gillar en Ledin show en sommarkväll.

På söndagen var vi till Ingalunda (Hälsingland ar full av små hantverks cafer, av varierande kvalitet, men alltid i underbart vackra miljöer) som var utomodentligt fint och roligt. Cafe, konstgalleri, keramik försäljning och en naturstig med konst. Dessutom verkade det väldigt barnvänligt med sandlåda och just natursigen med 'klappvänlig' konst.

Hälsningland på sommaren is da shit. Sveriges vackrast landskap? Helt klart en landsbygd som rockar under sommaren.

Konst på Ingalunda

Mer från naturstigen på Ingalunda

Fika på Ingalunda

Att ga over lik

Nu ar dom doda allihop. Skadan pa golvet var inte sa farlig som jag trott. Ska sopa upp myrliken och ringa snickaren.

Myror under golvet

Det ar inte bara jag som har ett myrbo under kylskapet. Anticimex kommer imorgon.

Igar kvall nar jag horde dem gnaga (de ar tydligen nattdjur) vaste jag mot golvet: "And you're all going to die. Vanta bara, mandag blir er sista dag." Hamden ar ljuv...

Den Andalusiska Hunden

Jag tror att (minst) en av grundstockarna som min stuga vilar pa ar angipen av myror och ar i otroligt daligt skick. Och jag har behalligt mitt lugn. Just detta - att jag inte har snurrat in mig sjalv i oro och utmalande av diverse skrackscenarier - are jag sjalv otroligt forluffad over! Kanske ett tecken pa min psykologiska mognad?

For jag inser att det finns inget jag kan gora just nu. Jag har ringt mitt forsakringsbolag (jo min forsakring tacker skadedjursforstorelse av virke) och jag har bokat in Anticimex. Och nu ar det inget mer jag kan gora for narvande.

Och vem vet, kanske ger det hela mig en spark i baken att antligen ta tag i den dar utbyggnande av huset som jag sa lange funderat pa. (Stocken som verkar angripen ligger under koket, som jag lange velat bygga ut och gora om.)

Satter aven mitt hopp till den artikel jag laste nyligen (DN? Svd? Jag kan inte hitta den) som inneholl en intervju med nagon skadedjursexpert som sa att det var ytterst sallan ett hus inte kunde raddas fran skadedjusangrepp.

Det ar pa nagot satt som att i det stora hela ar inte detta det varsta som kan handa. Jag har halsan. Mina alskade har halsan. Jag har ett jobb. Jag har tak over huvudet. Jag har pengar pa banken. Gott sa.

Nagot litet positivt med det hela var att jag, medans jag rotade for att hitta forsakrningspapprena, hittade uppgifter kring min danska ATP pension. Med inloggningsuppgifter och allt. Som fortfarande fungerade alla dess ar senare. Sa nar jag valjer att pensionera mig om sisadar 30-35 ar, sa kommer jag att fa nagra hundralappar fran danska staten. Alltid nagot.

(Och titeln pa det har blogginlagget syftar naturligtvis pa myr-scenen i filmen, vilken jag blev pamind om nar jag rev upp linoliummattan i koket imorse, och ur ett hal i golvet borjade stora, svarta myror krypa. Halet ar nu igentejpat.)

Think this pretty much sums up my mood today

What a difference a day can make

Medans gardagen strackte ut sig i all oandlighet (jag sov till och med middag!), i en slags ljuvlig hogsommar idyll, sa kanns det som idag tog slut just efter att den borjade.
Igar var nere vid sjon redan vid halv sju men vaknade dasig imorse vid nio efter att ha varit ute pa tomten vid fem for att sjasa bort faglar fran taket som hade vackt mig.
Igar laste jag flera kapitel i olika bocker, medans jag hittills idag bara har hunnit ladda ned nagra podcasts.
Igar lagade jag en langsamt sjudande gryta samtidigt som jag lyssnade pa jazz. Idag har jag varmt upp rester.
Igar var en sadan dag som etsar sig fast och som gor att man minns ens barndoms somrar som ett enda parlband av heta dagar och varma sjobad. Idag ar det kvavt, gratt och olycksbadande.

Smultron

Det verkar bli en fin dag idag. Var ute vid halv sju pa en promenad. Och at frukost pa vagen.

Mitt nya och forbattrade Jag

Jag har blivit nagot ohyggligt effektiv pa jobbet de senaste veckorna. Jag hoppas pa att detta ar ett helt nytt Jag i skapande, vilket kommer att leda till att jag blir sa effektiv att jag aldrig mer behover jobba helg. Det ar mitt mal. Inte jobba helg. Inte jobba kvall. Halla mig till 10-11 timmar per dag. (Jo, det racker sa.)

Man skulle ju kunna tro att denna nya effektivitet ar en foljd av det faktum att jag sitter ensam ute i en liten stuga pa landsbygden, och darmed inte har sa mycket som distraherar. Sarskilt inte nar det hallregnar ute. Men se det ar fel. Jag skulle latt kunna ligga pa soffan och las biografier och ata smagodis istallet! Eller sa kanske det ar det som driver denna nya effektivitet - vetskapen om att ju snabbare jag blir fardig med jobbet desto snarare kan jag ligga pa soffan och lasa och ata choklad.

Regn pa Landet

Jag har utemoblernas dynor liggande pa tork i vardagsrummet efter nattens regnovader. (Fastan de stod under tak pa altanen.)
Blev overraskad av en regnskur i eftermiddags och hann bli blot bara pa vagen till brevladan.
Var ute halv fem i morse och tomde vattentunnorna vid gaveln.
Och det fortsatter regna.
Men det ar anda sa underbart att vara har.

Top tips on how NOT to apply for a job

Alltsa, jag har forsokt och jag har forsokt men jag kan inte halla mig. Jag ar elak, jag vet, men vad ar det har: http://www.thelocal.se/noticeboard/24098/?

Kara arbetssokande. Nagra jobbsoknings tips:

• Nej, ingen kommer att svara pa dina illa stavade e-mails (och da ar det inte den daliga svenskan jag syftar pa).
• Ingen ger nan ett jobb utan att ha traffat dem. Ingen har lust att ringa till Malaysia for att intervjuva nagon .
• En manad ar liiite kort for att stalla sig till arbetsmarknadens forfogande. Och ingen har lust att fixa jobbvisum papper at nagon for en manad i september, da anstaller de hellre en (kretiv!) student. Svart.
• Att kalla sina potentiella arbetsgivare for rasister ar inte sa smart.
• You ever heard of the recession mate? Latest Swedish unemployment figure is 9%...

Flygbiljetten ar inforskaffad

Jag forsoker att inte sura over att British Airways hojde biljettpriset med £45 fran i fredags till idag. (Men det gor jag anda.)

I langsam lunk pa landet

Det gar langsammare har, har ute pa Landet.
Och jag mar bra.
Skuggorna under ogonen har tonats ned och jag sover underbart bra varje natt, tungt och ostort. Mitt annars så platta hår har blivit mjukt av dagliga doser sjövatten och jag har nu nagot av ett sjalvfall, som jag sallan sett forut.
Jag tycker sjalv att jag ar stralande vacker ju nu - i mina urtvattade linnebyxor och sackiga linnen. Och kanske ar det det som ar det allra vackraste: Den skonheten som kommer fran lite inre frid och som upplevs helt i ensamhet, som ingen annan ser.

Sleepless in Bermondsey

Sov drygt 4 timmar inatt. Forst hade jag svart att somna. Sen vid halv tolv ringde en kompis for att beratta att Michael Jackson var dod. And I could hardly care less. Men da var jag vaken och steg upp och drack mjolk och at nagra kex. Somnade kanske vid ett. Vaknade 5.20 - 40 min innan jag behovde stiga upp.
Jag hoppas bara att den har sommaren inte blir en repetition av forra sommarens somnlosa natter.

Alla dessa papper

Idag packar jag. Imorgon flyger jag till Sverige. Pa lordag ska jag strosa i Stockholm. Och pa sondag badar jag i en insjo.

Men idag packar jag. Och rensar papper. Alla papper i min lagenhet ska gas igenom idag. Alla bank statements, gamla rakningar, deklarationer, skattepapper, pensionspapper, jobbpapper, lakarpapper, hyreskontrakt, jobbrakningar, betyg, intyg. Allt ska ga igenom och sorteras. Slanga, slanga senare, ta med till Sverige, ta med till Mexico. Det ar alternativen.

I tisdags skickade jag en 15kg kartong med bocker och papper till Sverige. Idag forsoker jag halla mig inom 23kg gransen for min resvaska. Vis fran tidigare sommarvistelser i Sverige vet jag att jag behover ungefar 7 plagg: ett par byxor, shorts, ett par jeans, en fin kofta och nagra linnen. Varma klader finns i stugan. Och ute pa ladet ar du 'uppkladd' om du har nagot annat an mjukisbyxor pa dig.

Men jag kanner mig lite lag. In transit fast anda inte. Har ingen bokad biljett till Mexico an. Och ibland kanner jag tvivel (kommer det har verkligen att funka? Ar jag helt galen? Borde jag inte ta och leva ut min drom att bo ett ar i Paris istallet?). Allt ar sa abstrakt: Jag har inte sagt upp lagenheten. Jag har inte berattat for mina foraldrar att jag tanker flytta. Manga av mina bekanta vet det inte. Flera i min narhet vet inte vem R ar. Och flytten ar inte forran om fyra manader - det ar en tredjedels ar till dess!

Men en sak vet jag - det ar dags att lamna den har stan. Iallafall for sommaren.

And then one more year, becomes one more year

At min forsta sommarglass igar. Tyvarr intogs den medans jag gick mellan Aldgate East och Aldgate, vilket ju knappast ar en av Londons mer pittoreska stadsdelar. Men gott var det. Och solen sken.

Motte upp med J for en snabb (alkoholfri) drink. Han hade dumpat mig och vara middagsplaner till forman for middag pa en trestjarning Michelin resturang med sin (nya) flickvan. Sa mycket kan forandras pa ett ar...

Backwash:

When your neighbour's laundry water ends up in your sink.
Rormockaren ar pa vag.

Ett litet tankeexpriment

Det ar bara fran svenskar jag har fatt hora nagot nedvarderande om att ha stadhjalp (nan "pigdebatt" existerar inte i England). Och det brukar mest vara nagot nedvarderande om personen som inte stadar men jag tycker mig kanna av en underliggande ton om att det ar nedvarderande for den som stadar for betalning. Fast det kan man aldrig fa nagon att erkanna. Men det ar inflammerat och sa tabu pa nagot satt, vilket jag tror har att gora med att det ar EN KVINNOSYSSLA. "Man ska ta hand om sin egen skit!" sa en person till mig pa en sommarfest forra aret.

Na, lat oss da gora ett litet tankeexpriment kring att detta att betala for "hemnara tjanster":
-Pondera att jag betalar en snickare for att bygga en veranda at mig. Ingen tycker det ar markvardigt. Ingen forvantar sig att jag skulle offra veckor at att bygga en veranda. De vet att jag ar battre pa att gora andra saker.
- Jag betalar grannpojken att klippa min grasmatta. Da ar jag trevlig och social och omtanksam om ungdomen.
- Jag betalar den pensionerade tradgardmastaren langre upp pa gatan for att han klipper min grasmatta. Da ar jag trevlig och social och aldersoverskridande. Sarskilt om jag bjuder honom pa kaffe och sockerkaka.
- Jag betalar en polsk gastarbetare att klippa min grasmatta. Nu branns det lite, men det ar fortfarande ratt ok. Att jag inte klarar av att klippa min egen grasmatta kan nog accepteras, sa lange jag inte betalar mannen i fraga allt for snalt (=utnyttjar honom).
- Min pappa kommer och klipper min grasmatta tva ganger i manaden. Och det anses nog som lite sott. Och lite bortskamt. Men det trampar ingen pa tarna.
- Min mamma kommer och dammsuger hemma hos mig tva ganger i manaden. Inte lika sott. Jag skulle ses som mycket mer bortskamd och min mamma skulle ses som hunsad, alternativt som en kyckling mamma, men ingen skulle frasa "man ska ta hand om sin egen skit!" i mitt ansikte.
- Jag betalar polsk gastarbetare (kvinna!) att komma hem till mig tva ganger i manaden och damma, damsuga och vattorka mina golv.

Vari ligger skillnaden?

Hej, jag ar oinspirerad

men den senaste veckan har jag:
- promenerat kring kanalerna i Maida Vale en varm sommarkvall
- druckit martinis och blivit lite full
- gjort ett tandimplantat (har nu tre stygn i munnen)
- legat pa en filt i parken i Greenwich och last Henry Miller
- varit pa teater
- atit indisk curry
- bokat in Sverigeresa
- traffat en skolkompis som jag inte sett pa 14 ar

Saker som man inte vagar saga hogt

Det dar att jag nog inte har sorjt fardigt att jag inte kommer att fa nagra asiatiska barn...
For asiatiska barn var det hela tiden tankt att jag skulle fa. For om det var nagon som har "en typ" sa var det ju jag, med en radda pojkvanner med asiatiskt pabra. Och jag och J pratade ju alltid om barn. Fran allra forsta borjan sa fanns de framtida barn med i bilden. Och varenda baby som har fotts i var bekantsskapskrest med vit/asiatiska foraldrar har jag kikat extra mycket pa och tankt att sa, sa kommer nog mina barn att se ut. Blonda barn, som jag sjalv i smabarns aldern med nara pa vitt har, har jag aldrigt trott att jag skulle fa. Nan skandinavisk pojkvan har jag inte haft sen universitetet och barn var det knappast tal om pa den tiden.

Naturligtvis ar det fanigt. Allt jag onskar ar att jag en dag ska fa barn och att de ska vara friska. Det ar allt. Och nu lutar det val at att jag far svensk-mexikansk-tysk-amerikansk-spanska barn. Och de kommer naturligtvis att bli fantastiska. Men fortfararde, nar jag ser asiatiska barn sa kikar jag en extra gang.